Äntligen här – ny novell ”Dörren”

Kapitel 26

omslag DörrenDörren – ny thrillernovell Nu är den tillgänglig, en mycket prisvärd historia om att överleva med en stark hotbild över sig. För specifik info, och köp, vänligen klicka på länken. Obs! Den är inte självupplevd. Så här glad blev jag över att se den online hos internetbokhandlarna.

19396627_10154639066027036_41795780546722563_n-2

Soliga hälsningar

LiseLotte Divelli

 

Mord eller självmord?

Kapitel 25

noose

Kapitel 25! Det trodde jag aldrig. Efter kapitel 6 tänkte jag att det räckte, men icke.
Jag har suttit framför skärmen och försökt få ihop ett svulstigt, undersökande journalistiskt underverk, men jag fick lov att ge upp. Alla har sina begränsningar, och det här var ett berg som inte gick att bestiga.
Mina funderingar har mest handlat om hur jag ska formulera det jag vet är så nära sanningen man kan komma utan att vara mc-medlem, till att fungera i ett fiktivt drama. Med tanke på allt jag har skrivit tidigare borde det inte vara så svårt, men ändå fastnade jag i syftet.
Hur beskriver man en faktisk person som blev hängd när han ville ta sig ur sitt röd-vita mc-gäng? Han var den han var, inte särskilt trevlig, men ändå vid liv. Han var bara några månader från att bli pappa. De skulle flytta in i sitt nya hus.

Det gäller att göra honom rättvisa utan att klampa in på ett område där anhöriga kan känna igen sig? Det finns ett flertal familjer därute som tror att deras kriminella familjemedlemmar har begått självmord när det istället varit skickligt iscensatta mord. Och nu pratar vi om dem vars kroppar har hittats, inte de som är försvunna, vars anhöriga aldrig får svar.
Jag har diskuterat konceptet mord/självmord med en fd polis. Han erkände sin frustration över att den här sortens fall inte utreds ordentligt, speciellt när det är så uppenbart att självmord inte har varit lösningen för den drabbade.
I de här kretsarna begår man inte självmord. I de tyngsta klubbarna lever och dör man för sina bröder. Man tar inte livet av sig. Däremot kan de ta livet av varandra, speciellt när någon inte vill vara med längre.
Hemligheterna följer med i graven.

Jag har redan börjat skapa en parallell historia, ett skeende som är snarlikt, men ändå inte.

//LiseLotte Divelli
 

 

Utpressning – i ett annat Åkersberga

Kapitel 24

blackmail

Villaidyll, radhusidyll, skärgårdsidyll. Hur man än vrider och vänder på det förekommer ordet idyll i allt som har med Åkersberga att göra. I stora drag stämmer det. Absolut. Sen finns den andra sidan, den mörka, den man gärna väljer bort.

I dagsläget finns det en ung man, L, en helt vanlig människa utan kriminellt förflutet. Han har jobb, bostadsrätt och en normal familj. Hans ”misstag” var att lita på en tjej vars ex är en av Åkersbergas ökända knarklangare, här kallad C, den första initialen i hans förnamn.

I den här världen är tjejerna ägodelar, nästan likt livslånga slavkontrakt, se tidigare kapitel i bloggen. Även om förhållandet tar slut, är tjejen sällan tillåten att gå vidare utan tillstånd.

C, å sin sida, står i skuld till dem över honom i knarkhierarkin. Han har fått ena armen avbruten, och i förra veckan åkte han på stryk bara för att någon var trött på hans beteende. För att få ihop lite snabba cash bestämde han sig för att L skulle betala honom 10K (tiotusen kronor) i straffavgift för att ha haft sex med hans ex. När L inte betalade har C spridit ut ryktet om skulden till alla småsoldater i Åkersberga, vilket har gjort att hotbilden blivit riktigt allvarlig. Ingen vet, eller vågar ifrågasätta skulden, men alla har fått höra att L är skyldig.

Jag pratade med L i telefonen efter att han varit till polisen och likt dem gav jag honom rådet att INTE betala. ”Vad som än händer, betala aldrig. Då kommer han kräva dig på mer när han behöver cash.”  Det finns ingen logik i det här, det finns bara pengar och knarkskulder, oskyldiga offer och livslånga konsekvenser för någon som inte ens tillhör den kriminella världen. Paranoian över ett okänt hot kommer aldrig försvinna, hur mycket man än resonerar med sig själv. Förnuft och känsla är två vitt skilda saker.

