Kapitel 39

Äntligen!

Jag har sått och vattnat i så många år. Jag har lärt mig mitt hantverk, slipat, vässat och nött sönder tangentbordet på min laptop. Mina historier börjar äntligen blomma ut, jag ser resultatet av ett oerhört hårt arbete. Mitt inre värde har fått en grund att stå på, jag är ju faktiskt bra på det jag gör, och det är skitkul.

Mellan den 5-7 oktober spelar pilottrailern in på min bok Skärvor. Skådespelarna är etablerade och cast and crew har lagt ner ett oerhört arbete för att dra projektet i land. Jag är inte inblandad.

Under de närmaste veckorna kommer jag göra klart min första sagobok, Kung Solros.

I november håller jag en författarkväll på Åkersberga bibliotek där jag ska prata om svåra beslut, konsekvenser och att ta tillbaka kontrollen på mitt liv. Det är fri entré med möjlighet att köpa mina böcker. Följ mig gärna på Facebook för att ta del av eventet när det släpps.

Skott spelas in som ljudbok och kommer finnas tillgänglig via etablerade ljudboksdistributörer, bland annat Storytel och Bookbeat. Det gott folk är stort om något, oerhört spännande.

Bokmässan var fantastisk och som vanligt ett tillfälle att möta likasinnade och läsare.

Nu ligger mitt hjärta, min hund och bästa vän, och vill ha mat och promenad. Som sagt, följ mig gärna på Facebook (mitt namn), på Twitter eller på Instagram under profilen Blommas Böcker.

Utdrag av SKOTT

Kapitel 38

20180720_223913

 

Förord
Jag har fått detaljerna i den här boken berättade för mig, erkännanden om specifika mord och bankrån. Jag fick lära mig strukturen i ett kriminellt liv från personen jag kallar för Kalle.
Likt min karaktär Peter Andersson vet jag inte vad som är sant och vad som var tomt skryt, men det finns dokumenterade likheter mellan vittnesuppgifter och Kalles fysik. Jag har sett skräcken i före detta kriminellas blickar när jag berättar vem Kalle är, när jag nämner hans smeknamn.
Inga bevis finns kvar. Det finns ingen som vågar eller är villig att dela med sig av det jag fick veta. Jag väljer av egen fri vilja att gå ut med den här boken, jag blir inte fri från bördan av att veta det jag fått berättat för mig.
Mardrömmarna som Peter upplever, är mina egna.
”Kalle” finns på riktigt.

Trevlig läsning,
LiseLotte Divelli

 

Utdrag ur Skott, delar av kapitel 23

Peter reser sig upp och går ett varv runt terrassen. Hjärtat bultar och han skulle behöva hinka i sig av whiskyn på bordet, men han vill inte tappa kontrollen igen.
Kalle sitter och stirrar, iakttar. Blicken är mörk, men inget hos honom avslöjar vad han tänker.
Peter vill inte titta på honom, synen skrämmer för mycket. Istället stannar han till och blickar ut över turisterna på stranden, ett underbart vykort.
Till slut sätter han sig igen.
”Förlåt, jag saknar Lucas.” Ett djupt andetag. ”Vad skulle du berätta? Det var om nån ni fick tag på?”
”Vi tog ut honom till stugan och korsade honom.”
Orden uttalas onödigt övertydligt. Peter känner provokationen från Kalle när innehållet når fram. Lungorna töms på luft och han klarar nästan inte av att dra in nytt syre. Han skakar till.
”Du behöver inte berätta mer”, vädjar han och håller avvärjande upp handen och skakar på huvudet.
Kalle flinar utmanande.
”Jag spikade upp honom på en bräda och snittade skinnet. Efteråt hällde jag i salt eller tomatsaft, du vet, allt som svider satan. Alla snackar när man gör så, speciellt om dom tror att dom går fria sen.”
Illamåendet rullar i magen. Desperat försöker han förtränga bilden av en korsfäst man med snittade sår på kroppen, men det går inte. Munnen vattnas och han sväljer samtidigt som han springer mot toaletten. Spyan svider illa.
Han vill inte gråta, han tror inte att han gör det, men ansiktet är blött. Saltet rinner från näsan, inte ögonen. Äcklat hulkar han i handfatet och sköljer rent.
Efteråt står han återigen och letar efter sig själv i spegeln, men han har tappat fokus och får ingen kontakt. En överväldigande trötthet övermannar honom och han svajar till. Kraftlöst sätter han sig ovanpå toalettlocket och lutar huvudet mot sidan, mot den svala kakelväggen.
Han vill åka hem, det får räcka nu.
Till slut reser han sig upp och undviker spegeln där en härjad blick kräver kontakt. Sorgset sköljer han återigen ansiktet med iskallt vatten, men han känner inte kylan. Allt han känner är sorg.
Kalle har hällt upp en liten skvätt whisky till honom och den här gången protesterar han inte. Vågorna rullar in i bakgrunden och solande turister är helt ovetandes om att de sitter här.
Alkoholen lugnar ner honom, men istället för sorg börjar ilskan att härja. Om det finns någon jävla sanning i det som Kalle berättar måste hans jobb bli att exponera honom. Han vet inte hur, men på något sätt måste det kunna göras. Plötsligt känns det oerhört viktigt att spela in Kalle. Han dubbelkollar att det finns batteri kvar och andas ut av lättnad.
En liten stund till.
”Du skulle berätta om hur du korsfäste dom som golade”, kräver han med låg röst.
Tack och lov verkar inte Kalle märka skillnaden hos honom och han måste vara försiktig.
Han är arg, riktigt jävla förbannad. Ska en dåre sitta här och erkänna ska han minsann tvinga ur honom vartenda ord. Allt ska spelas in, inga tvivel får finnas över vem det är som berättar vad. Han blir arg på sig själv också och hoppas att han inte varit vårdslös med inspelningarna. Måtte inget ha blivit raderat.
”Trean har aldrig klarat av att korsa nån, han får hålla vakt. Han tycker det är onödigt, men det är jag som bestämmer och då gör vi på mitt sätt. Efteråt är det okej, vi får bort idioterna, du vet, såna där som inte klarar trycket och ringer snuten. Men han gillar det inte.”
”Men hur gjorde ni då? Hängde ni upp dom?”
Kalle flinar. ”Nej, det behövs inte. Det räcker om dom ligger på en stock eller en bräda. Sen spikar man fast dom. Varför krångla till det?”
Peter gör sitt bästa för att inte visa vad han känner. Fingrarna vill riva tag i något, men han kämpar emot impulsen.
”Hur många har ni korsfäst?”
”Tillräckligt många. Efteråt tömmer jag kropparna och Trean gräver ner dom.”
Det blir tyst en lång stund och Peter försöker tänka glada tankar. Han lyssnar efter vågorna, men kampen är redan förlorad, han hör ingenting. Allt han hör är männen som skriker när de spikas fast i en trästock.
Skriker för sina liv.