Som sagt: L är INTE skyldig C några pengar, det är en påhittad skuld som är ren och skär utpressning.

//LiseLotte Divelli

Ny novell – thriller

Kapitel 23

Publiceras som e-novell – datum meddelas så snart det är fastställt.

unnamed-7

ISBN 978-91-982884-3-8

Hon är så rädd för honom att hon inte vågar låsa upp. Hon lyssnar genom säkerhetsdörren. Det är tyst, men hon känner hans närvaro.
Hennes tvååring, Lukas, har fått en ny hink och spade och allt hon vill är att kunna åka till stranden. Han skriker i den färdigpackade barnvagnen.
Det enda hon behöver göra är att ta sig till hissen och ut genom porten.
Men vågar hon låsa upp?

Från korthus till sjunkhål

Kapitel 22

I tidigare texter har jag påstått att många av Schjervas medlemsklubbar har blivit tvångsanslutna till Payback. När jag säger det menar jag inte att hoten skett med vapen och våld. Allt som behövs är att någon annan klubb med ett uppbyggt våldskapital kommer på besök; vetskapen om att det kan vara farligt att säga nej.
Varje klubb har ofta fikakvällar då vänner och SBM-anslutna hojåkare är välkomna. Det är då affärer och annat görs upp utan att det märks utåt, olagliga eller inte. Våldskapitalet hälsar på och fikar och den icke anslutna klubben får veta att det vore bra med ett Payback-medlemskap. Varför det är så viktigt för 81-sfären att bygga upp Payback är obegripligt. Kanske storhetsvansinne.

vrednye-svojstva-kofe

Oberoende klubb – ej medlem i SBM. Anonym klubb – vill inte offentligt visa sitt medlemskap i Payback.
I ett tidigare kapitel har jag berättat om Payback Resistance Run – den svenska mc-världens patetiska protest mot polisen. Informationen som jag offentliggjorde tvingade fram en förändring i rutinerna.
I helgen som gick var det äntligen dags för Schjervas nya satsning – Payback Biker- & Familydays!
Helgen blev en flopp.
Mc-folkets barn skulle ju också blandas in i eländet, om det nu ens kom några barn.
Istället för att kunna köra sin protestrunda runt Västerås på raggarfesten, fick de brumma fram i nån undanskymd skog. Det var säkert inte en enda polis där för att bekräfta deras behov av öppen protest mot något som inte finns.
Att Schjerva även blandade in en dokumentärfilmare i sin subkultur var klantigt. Ingen i mc-världen tycker om att visa sig offentligt.
Vem är väl jag att säga vad jag tycker, jag lämnade ju umgänget för snart tre år sen, men jag rekommenderar de som inte vill vara med att lämna Payback. Det är inte särskilt farligt att stå upp mot Schjerva. Hans makt är bedräglig, det spelar ingen roll hur mycket han än slår sig för bröstet.
Tyvärr meddelar han i artikeln på skärmbilden att de kommer jobba hårt för att få upp nästa års deltagarantal. Antingen går ni ur, eller så får ni räkna med att övertalas hotas till att delta och bli filmade, men inte av polisen, utan av någon som gått på myten om sig själv.

unnamed-11
Men kom ihåg att en person som tar till hot, alltid har förlorat diskussionen.

//LiseLotte Divelli

SKÄRVOR – högsta betyg – spännande och hårdkokt

Kapitel 21

Det är så jäkla (ursäkta svordomen) underbart när en viktig person i litteraturvärlden ger min bok Skärvor högsta betyg. Av säkerhetsskäl täcker jag över min väns namn. 

unnamed-8

54936288-jU4Z9 Skärvor finns till bra pris på Adlibris och Bokus. 

Under eventet på Uppsala stadsbibliotek fick jag frågan på vad det är som skiljer mig från andra författare som skriver om mc-världen? Skillnaden är att jag vet vad jag skriver om. Jag går ner på djupet i hur en människa som lever vid sidan av samhället fungerar.  

unnamed-4

Texten på skärmbilden ovan har spridits i alla mina kanaler i sociala medier. PR ni vet. 

//LiseLotte Divelli

Det förflutna – begravt eller inte?

Kapitel 20

bookclub_de_badass_cartes_postales-r0eef54c34529442ab520a942ac39be6c_vgbaq_8byvr_324

Det här blir ingen bloggtext om mc-världen, eller vem vet, de kanske drabbas ändå. Istället handlar det om mitt författarskap, och om vad som är på gång.  

Jag vet när det exakta ögonblicket som boken är klar – detta trots att månader av redigering återstår. I det här fallet gäller det ”PATRIARK”, fortsättningen på ”SKÄRVOR”.

När boken är klar frigörs utrymme för det nya att ta plats. Utan förvarning dimper en ny intrig ner i huvudet och känslan är fenomenal. Jag har redan en kort skiss, ett synopsis, nerskrivet. Jag kommer blanda det jag vet tror mig veta om hur och när en person av pondus i den undre världen försvann, troligtvis mördad, med en fiktiv intrig. Mina etablerade karaktärer kommer engageras i det förflutna. Mer än så avslöjar jag inte. 

Den sista delen i min triologi kommer kanske heta: ”TREAN”. Titeln/namnet TREAN har dubbla betydelser. Svar finns i min bok SKOTT, boken som Hells Angels inte vill låtsas om. 

58671363-04Efu

Vänliga hälsingar

LiseLotte Divelli

Teaser – utdrag ur Patriark – utgivning 2018

Kapitel 19

Hej, det var ett tag sedan.

shocking book

Idag ska jag inte skriva om det jag brukar göra. Istället vill jag dela med mig av ett utdrag ur fortsättningen på min bok Skärvor – titel Patriark – utgivning 2018.

Klicka här: Patriark för att komma till pdf-ikonen på hemsidans förstasida.

Varmt välkomna!

LiseLotte Divelli

Pengar in…och som tar vägen vart?

Kapitel 18

dollar-2091739__340

HELLS ANGELS ÄR INTE OSKYLDIGA MISSFÖRSTÅDDA MÄN! (Nu slog jag näven i bordet) Hela 81-sfären består av kriminella organisationer, en av de mer snabbväxande grupperingarna av organsierad brottslighet vi har i Sverige. Alla vet det, alla förutom Peter Schjerva som kämpar sig blå för övertyga folk om att Hells Angels med anhang är som vanliga människor. Tyvärr är vår lagstiftning än så länge otillräcklig för att på allvar kunna hindra etableringarna. Jag upprepar mig om justeringar av föreningsrätten, men det är en viktig fråga för oss alla.

20170329_005336

På skärmbilden ovan har Schjerva exponerat summan det kostar för att bli medlem i Payback. Frågan är om någon av anhängarna, eller skattemyndigheten, har ifrågasatt var medlemspengarna hamnar. Är de ens redovisade? Mig veterligen är det 146 klubbar som har betalat premium-medlemskap. Det ger Schjerva – eller Payback – intäkter på minst 146K. Schjerva har stolt proklamerat att Payback har en jourtelefon kopplad till en advokatbyrå, troligtvis till samma advokat som är medlem i en underklubb till Hells Angels. Jour-numret ska vara ett viktigt verktyg för den ”oskyldiga” bikern som stoppas och trakasseras av en dumsnut. Men om man de facto behöver juridisk hjälp måste advokatarvodet betalas ur egen ficka. 

Vad är då syftet med Paybacks medlemsavgift? Betalas den ut som redovisad lön till Schjerva, och då förhoppningsvis med skatt och sociala avgifter? En hemsida kostar pengar, men inte mer än premium-avgiften för två klubbar. Eller sparas pengarna i grisen för framtida behov? 

Hur många av de 146 klubbarna som betalar full avgift har gjort det under tvång? Påtryckningar och hot är vardag i de här kretsarna, och det mest effektiva är hotet om att skada familjer och nära och kära…och då återkommer vi till mantrat som de stackars mc-killarna upprepar till förbannelse: ”Man skadar inte kvinnor och barn!” 

Vilket ju inte stämmer, se tidigare kapitel. 

  • Schjerva påstår fortfarande att Tysklands förbud gällande ryggmärken för mc-gäng även innefattar supportmärken och tatueringar. Han fortsätter alltså att sprida fake news – lögner.  
  • I 81-sfären ingår Hells Angels – HAMC, Red&White Crew – RWC 81, Red Devils MC – RDMC. Alla är skyddade av svensk föreningsrätt.  

Båda böckerna finns till förmånliga priser på bland annat Adlibris och Bokus.

54936288-jU4Z9Spännande vårläsning, en realistisk skildring av utanförskap. 

58671363-04EfuEn spänningsroman om organiserad brottslighet i Stockholm. 