På besök hos mamma

Kapitel 37

Här nedan publicerar jag en text jag skrev för 17 år sedan, ord från en tid jag aldrig vill återuppleva, men något vi behövde gå igenom för att jag skulle kunna frigöra mig från ett monster.

Jag har en del texter som ligger och skräpar och kan lika gärna lägga ut dem här.

Texten är sann, namn utbytt.

På besök hos mamma.

av LiseLotte Divelli

Det är lördag. Solen skiner och det är varmt ute.

Jonas sitter i pappas bil på parkeringen framför fängelset. I famnen ligger en mjukiskrokodil. Den är grön med stora huggtänder och idag ska mamma få den i present.
Mamma köpte krokodilen till honom som tröst när han dragit ut en tand hos tandläkaren. Han minns hur de döpte den till Kroken i handfatet hemma.
Jonas ser hur mamma kommer gående mot grinden tillsammans med en av vakterna.
Åh, vad han har längtat! Med Kroken hårt i ena handen springer han in genom grinden och rakt in i mammas famn. Hon blir jätteglad över att Kroken ska få bo hos henne tills hon har varit klart i fängelset.
De sätter sig vid ett av trädgårdsborden. Mamma har dukat upp fika och den här gången är det Ballerinakakor. Hon häller upp saft och så delar de på kakorna i paketet. Jonas får åtta och mamma sju. De börjar knapra på kakorna, snurra av överdelen och slicka i sig chokladkrämen. Jonas lyfter över sina kakor till mammas tallrik och sätter sig i hennes famn. Mammas händer är så sköna när hon smeker honom på ryggen och han formar sin lilla kropp mot hennes och känner hur mamma lutar sitt huvud mot hans. Hon luktar i hans hår och säger att det luktar underbart av solen. Jonas säger att han vill ha mer massage. Mamma nickar, men först ska de fika klart.
Efter en liten stund lägger de sig i gräset. Mamma masserar ryggen, benen och fötterna. Det är så skönt!
En stund senare börjar mamma förklara att klockan är mycket och Jonas märker att hon ser lite ledsen ut. Det knyter sig i magen. Han springer in i den lilla besöksstugan för att gömma sig. Därinne står en våningssäng och under den finns en låda med pennor, kritor och papper. Han kastar upp lite av varje till översängen och med lite möda lyckas han klättra upp.
Snart är tiden hos mamma slut.
Han måste hinna rita en teckning, mamma vill gärna ha en varje gång. Hon brukar skriva namn och datum i ett av hörnen och säger att varenda teckning han har gjort sitter upptejpad på väggen i hennes rum.
Mamma kommer in i stugan och säger att nu har det har gått en och en halv timme. Besökstiden är slut. Pappa utanför och väntar, det är dags att åka hem.
Jonas skakar på huvudet. Han vill inte åka hem. Tyst fortsätter han rita med ryggen tryckt mot väggen. Mamma försöker nå honom, men han sitter för högt. Tårarna kommer. Om han sitter jättelångt in mot väggen kanske ingen kan nå honom. Sängen är ju jättehög. Nu kanske han får sova hos mamma inatt.
Både pappa och fängelsevakten kommer in i stugan. Det blir jättetrångt. Tjatet om att han ska klättra ner börjar.
De ska ju på McDonalds efter besöket.
Kom ner nu då!
Mamma bara står där med armarna sträckta mot honom. Efter en liten stund kryper han ner i hennes famn. Hon går ner mot grinden med honom hårt tryckt mot sig. Han håller teckningen hårt i handen. Innan pappa lyfter över honom från mamma ger han henne teckningen.
Mamma viskar att hon älskar honom mest i hela världen.
Sedan vinkar hon hejdå.

I år för tjugo år sedan…

Kapitel 36

Skott - ljudboksbild

I år för tjugo år sedan…

…klev ”Kalle” in i mitt liv och tog över. Han älskade mig och tömde min själ. Jag slets in i en värld där våldet blev vardag. Min norm blev för alltid en annan.
Priset blev högt.
Därför skriver jag.
…revs slöjorna bort och min barndom vrålade ut sin närvaro. Förträngda minnen som var så fruktansvärda att ingen klarade av att lyssna.
Min storebror var snabb att kalla mig lögnare; ”Hon ljuger för att få uppmärksamhet.”
Min lillasyster vaknade en morgon av att ha rivit sönder sig själv, hon klarade inte av att möta det som levde kvar, djupt inombords.
De vände mig ryggen och vi har inte pratat sedan dess.
…fick jag ro i förståelsen över varför jag aldrig varit lycklig. Min ilska fick ett svar.
Inte undra på.
Att våldta ett litet barn är att döda en själ.
…bad jag om hjälp när jag trodde att jag var sinnessjuk.
Den kom inte, vare sig i skepnad av sjukvård, polis eller nära familj.
Ensam stod jag i en tornado där min hand höll hårt i Djävulen själv.
…började jag skriva på riktigt, med syfte, med ett mål. Vägen har varit lång och krokig. Avstickare och genvägar har varit återvändsgränder, men jag vet att inte ge mig in där igen.
Tjugo år efter det som ”Kalle” bekände för mig står jag på stadiga ben. Tornadon har blåst över, jag litar på mina ord. Jag må bli skrattad åt, även hånad, men jag vet.
Jag vet.
Jag visar din bild.
Och bitarna jag hittar för att laga mig själv passar.
Inte alltid perfekt, men tillräckligt för att jag inte ska falla igen.
LiseLotte Divelli
2018-05-31

Mot nazismen

Kapitel 35

Little_Miss_Sunshine

Vad har jag lyckats med fram tills nu? Den 10 februari stod jag upp mot nazismen på torget i Åkersberga centrum. Ensam konfronterade jag dem och filmade, både för min egen säkerhet och för att dokumentera eländet. Jag kommer inte skriva något mer om det, varken öppet eller mellan raderna. Istället har jag bloggat om det på #jagärhär. Jag är varken rädd eller hotad, jag är bara less på att nazisterna tar mer plats än de är värda. Videon finns på min Facebook och på Twitter. Det är bara att scrolla ner i flödet.

Min nya bok Patriark kommer tryckas i augusti 2018, inte nu i maj.

Jag har fotograferat omslaget till Resning, planerad utgivning 2020. Den bilden hålls än så länge hemlig.

Snart är det vår (igen).

//LiseLotte Divelli

 

Summa summarum mot nya höjder och delmål

Kapitel 34

Screenshot_20171231-183331

Vad har jag att säga om året 2017? Det har varit ett hårt jobb med Patriark, boken som ännu inte är klar, men som snart passerar målsnöret. Patriark är det mest komplexa jag hittills skapat, jag har lagt ribban högt, och det utan att brinna av ilska eller behov av att ösa ur mig skit. Den har bara behövt bli skriven. Omslaget är färdigt och jag håller på och velar över när det ska offentliggöras.

Jag har börjat skriva på del tre och där är drivet tillbaka. Den är lätt, storylinjen är nerskriven, men innehållet är öppet för ändringar. Huvudhistorien är att det förflutna hinner ikapp – riktigt spännande.

En trailer/pilot på Skärvor ska spelas in i maj. Det är inte mitt projekt, jag har inte kunskapen, men jag kommer vara delaktig. Förhoppningen och målet är försäljning och att den får bli den tv-serie den är värd att bli, vilket även är tanken med resten av böckerna.

I våras bestämde jag mig för att till fullo äga mitt förflutna, nischa min bakgrund i mitt författarskap och i föreläsningar. Det har visat sig att jag är intressant att lyssna på. Vem kunde ha anat det för bara några år sedan när jag levde i tystnad och paranoia, villig att inlemma mig i en brottslig sekt. Ja, jag har bloggat öppet om det i över två år, men i efterhand kan jag se att det tog ett bra tag innan jag kände mig trygg i mina åsikter. Till slut blev det bara ett redigt ”Fuck it-moment”.

Ju mer jag använder mig av mc-världen i mina böcker, desto större blir avståndet till dem i verkligheten. Vad gäller deras gnälliga och eländiga utanförskap finns inte så mycket kvar att blogga om, då skulle jag få lov att ljuga, och min trovärdighet således falla ner på noll. Däremot är jag fortfarande villig att informera om hur deras sektliknande struktur förstör liv, både för oskyldiga och inblandade, och jag gör det genom att skriva böcker.

Just nu är jag nöjd så länge det inte blir en upprepning av sommaren 2017. Att hota ett av mina barn, och att förstöra egendom för nära anhöriga, är inget någon av oss uppskattar. Att jag personligen skriver och har åsikter om det jag kan innebär inte att barnen får blandas in. Och det vet de ansvariga om, jag sa till i höstas.

Men nog om det. Framöver kommer det nog mest skrivas om böcker, datum, releaser, bokmässa och bloggare.

Dags att bege oss mot ett nytt år, nya mål, nya upplevelser.

//LIseLotte Divelli

”Tuffa” killar slåss via JO

Kapitel 33

Hells Angels och Satudarah – mc-gängens metod för att stoppa rivalerna. Klicka på länken för tidningsartikel.

hpNBqBpL_400x400

I efterdyningarna av Hells Angels töntiga gnäll, och deras JO-anmälan om polisens ”illegala” besök på de ”goa” killarnas kräftskiva i Luleå, borde brottsoffer som lever under hot och utpressning inse vad HA är; extremt farliga män som sitter och gnäller via sin fackförening Payback.

Jag spekulerar i att oron hos polis och vanliga medborgare är äkta om Satudarah flyttar upp sina gränser, in i Göteborgstrakten, vilket inte är så konstigt. Men istället för att kriga om territorium borde Hells Angels följa sina nya rutiner; JO-anmäl Satudarah för illegala trakasserier. Eller så kan Satudarah JO-anmäla Bandidos och Hells Angels för diverse övertramp när det blir dags att pinka revir.

Varför skjuta och kriga när JO finns?