Soliga hälsningar

LiseLotte Divelli

Schjerva hakar på trenden med fake news

Kapitel 17

20170319_033225

Peter Schjerva går ut hårt i nättidningen bland sina sektanhängare. Nu är han på korståg  genom att oroa alla om att domedagen för mc-klubbar närmar sig. Tyvärr, eller tack och lov, har han fel. Hans ”fakta” är felaktiga, eller så skapar han sin egen sanning. FEL FEL FEL (klicka gärna)

20170319_023115

Jag skrev ett helt annat inlägg igår, men en trovärdig källa informerade mig omedelbart om att Scherjva går ut med falska och inkorrekta detaljer. Jag fick redigera, skriva nytt, göra rätt. Förbuden gäller bara västar med tillhörande märken för klubbarna som avses. Ej supportartiklar och tatueringar.  

20170319_023504

Bilden nedan är extra tragikomisk eftersom mc-västarna redan är prydda med allsköns diverse symboler. En mc-medlems hela identitet sitter i tygmärkena. Att sedan ha mage att hävda samma utsatthet som den judarna tvingades in i, visar bara på okunskapen som existerar i de här parallella utanförskapen. Det är lätt att rycka på axlarna åt det här, men det är mer komplicerat än så, speciellt när gängen lever efter egna lagar och regler. Med tanke på tonårsgängen som härjar i förorterna måste skärpningar ske på alla plan. Tonåringarna som överlever sina krig kommer organisera sig, eller värvas in i det redan etablerade.

20170318_175022

Inom svensk ”biker-kultur” haglar ständigt jämförelsen mellan judar mot nazister – (stackars) bikers mot svensk polis. Vi får inte glömma att media i deras ögon är uppköpt av polisen, allt för att svenska invånare ska lära sig vilka demoner Hells Angels är. Hitler måste vara vid liv, kriminella mc-gäng har ju gudbevars blivit lika utsatta som judarna var under andra världskriget. 

20170318_175102

Personligen blir jag stolt över att mitt arbete för att få igång en debatt om justeringar i föreningsrätten skapar oro, och därmed förhindra en okontrollerad utbredning av mc-gäng/organiserad brottslighet. Jag vet inte om någon därute lyssnar, eller om en sådan justering nånsin kan bli politiskt aktuell, men om mc-gängen vill tro det, inte mig emot.

20170318_174734

Jag ska passa på berätta att min föreläsning för blivande socionomer och poliser på Södertörn gick bra. Jag delade med mig av mina livserfarenheter och svarade ingående på frågor i specifika ämnen. Det är något jag gärna gör igen. Efter att jag i december utsattes för sabotage och försök till en attack bad jag polisen om hjälp, men fick höra att jag får skylla mig själv som bloggar. Jag tror att hela 81-sfären (SBM) anser att jag är besvärlig. Det förekommer en viss hotbild, men den sker utan öppet uttalade hot. Istället är det påminnelser via nätet och längs mina promenadstråk.  
I ärlighetens namn är det roligt att skriva om det här. Kanske inte alltid smart, men ändå roligt. 

//LiseLotte Divelli

Korthuset börjar falla

Kapitel 16

20170129_021843

(bild: skärmdump från inlägg på Payback)

Jag börjar påverka, och jag känner mig väldigt stolt. Expert = jag tackar och bockar. Någon (Peter Schjerva) är rädd och arg, inmålad i ett hörn. Han skriver inte ut mitt namn, han vet att jag kan min sak.  

  • Jag tillåts att offentligt…. 

Kvinnosynen talar för sig själv. Ja, jag tillåts för att vi har yttrandefrihet, något han själv gapar om. Jag vet att jag är kvinna, och att det är svårt att hantera en sån som jag, men jag har ändå rätt att yttra mig. Han drar sig inte för att själv hänga ut kvinnor och män som står i vägen, nu senast en kvinna som gör allt i sin makt för att förhindra att Hells Angels får en ny lokal i Karlstad. 

  • ett nazistinspirerat propagandakrig…

Vore det inte så tragiskt skulle jag skratta högt. Jag förstår inte ens meningen. Allt jag vill är att föreningsrätten justeras så att inte kriminella organisationer kan utnyttja systemet och kosta samhället enorma summor pengar. 

Det är klart att jag vill ha fler läsare. Mitt jobb är att skriva böcker och att sprida information om en fruktansvärd värld som få vågar prata om, samt har insyn i.  

Om du är medlem eller anhörig i mc-världen och vill ha ut din historia om hot och/eller tvång går det bra att mejla mig, eller pm:a via Facebook. Endast seriösa personer. 