Till sist kan jag meddela att nya boken PATRIARK är färdig för korrektur och testläsning. Planerad utgivning är maj 2018.

Nu ska jag fokusera på bok tre i serien, RESNING. Den är förhoppningsvis tryckt 2020.

Jag ska även skriva boken som är delvis sann, Mörkrets Lag.

//LiseLotte Divelli

 

Redigeringskoma

Kapitel 32

Colored Words Top Secret Inside Circle With Ribbon Scroll, Stars And Crown Graphic Grungy Colored Ink Rubber Stamp

Jag har hamnat i stadiet av författarskap där inget annat än slutredigering görs. Inget bloggande, inget nyskapande, och framförallt inget socialt liv. Gå på krogen…not so much. Jag är innerligt trött på mina karaktärers liv och konflikter. Deras beslut och handlande. Osäkerheten över om boken är tillräckligt bra är ständigt närvarande, men jag tror den håller.

Ett tecken på att jag närmar mig slutet av skapandet är att nästa bok börjar ta plats. Trean kommer börja med ett bokstavligt slag i magen. Vem som drabbas är hemligt.

Om jag lyckas hålla planen kommer utgivningen av Patriark ske i maj. Omslaget är gjort, i alla fall framsidan. Baksidestexten ska finslipas, något som är oerhört viktigt, och inte får slarvas bort. Man har sju sekunder på sig för att fånga läsaren.

Jag återkommer här i bloggen efter min deadline när Patriark ska iväg för rättning och korrektur.

Dags för lite allvar

Kapitel 31

Av en händelse – arrangerad, eller ej – fick jag ta del av information i början av augusti via messenger där personen i fråga tackade för mitt stöd, att det jag hade skrivit har hjälpt många kommuninvånare, och gett dem styrka. Det är en skön känsla att hjälpa.

”Vad menar du, vad har jag skrivit?” frågade jag förvirrat.
”Ja, det du skrev i tidningen.”
”Blev det publicerat?”
”Ja, i nummer fyra, i februari.”

Alla hotfulla situationer som har inträffat efter februari fick sin förklaring. Lite arrogant har jag trott att mina blogginlägg varit orsaken, men icke. Som ni kan se på den bifogade bilden av min artikel skräder jag inte orden. Inte ett dugg. Jag står för vartenda ord. Men jag fick aldrig information om att artikeln med mitt namn publicerades.

 

preview

Är fotot otydligt skriver jag av artikeln här:

Faran med en etablering av Hells Angels i Ale kommun är störren än vad många kan inse. Mc-folket försöker hamra in myten att kriminaliteten försvinner i områden de invaderar.
Vilken kriminalitet?
Det är inte Vilda Västern i svenska villaområden, framförallt i barntäta områden. När man kräver svar på frågan om vilken kriminalitet som ”enligt deras statistik” sjunker, finns inga svar. Är det stulna gräsklippare det handlar om, den som står inne i grannens garage?
Det som däremot garanterad kommer hända, är att andra klubbar besöker Hells Angels för fester och andra möter. Det kommer bli bråk, konflikter och kriminella aktiviteter utförda av klubben själv.
Hells Angels är inte ett gäng karlar som samlas för att dricka bira, mecka hoj och grilla korv. Via sin advokat arbetar de väldigt hårt för att sprida den myten.
Hells Angels är ledande inom svensk organiserad brottslighet. Både de själva och deras farligaste underklubbar expanderar och köper fastigheter på orter där vanliga människor omedvetet tvingas agera sköld gentemot beväpnade polisinsatser. De gömmer sig bakom den grundlagsskyddade föreningsrätten, vilket ger dem ett oerhört juridiskt övertag. Det här är något jag har skrivit om i min blogg.
Hells Angels hävdar även att huspriserna går upp i värde när de ockuperar lokaler i tätbebyggda villaområden. Finns det några bevis på det? Jag hävdar snarare att Stockholmssyndromet inträffar, det blir en variant av Djävulen man känner.
Till Ale kommun vill jag bara säga: gör allt ni kan för att förhindra en etablering av ännu ett Hells Angels-chapter.
Allt ni kan.

LIseLotte Divelli
Författare och erfaren från ett liv i sfären kring Hells Angels.  

 

Mörkrets Lag – utgivning 2019

Kapitel 29

Omslag Mörkrets Lag - copyright

Nu ska jag göra något som får bära eller brista. Grundbilden för en icke färdigskriven bok är äntligen klar och jag offentliggör den här. Jag behövde få ut den ur systemet, den kreativa delen av hjärnan som inte släpper taget, och jag har suttit i timmar och provat nya färger och effekter. Det som jag kommer överlåta till ett proffs, min omslagskille, är namn- och titeldesignen.

Mörkrets Lag blir en spännande historia baserad på sanning, vad som hände när jag var tillsammans med en mindre bra person, läs artiklar och tidigare kapitel i bloggen. I verkligheten fick jag inte hjälp av polisen när jag bad om det. Det här blir en alternativ sanning, vad som skulle ha kunnat ske om jag fått hjälp. Frågan är vilken slags hjälp det skulle ha blivit.

De första kapitlen är sanna. Eftersom jag utgår ifrån mig själv är den relativt lätt att skriva.

Under tiden redigerar jag PATRIARK, del två i serien om Rubicon MC, utgivning 2018. Jag förbereder även inför bokmässan i Göteborg. Mer info om det inom kort.

Ha en fortsatt trevlig sommar. 🙂

//LiseLotte Divelli

Bokmässan – monter B08:29

Kapitel 28

58671363-04Efu

Så här beskriver Liselotte Divelli upphovet till sin egen roman Skott:

”För att överhuvudtaget kunna gå vidare i livet efter fängelse och förhållande med en av Sveriges farligaste gangsters, behövde jag få ur mig allt jag visste. Jag har vid ett flertal tillfällen försökt lämna över informationen till polisen, men de har inte varit intresserade. Jag avfärdades mer eller mindre som en lättlurad dåre. Som polisen sa: ”Han (Kalle – pseudonym) har ljugit för att imponera på dig.”
Divelli fick ett förlag som var intresserade av att ge ut Skott, men de ville kategorisera den som sann litteratur, vilket hade blivit lögn. Hon tackade nej. 

Divelli hävdar starkt att hon inte vet vilken av informationen i Skott som är genuin, det finns inga bevis, men hon har levt med personen som erkände allt. Skott är inget litterärt mästerverk, men den är väldigt spännande och får bra omdöme.

19396627_10154639066027036_41795780546722563_n-2

Möt denna intressanta författare i Stockholmsförfattarnas monter B08:29 på Bokmässan i Göteborg. På lördagen från kl 11.

Varmt välkomna till vår monter!

//LiseLotte Divelli

Sommarlov

Kapitel 27

e5b75cd0fd1a2e8a1bb9baa782f47328--addiction-recovery-life-s

Till alla mina följare och fans, bloggen kommer få vila lite, alla behöver vi sommarlov.

Mitt fokus ligger på att färdigställa Patriark och planeringen inför bokmässan.

Fortsätt scrolla ner för att läsa min historia från början.

 

Mvh

LiseLotte Divelli

Äntligen här – ny novell ”Dörren”

Kapitel 26

omslag DörrenDörren – ny thrillernovell Nu är den tillgänglig, en mycket prisvärd historia om att överleva med en stark hotbild över sig. För specifik info, och köp, vänligen klicka på länken. Obs! Den är inte självupplevd. Så här glad blev jag över att se den online hos internetbokhandlarna.

19396627_10154639066027036_41795780546722563_n-2

Soliga hälsningar

LiseLotte Divelli

 

Mord eller självmord?

Kapitel 25

noose

Kapitel 25! Det trodde jag aldrig. Efter kapitel 6 tänkte jag att det räckte, men icke.
Jag har suttit framför skärmen och försökt få ihop ett svulstigt, undersökande journalistiskt underverk, men jag fick lov att ge upp. Alla har sina begränsningar, och det här var ett berg som inte gick att bestiga.
Mina funderingar har mest handlat om hur jag ska formulera det jag vet är så nära sanningen man kan komma utan att vara mc-medlem, till att fungera i ett fiktivt drama. Med tanke på allt jag har skrivit tidigare borde det inte vara så svårt, men ändå fastnade jag i syftet.
Hur beskriver man en faktisk person som blev hängd när han ville ta sig ur sitt röd-vita mc-gäng? Han var den han var, inte särskilt trevlig, men ändå vid liv. Han var bara några månader från att bli pappa. De skulle flytta in i sitt nya hus.

Det gäller att göra honom rättvisa utan att klampa in på ett område där anhöriga kan känna igen sig? Det finns ett flertal familjer därute som tror att deras kriminella familjemedlemmar har begått självmord när det istället varit skickligt iscensatta mord. Och nu pratar vi om dem vars kroppar har hittats, inte de som är försvunna, vars anhöriga aldrig får svar.
Jag har diskuterat konceptet mord/självmord med en fd polis. Han erkände sin frustration över att den här sortens fall inte utreds ordentligt, speciellt när det är så uppenbart att självmord inte har varit lösningen för den drabbade.
I de här kretsarna begår man inte självmord. I de tyngsta klubbarna lever och dör man för sina bröder. Man tar inte livet av sig. Däremot kan de ta livet av varandra, speciellt när någon inte vill vara med längre.
Hemligheterna följer med i graven.

Jag har redan börjat skapa en parallell historia, ett skeende som är snarlikt, men ändå inte.

//LiseLotte Divelli
 

 

Utpressning – i ett annat Åkersberga

Kapitel 24

blackmail

Villaidyll, radhusidyll, skärgårdsidyll. Hur man än vrider och vänder på det förekommer ordet idyll i allt som har med Åkersberga att göra. I stora drag stämmer det. Absolut. Sen finns den andra sidan, den mörka, den man gärna väljer bort.

I dagsläget finns det en ung man, L, en helt vanlig människa utan kriminellt förflutet. Han har jobb, bostadsrätt och en normal familj. Hans ”misstag” var att lita på en tjej vars ex är en av Åkersbergas ökända knarklangare, här kallad C, den första initialen i hans förnamn.

I den här världen är tjejerna ägodelar, nästan likt livslånga slavkontrakt, se tidigare kapitel i bloggen. Även om förhållandet tar slut, är tjejen sällan tillåten att gå vidare utan tillstånd.

C, å sin sida, står i skuld till dem över honom i knarkhierarkin. Han har fått ena armen avbruten, och i förra veckan åkte han på stryk bara för att någon var trött på hans beteende. För att få ihop lite snabba cash bestämde han sig för att L skulle betala honom 10K (tiotusen kronor) i straffavgift för att ha haft sex med hans ex. När L inte betalade har C spridit ut ryktet om skulden till alla småsoldater i Åkersberga, vilket har gjort att hotbilden blivit riktigt allvarlig. Ingen vet, eller vågar ifrågasätta skulden, men alla har fått höra att L är skyldig.