//LiseLotte Divelli

”Våld mot kvinnor och barn”

Kapitel 15

article-2678150-1f5581ec00000578-576_634x187

Nu tänkte jag skriva om termen som buset använder sig av när polisen är för effektiva. Många män inom mc-världen, nazismen och Sons of Odin skanderar om våldet mot kvinnor och barn. Vi ska skyddas mot än det ena och än det andra. Många av dem som på eget bevåg ska skydda oss mot nån slags fiende är själva dömda för våld mot kvinnor. 

En av fördelarna med att skriva om mc-världen är att personer som inte vågar prata öppet om våld, hot och tvång hör av sig till mig. För ett tag sen fick jag reda på att en man inom 81-sfären har misshandlat sin sjuka, sängliggande mamma i åratal. Ingen har vågat ingripa. Den mannen är stolt medlem i Payback, fackföreningen som skanderar att polisen ska satsa på, och förebygga, våld mot kvinnor och barn.  
Nu vet vi ju alla att den frasen används för att fokus ska flyttas bort från buset själva, inte att de verkligen bryr sig om att våldet sker.

När jag själv drabbades var jag så manipulerad att jag inte riktigt förstod vad det var som hände. Och jag är ändå en skapligt intelligent person. Än idag försöker jag bena ut om jag verkligen blev misshandlad eller inte, trots att jag vet att så skedde. Den gången bröt jag mot alla gangsterregler som finns och bad polisen om hjälp, men blev avvisad från polisstationen. När jag ringde kvinnojouren frågade de om jag hade fått blåmärken, vilket jag inte hade. Jag hade ”bara” en bula i huvudet efter att ha kastats ner i sängkarmen. Det var första gången jag fick stryk, men inte den sista. Jag tvingades till sex varje dag, annars blev det bråk. Motståndet nöttes ner och till slut var det bara att ställa upp. Kvinnojouren blev ingen hjälp.
Jag vet vad jag pratar om. Jag har varit utsatt och tvingats stänga av normala reaktioner för att överleva. Jag hade ingenstans att ta vägen, och jag kunde inte flytta. Jag kom inte undan. Vårt destruktiva förhållande blev ett kaos av trygghet. Jag visste vad jag hade, vem jag hade, och hur vi fungerade ihop. Vi blev en egen ö-liknande nation utan insyn. Han gjorde så att jag inte behövde bära hela världen ensam, han – gangstern – gjorde det åt mig. Han formade om hela min personlighet, och jag håller fortfarande på att försöka sätta ihop delar jag trodde mig ha förlorat.

Det är alltid enklare att låta någon annan bestämma, speciellt när ens självständiga personlighet har skrapats bort till ett ingenting. Det är en av anledningarna till att det är så svårt att nå tjejer och kvinnor i de här destruktiva världarna.

Jag kommer med glädje dra mitt strå till stacken. Jag har blivit tillfrågad att, tillsammans med Fryshuset och Cides, föreläsa på Södertörns högskola för blivande poliser och socionomer. Vi ska berätta om tjejer i gängkriminalitet. Det är ett slutet event, och för min egen säkerhet skriver jag inte ut datum och tid.  

Jag återkopplar efteråt; om det blev pannkaka, eller om jag lyckades förmedla några av mina erfarenheter.

//LiseLotte Divelli

Föreningsrätt för alla?

20161226_222003

(Privat bild)

Kapitel 14

För några veckor sedan var jag på ett trevligt möte med olika föreningar inför Täby Kulturfestival i april. Vi satt i Tibble kyrka och diskuterade olika upplägg. Jag iakttog de närvarande; ryggraden i svenskt föreningsliv. Det var äldre damer som syr lapptäcken. En annan spelar med stolthet sina blåsinstrument. Det var konstnärer, vikingaskepp-entusiaster, författare och musiker i en allsköns härlig blandning. 

Olika föreningar – olika intressen – olika kostnader för samhället. 

Jag drar givetvis paralleller till mc-gängen som gömmer sig bakom föreningsrätten. Oförtröttligt hävdar Peter Schjerva att ALLA mc-klubbar, även de enprocentiga, är jämställda med övriga svenska föreningar. Han slår sig tomt för bröstet och faller innan startskottet har smällt. Han vill att alla ska tro på att deras kvot av kriminella medlemmar är att jämföra med antalet kriminella i vanliga föreningar. Ja, jag vet, det är skrämmande och skrattretande på samma gång. Problemet är att han och hans anhängare verkligen tror på sina inbillade fakta.