Jag pratade med L i telefonen efter att han varit till polisen och likt dem gav jag honom rådet att INTE betala. ”Vad som än händer, betala aldrig. Då kommer han kräva dig på mer när han behöver cash.”  Det finns ingen logik i det här, det finns bara pengar och knarkskulder, oskyldiga offer och livslånga konsekvenser för någon som inte ens tillhör den kriminella världen. Paranoian över ett okänt hot kommer aldrig försvinna, hur mycket man än resonerar med sig själv. Förnuft och känsla är två vitt skilda saker.

Som sagt: L är INTE skyldig C några pengar, det är en påhittad skuld som är ren och skär utpressning.

//LiseLotte Divelli

Ny novell – thriller

Kapitel 23

Publiceras som e-novell – datum meddelas så snart det är fastställt.

unnamed-7

ISBN 978-91-982884-3-8

Hon är så rädd för honom att hon inte vågar låsa upp. Hon lyssnar genom säkerhetsdörren. Det är tyst, men hon känner hans närvaro.
Hennes tvååring, Lukas, har fått en ny hink och spade och allt hon vill är att kunna åka till stranden. Han skriker i den färdigpackade barnvagnen.
Det enda hon behöver göra är att ta sig till hissen och ut genom porten.
Men vågar hon låsa upp?

Från korthus till sjunkhål

Kapitel 22

I tidigare texter har jag påstått att många av Schjervas medlemsklubbar har blivit tvångsanslutna till Payback. När jag säger det menar jag inte att hoten skett med vapen och våld. Allt som behövs är att någon annan klubb med ett uppbyggt våldskapital kommer på besök; vetskapen om att det kan vara farligt att säga nej.
Varje klubb har ofta fikakvällar då vänner och SBM-anslutna hojåkare är välkomna. Det är då affärer och annat görs upp utan att det märks utåt, olagliga eller inte. Våldskapitalet hälsar på och fikar och den icke anslutna klubben får veta att det vore bra med ett Payback-medlemskap. Varför det är så viktigt för 81-sfären att bygga upp Payback är obegripligt. Kanske storhetsvansinne.

vrednye-svojstva-kofe

Oberoende klubb – ej medlem i SBM. Anonym klubb – vill inte offentligt visa sitt medlemskap i Payback.
I ett tidigare kapitel har jag berättat om Payback Resistance Run – den svenska mc-världens patetiska protest mot polisen. Informationen som jag offentliggjorde tvingade fram en förändring i rutinerna.
I helgen som gick var det äntligen dags för Schjervas nya satsning – Payback Biker- & Familydays!
Helgen blev en flopp.
Mc-folkets barn skulle ju också blandas in i eländet, om det nu ens kom några barn.
Istället för att kunna köra sin protestrunda runt Västerås på raggarfesten, fick de brumma fram i nån undanskymd skog. Det var säkert inte en enda polis där för att bekräfta deras behov av öppen protest mot något som inte finns.
Att Schjerva även blandade in en dokumentärfilmare i sin subkultur var klantigt. Ingen i mc-världen tycker om att visa sig offentligt.
Vem är väl jag att säga vad jag tycker, jag lämnade ju umgänget för snart tre år sen, men jag rekommenderar de som inte vill vara med att lämna Payback. Det är inte särskilt farligt att stå upp mot Schjerva. Hans makt är bedräglig, det spelar ingen roll hur mycket han än slår sig för bröstet.
Tyvärr meddelar han i artikeln på skärmbilden att de kommer jobba hårt för att få upp nästa års deltagarantal. Antingen går ni ur, eller så får ni räkna med att övertalas hotas till att delta och bli filmade, men inte av polisen, utan av någon som gått på myten om sig själv.

unnamed-11
Men kom ihåg att en person som tar till hot, alltid har förlorat diskussionen.

//LiseLotte Divelli

SKÄRVOR – högsta betyg – spännande och hårdkokt

Kapitel 21

Det är så jäkla (ursäkta svordomen) underbart när en viktig person i litteraturvärlden ger min bok Skärvor högsta betyg. Av säkerhetsskäl täcker jag över min väns namn. 

unnamed-8

54936288-jU4Z9 Skärvor finns till bra pris på Adlibris och Bokus. 

Under eventet på Uppsala stadsbibliotek fick jag frågan på vad det är som skiljer mig från andra författare som skriver om mc-världen? Skillnaden är att jag vet vad jag skriver om. Jag går ner på djupet i hur en människa som lever vid sidan av samhället fungerar.  

unnamed-4

Texten på skärmbilden ovan har spridits i alla mina kanaler i sociala medier. PR ni vet. 

//LiseLotte Divelli

Det förflutna – begravt eller inte?

Kapitel 20

bookclub_de_badass_cartes_postales-r0eef54c34529442ab520a942ac39be6c_vgbaq_8byvr_324

Det här blir ingen bloggtext om mc-världen, eller vem vet, de kanske drabbas ändå. Istället handlar det om mitt författarskap, och om vad som är på gång.  

Jag vet när det exakta ögonblicket som boken är klar – detta trots att månader av redigering återstår. I det här fallet gäller det ”PATRIARK”, fortsättningen på ”SKÄRVOR”.

När boken är klar frigörs utrymme för det nya att ta plats. Utan förvarning dimper en ny intrig ner i huvudet och känslan är fenomenal. Jag har redan en kort skiss, ett synopsis, nerskrivet. Jag kommer blanda det jag vet tror mig veta om hur och när en person av pondus i den undre världen försvann, troligtvis mördad, med en fiktiv intrig. Mina etablerade karaktärer kommer engageras i det förflutna. Mer än så avslöjar jag inte. 

Den sista delen i min triologi kommer kanske heta: ”TREAN”. Titeln/namnet TREAN har dubbla betydelser. Svar finns i min bok SKOTT, boken som Hells Angels inte vill låtsas om. 