Mitt självpåtagna jobb är att belysa en värld som kostar samhället enorma summor. Schjervas arbete är att normalisera ett utanförskap som lever på utpressning, smuggling, trafficking, droger och vapen. Det spelar ingen roll hur mycket han påstår att Hells Angels och deras underklubbar är hederliga män som grillar korv och meckar hoj, inte när de själva målar in sig i hörnen på sina avspärrade innergårdar. Han vill få det att låta som att betala skatt är en ynnest, och ingen skyldighet. Tack och lov är det inte så många som han inbillar sig som vet vad en biker är. Vanliga människor ser det som syns, mc-killar som skrämmer och hotar bilister längs vägarna. Jag har sett det med egna ögon.

 20161226_210031

Visst går det att lagstifta för exempelvis hårdare vapenregler, men för att komma åt den organiserade gängbrottsligheten måste det gapande såret skäras rent inifrån och ut. Den grundlagsskyddade föreningsrätten utnyttjas, vilket bör tas upp på agendan. Hur det ska gå till vet jag inte, jag är varken politiker eller jurist, men frågan måste börja diskuteras på allvar. 

Hells Angels MC – skyddade av svensk föreningsrätt

Red Devils MC – skyddade av svensk föreningsrätt

Red & White Crew MC – skyddade av svensk föreningsrätt

//LiseLotte Divelli   

Riktat sabotage

Kapitel 13

Nu har det börjat! Jag har lyckats reta upp någon eller några tillräckligt för att drabbas. I jämförelse med andra attentat i samhället är kanske sönderskurna däck inte så allvarligt, men det här var riktat mot mig. Jag vet inte om det är en varning, ett hot eller ett straff. I vilket fall så väljer jag att inte bli rädd. Nya tidningsartiklar är på gång. Böcker skrivs. Bloggen växer. 

I flera dagar hade jag en föraning om att något var på gång. I onsdags förmiddag gick jag ut med hundarna för att åka till skogen och såg att tre däck på lånebilen var sönderskurna. Givetvis ringde jag in en anmälan, och därefter ringde jag till bilägaren. På onsdagskvällen skrev en granne till mig att hon blivit hotfullt bemött i den mörka lillskogen bakom huset. Killen hade stått knäpptyst i regnet, och gått efter henne utan att säga något. Han hade ingen hund, den största anledningen till att överhuvudtaget befinna sig där. Samma kväll var det någon som skar sönder fjärde däcket på min lånebil. Det som jag anser är allvarligt är att gärningsmannen kom tillbaka en andra gång, men jag vet inte om killen i skogen är samma person. 

Det finns några alternativ: 

  • att gärningsmannen är killen som hotade en vän till mig, en ung tjej. Han spred grava lögner om henne i samband med att hon skulle vittna i tingsrätten. Jag körde gladeligen dit henne när hon var för rädd för att ta tåget. 
  • att gärningsmannen tillhör gänget som säljer knark i lillskogen, och som jag har medverkat till att mota bort. De är smarta nog att se vilken bil jag har kört, men korkade nog att inte kolla ägaruppgifterna innan däcken skars sönder. 
  • De jag har bloggat om i tidigare kapitel, men jag tror inte att de sänker sig till att skära sönder däck.  

Om jag inte har haft med polisen att göra innan sabotaget, så har jag det nu. Anmälan kommer läggas ner, men den är i alla fall registrerad. 

Knarkhandeln i skogen har skett öppet, både utanför min balkong och i skydd av den igenväxta skogen. Många av Åkersbergas tonåringar har sprungit här och handlat, även vuxna människor som låtsas sitta vid förrådet bara för att. Det är nästan roligt att sitta och titta. En av gärningsmännen är en minderårig person som alla tonåringar känner till, och som alla är rädda för. Han bär kniv och har huggit ner minst en person. Jag har personligen inte ringt polisen när handeln sker, de hinner ändå inte fram i tid för att ta killarna på bar gärning, men jag har fotograferat. Jag har felanmält skogen till kommunen, vilket kanske låter konstigt, men för att få den röjd och utgallrad måste det göras så. Andra boende ringer polisen. Områdets barn vågar inte gå upp till lekparken längre. Klipporna används som uteplats för att röka cannabis, eller vad det nu är de använder. Stenar och träd är taggade (klottrade) med gängets id. Likt kackerlackor har de invaderat området. De tror att ingen ser, eller att de är så pass farliga att ingen vågar agera, men de bor inte ens här och är inte så himla osynliga. Kommunen är fullt medvetna om problemet med drogförsäljning längs hela Bergavägen. 

5937800_69

Om priset blir några däck, så må det vara hänt. 