58671363-04Efu

Vänliga hälsingar

LiseLotte Divelli

Teaser – utdrag ur Patriark – utgivning 2018

Kapitel 19

Hej, det var ett tag sedan.

shocking book

Idag ska jag inte skriva om det jag brukar göra. Istället vill jag dela med mig av ett utdrag ur fortsättningen på min bok Skärvor – titel Patriark – utgivning 2018.

Klicka här: Patriark för att komma till pdf-ikonen på hemsidans förstasida.

Varmt välkomna!

LiseLotte Divelli

Pengar in…och som tar vägen vart?

Kapitel 18

dollar-2091739__340

HELLS ANGELS ÄR INTE OSKYLDIGA MISSFÖRSTÅDDA MÄN! (Nu slog jag näven i bordet) Hela 81-sfären består av kriminella organisationer, en av de mer snabbväxande grupperingarna av organsierad brottslighet vi har i Sverige. Alla vet det, alla förutom Peter Schjerva som kämpar sig blå för övertyga folk om att Hells Angels med anhang är som vanliga människor. Tyvärr är vår lagstiftning än så länge otillräcklig för att på allvar kunna hindra etableringarna. Jag upprepar mig om justeringar av föreningsrätten, men det är en viktig fråga för oss alla.

20170329_005336

På skärmbilden ovan har Schjerva exponerat summan det kostar för att bli medlem i Payback. Frågan är om någon av anhängarna, eller skattemyndigheten, har ifrågasatt var medlemspengarna hamnar. Är de ens redovisade? Mig veterligen är det 146 klubbar som har betalat premium-medlemskap. Det ger Schjerva – eller Payback – intäkter på minst 146K. Schjerva har stolt proklamerat att Payback har en jourtelefon kopplad till en advokatbyrå, troligtvis till samma advokat som är medlem i en underklubb till Hells Angels. Jour-numret ska vara ett viktigt verktyg för den ”oskyldiga” bikern som stoppas och trakasseras av en dumsnut. Men om man de facto behöver juridisk hjälp måste advokatarvodet betalas ur egen ficka. 

Vad är då syftet med Paybacks medlemsavgift? Betalas den ut som redovisad lön till Schjerva, och då förhoppningsvis med skatt och sociala avgifter? En hemsida kostar pengar, men inte mer än premium-avgiften för två klubbar. Eller sparas pengarna i grisen för framtida behov? 

Hur många av de 146 klubbarna som betalar full avgift har gjort det under tvång? Påtryckningar och hot är vardag i de här kretsarna, och det mest effektiva är hotet om att skada familjer och nära och kära…och då återkommer vi till mantrat som de stackars mc-killarna upprepar till förbannelse: ”Man skadar inte kvinnor och barn!” 

Vilket ju inte stämmer, se tidigare kapitel. 

  • Schjerva påstår fortfarande att Tysklands förbud gällande ryggmärken för mc-gäng även innefattar supportmärken och tatueringar. Han fortsätter alltså att sprida fake news – lögner.  
  • I 81-sfären ingår Hells Angels – HAMC, Red&White Crew – RWC 81, Red Devils MC – RDMC. Alla är skyddade av svensk föreningsrätt.  

Båda böckerna finns till förmånliga priser på bland annat Adlibris och Bokus.

54936288-jU4Z9Spännande vårläsning, en realistisk skildring av utanförskap. 

58671363-04EfuEn spänningsroman om organiserad brottslighet i Stockholm. 

Soliga hälsningar

LiseLotte Divelli

Schjerva hakar på trenden med fake news

Kapitel 17

20170319_033225

Peter Schjerva går ut hårt i nättidningen bland sina sektanhängare. Nu är han på korståg  genom att oroa alla om att domedagen för mc-klubbar närmar sig. Tyvärr, eller tack och lov, har han fel. Hans ”fakta” är felaktiga, eller så skapar han sin egen sanning. FEL FEL FEL (klicka gärna)

20170319_023115

Jag skrev ett helt annat inlägg igår, men en trovärdig källa informerade mig omedelbart om att Scherjva går ut med falska och inkorrekta detaljer. Jag fick redigera, skriva nytt, göra rätt. Förbuden gäller bara västar med tillhörande märken för klubbarna som avses. Ej supportartiklar och tatueringar.  

20170319_023504

Bilden nedan är extra tragikomisk eftersom mc-västarna redan är prydda med allsköns diverse symboler. En mc-medlems hela identitet sitter i tygmärkena. Att sedan ha mage att hävda samma utsatthet som den judarna tvingades in i, visar bara på okunskapen som existerar i de här parallella utanförskapen. Det är lätt att rycka på axlarna åt det här, men det är mer komplicerat än så, speciellt när gängen lever efter egna lagar och regler. Med tanke på tonårsgängen som härjar i förorterna måste skärpningar ske på alla plan. Tonåringarna som överlever sina krig kommer organisera sig, eller värvas in i det redan etablerade.

20170318_175022

Inom svensk ”biker-kultur” haglar ständigt jämförelsen mellan judar mot nazister – (stackars) bikers mot svensk polis. Vi får inte glömma att media i deras ögon är uppköpt av polisen, allt för att svenska invånare ska lära sig vilka demoner Hells Angels är. Hitler måste vara vid liv, kriminella mc-gäng har ju gudbevars blivit lika utsatta som judarna var under andra världskriget. 

20170318_175102

Personligen blir jag stolt över att mitt arbete för att få igång en debatt om justeringar i föreningsrätten skapar oro, och därmed förhindra en okontrollerad utbredning av mc-gäng/organiserad brottslighet. Jag vet inte om någon därute lyssnar, eller om en sådan justering nånsin kan bli politiskt aktuell, men om mc-gängen vill tro det, inte mig emot.