Kontaktannons

Kapitel 12

För två år sedan skrev jag en satirisk kontaktannons för att beskriva kraven som ställs på kvinnor inom mc-världen, och troligtvis inom många andra grupperingar. Jag trodde att jag hade raderat den, men igår hittade jag den i gamla laptopen. För två år sedan publicerade jag den via en annan bloggare, under pseudonym. 

De här människorna använder begreppet traditionella värderingar. De ser gärna på sig själv som krigande vikingar, vilket gör det extra roligt. Kvinnor på vikingatiden var mer jämlika än vi är idag, något de har missat. Jag har skrivit lite om det här i tidigare kapitel. 

stock-vector-cartoon-funny-character-viking-vector-illustration-364462511

Dominant kärleksfull man med traditionella familjevärderingar söker kvinna med stora bröst.

Om mig:

Efter dåliga erfarenheter med en missbrukande mamma till mina barn söker jag kärleken igen. Är du nyfiken på det jag har att erbjuda; tveka inte, mejla ett svar.
(Jag har gått livets hårda skola och har fått hjälp med stavningen.)
Jag arbetar som frilansande konsult i en tätt sammansatt firma. Hos oss kommer alltid heder och lojalitet först. Vi är en förening och delar demokratisk upp vinsterna i en strikt hierarki. Allt kontant. När pengarna flyter in blir livet roligare att leva. Vi jobbar främst med säkerhetsuppdrag. Frågar du om vad vi gör får du inga svar, men det gör inget, du lär dig snabbt att inte fråga.
Mina tider är oregelbundna, men jag förväntar mig att du finns hemma när jag behöver dig. Just nu har jag ingenstans att bo, men tillsammans med dig vill jag slå ner nya rötter, det spelar ingen roll var. Allt jag behöver är att du har en bostad utan tjafs om hyran.
Jag är en givmild person. Ibland hittar jag nya vitvaror och elprylar längs vägen. Du kommer alltid ha nytt och fint hemma.
Jag är hel och ren och trivs bäst i firmans kläder, även om det alltid hänger en kostym nånstans i garderoben.

Jag söker:

En ung, långhårig kvinna med stora bröst, gärna smal, vältränad och fräsch. Du ska lägga tid på ditt yttre och alltid vara sexig för mig. Du måste alltid vara villig, när jag vill, var vi än är. Med dina tre möjligheter bör du alltid kunna tillfredsställa mig.
Alltid redo, som scouterna säger.
Du får inte vara svartsjuk; jobb och firma kommer alltid i första hand. Onsdagskvällar viks åt vårt obligatoriska personalmöte.
Tatueringar är inget hinder, tvärtom, jag har själv några stycken. Många av dem sitter på halsen och i ansiktet, men de är snygga.
En av kollegorna gaddar billigt, det är bara att säga till om du vill ha.
Du måste ha ett heltidsjobb för att kunna ge mig och min tillvaro stadga. Du sköter ekonomin hemma med räkningar och mat. Mina traditionella familjevärderingar handlar om att du sköter hemmet och att jag tar hand om resten. I den frågan vill jag varken kompromissa eller tjafsa. Jag tycker inte om bråk hemma, så blir det bråk beror det på dig, inte mig.
Du får gärna gå hemifrån, någon annanstans än till jobbet, men för din egen säkerhet måste jag veta vart du går, vilken tid du är hemma och vilken resväg du tar. Du får aldrig stänga av mobilen och måste alltid vara tillgänglig.
Du kommer aldrig någonsin behöva vara rädd längre. Händer det något, vad som helst, säg till. Jag och mina kollegor löser problemet.
Regler att följa:
Du får aldrig mer ringa polisen.
Du får aldrig mer prata med polisen.
Du får inte ha någon som helst positiv åsikt om polisen eller anse att de fyller bra funktioner i samhället.
Du får inte ha någon polis i släkten.
Vi kommer kolla upp allt du säger och märker om du ljuger.
Polisen är ständigt ute efter att trakassera firman, jag tror att de är avundsjuka på vår säkerhetspolicy. Jag är alltid oskyldig och har inget att dölja. Jag betalar till och med bilskatt.
Polisen står överallt, du kommer snart lära dig att se dem.
ACAB!
Okända ansikten kan vara civila poliser. Nya bekantskaper utanför hemmet som bemöter dig trevligt kan vara civila poliser. Firman är för framgångsrik för att polisen ska kunna låta bli att hitta på lögner om oss, och de gör allt i sin makt för att missbruka sin förtryckarverksamhet mot oss oskyldiga knegare.
De andra fruarna välkomnar gärna en ny tjej i gemenskapen. Du måste bara lära dig att tänka på vad du säger, hur du pratar och vem du pratar med. Skvaller är inget vi sysslar med inom firman, men allt du hör från de andra fruarna får du aldrig föra vidare.
Livet med mig och mina kollegor kommer bli din nya familj. Din gamla familj blir ditt förflutna. Du kan aldrig berätta något om mig för dem, trots att jag bor hos dig.
Du får gärna ha egna barn.
Du ska vara flexibel, kunna packa snabbt och följa med på resor med kort varsel. Att sköta om ditt arbete blir ditt ansvar. Nästan varje helg är det fest någonstans i Sverige. Jag kan lova dig nya vänner med en oerhört stark gemenskap. 