20170318_174734

Jag ska passa på berätta att min föreläsning för blivande socionomer och poliser på Södertörn gick bra. Jag delade med mig av mina livserfarenheter och svarade ingående på frågor i specifika ämnen. Det är något jag gärna gör igen. Efter att jag i december utsattes för sabotage och försök till en attack bad jag polisen om hjälp, men fick höra att jag får skylla mig själv som bloggar. Jag tror att hela 81-sfären (SBM) anser att jag är besvärlig. Det förekommer en viss hotbild, men den sker utan öppet uttalade hot. Istället är det påminnelser via nätet och längs mina promenadstråk.  
I ärlighetens namn är det roligt att skriva om det här. Kanske inte alltid smart, men ändå roligt. 

//LiseLotte Divelli

Korthuset börjar falla

Kapitel 16

20170129_021843

(bild: skärmdump från inlägg på Payback)

Jag börjar påverka, och jag känner mig väldigt stolt. Expert = jag tackar och bockar. Någon (Peter Schjerva) är rädd och arg, inmålad i ett hörn. Han skriver inte ut mitt namn, han vet att jag kan min sak.  

  • Jag tillåts att offentligt…. 

Kvinnosynen talar för sig själv. Ja, jag tillåts för att vi har yttrandefrihet, något han själv gapar om. Jag vet att jag är kvinna, och att det är svårt att hantera en sån som jag, men jag har ändå rätt att yttra mig. Han drar sig inte för att själv hänga ut kvinnor och män som står i vägen, nu senast en kvinna som gör allt i sin makt för att förhindra att Hells Angels får en ny lokal i Karlstad. 

  • ett nazistinspirerat propagandakrig…

Vore det inte så tragiskt skulle jag skratta högt. Jag förstår inte ens meningen. Allt jag vill är att föreningsrätten justeras så att inte kriminella organisationer kan utnyttja systemet och kosta samhället enorma summor pengar. 

Det är klart att jag vill ha fler läsare. Mitt jobb är att skriva böcker och att sprida information om en fruktansvärd värld som få vågar prata om, samt har insyn i.  

Om du är medlem eller anhörig i mc-världen och vill ha ut din historia om hot och/eller tvång går det bra att mejla mig, eller pm:a via Facebook. Endast seriösa personer. 

//LiseLotte Divelli

”Våld mot kvinnor och barn”

Kapitel 15

article-2678150-1f5581ec00000578-576_634x187

Nu tänkte jag skriva om termen som buset använder sig av när polisen är för effektiva. Många män inom mc-världen, nazismen och Sons of Odin skanderar om våldet mot kvinnor och barn. Vi ska skyddas mot än det ena och än det andra. Många av dem som på eget bevåg ska skydda oss mot nån slags fiende är själva dömda för våld mot kvinnor. 

En av fördelarna med att skriva om mc-världen är att personer som inte vågar prata öppet om våld, hot och tvång hör av sig till mig. För ett tag sen fick jag reda på att en man inom 81-sfären har misshandlat sin sjuka, sängliggande mamma i åratal. Ingen har vågat ingripa. Den mannen är stolt medlem i Payback, fackföreningen som skanderar att polisen ska satsa på, och förebygga, våld mot kvinnor och barn.  
Nu vet vi ju alla att den frasen används för att fokus ska flyttas bort från buset själva, inte att de verkligen bryr sig om att våldet sker.

När jag själv drabbades var jag så manipulerad att jag inte riktigt förstod vad det var som hände. Och jag är ändå en skapligt intelligent person. Än idag försöker jag bena ut om jag verkligen blev misshandlad eller inte, trots att jag vet att så skedde. Den gången bröt jag mot alla gangsterregler som finns och bad polisen om hjälp, men blev avvisad från polisstationen. När jag ringde kvinnojouren frågade de om jag hade fått blåmärken, vilket jag inte hade. Jag hade ”bara” en bula i huvudet efter att ha kastats ner i sängkarmen. Det var första gången jag fick stryk, men inte den sista. Jag tvingades till sex varje dag, annars blev det bråk. Motståndet nöttes ner och till slut var det bara att ställa upp. Kvinnojouren blev ingen hjälp.
Jag vet vad jag pratar om. Jag har varit utsatt och tvingats stänga av normala reaktioner för att överleva. Jag hade ingenstans att ta vägen, och jag kunde inte flytta. Jag kom inte undan. Vårt destruktiva förhållande blev ett kaos av trygghet. Jag visste vad jag hade, vem jag hade, och hur vi fungerade ihop. Vi blev en egen ö-liknande nation utan insyn. Han gjorde så att jag inte behövde bära hela världen ensam, han – gangstern – gjorde det åt mig. Han formade om hela min personlighet, och jag håller fortfarande på att försöka sätta ihop delar jag trodde mig ha förlorat.

Det är alltid enklare att låta någon annan bestämma, speciellt när ens självständiga personlighet har skrapats bort till ett ingenting. Det är en av anledningarna till att det är så svårt att nå tjejer och kvinnor i de här destruktiva världarna.

Jag kommer med glädje dra mitt strå till stacken. Jag har blivit tillfrågad att, tillsammans med Fryshuset och Cides, föreläsa på Södertörns högskola för blivande poliser och socionomer. Vi ska berätta om tjejer i gängkriminalitet. Det är ett slutet event, och för min egen säkerhet skriver jag inte ut datum och tid.  

Jag återkopplar efteråt; om det blev pannkaka, eller om jag lyckades förmedla några av mina erfarenheter.

//LiseLotte Divelli