Du får inte vara nykterist, även om det är bra om du kör mig till och från festerna.
Jag älskar en tjej med intelligens och egna åsikter. Snart kommer vi två att bli en, och så även våra åsikter.

Med stora förhoppningar om att träffa den rätta.
Vilda Vikingen.

Att vara kriminell handlar om att göra sitt jobb bättre än polisen…sen är det kört.

Kapitel 11

Nu är det länge sen jag skrev här. Jag ska tipsa om en nypublicerad artikel där jag berättar om saker jag aldrig pratar om, verklighetens Gåsmamman.

Det kommer troligtvis inte skrivas så mycket mer i den här bloggen, annat än om jag drabbas av brott. Jag är fortfarande inte utsatt för direkta hot. Det har förekommit ett par incidenter, men inget är tillräckligt allvarligt att göra något åt.

Jag kommer fortsätta belysa de delar av den kriminella världen jag känner till. Alltför många är rädda och lever under hot. Alltför få vill, eller kan, slå på lyset. Det enda rådet jag kan ge, är att ALDRIG låta någon med kopplingar till mc-världen, eller andra gäng, få ekonomisk makt över ditt liv. Det kan handla om en skuld på småkronor, kanske en snabb och enkel väg till extrapengar. Ett vanligt sätt är att köra en bil från A till B. Vad som gömmer sig i bilen; nivån på straffskalan vid ett gripande, är baserat på hur mycket du får betalt. Mitt ex brukade svetsa in droger i bilar som kördes ut ur landet. Många gånger visste inte föraren om att han körde en knarktransport, bara att en bil skulle fraktas till ny ägare mot betalning.

Ett annat sätt är även att föra över pengar på konton, vilket öppnar upp för återbetalning av en ”skuld”. Att köpa saker i den utsattas namn är också en vanlig väg för kriminella att få grepp om någons ekonomi. Personligen har jag avaktiverat mitt privata Swish-konto, och därmed gjort det omöjligt för insättning.  

Nu kommer representanter för de stackars utsatta mc-killarna gapa om orättvisa anklagelser från mitt håll. Ja, det finns givetvis andra kriminella gäng, men strukturen toppstyrs från de rödvita, hur mycket de än försöker hävda motsatsen.

För tillfället skriver jag två böcker; fortsättningen på Skärvor – arbetsnamn Patriark, och ett projekt i samarbete med en polis – arbetsnamn Två sidor av en sanning. Utgivningsdatum är ej fastställt, de måste ju skrivas färdigt först. Min saga Kung Solros ska finansieras, i övrigt är den redo för tryck. 

20161121_164813

Om vi inte hörs innan (hoppas inte) får jag önska alla en trevlig jul och ett gott nytt år. Försök att göra minst en god gärning varje dag, om det så bara är att le mot personen du möter på trottoaren. 

//LiseLotte Divelli

En sån som jag – mitt i tystnadens öga

Kapitel 10

Allt runtomkring är tyst.
För tyst.  
Människor i min närhet tror mig inte när jag berättar att ingen har närmat sig eller hotat mig efter alla mc-gängsregler jag har brutit mot. Andra avhoppare som medverkar i intervjuer lever skyddade med nya identiteter. Inte jag. Jag har visserligen inte varit informatör åt polisen, men jag har heller aldrig hållit tyst. 
Jag har skrivit om detaljer som det aldrig ska pratas öppet om.  
Jag har blivit intervjuad i en nationell veckotidning i en avslöjande artikel.
Jag deltog i en pod-intervju där jag pratade om mitt umgänge med den slutna mc-världen. 
Jag var med i Österåkers lokalradio för exakt ett år sedan, och dagen efter stod en mc-kille utanför min port och försökte se hård ut, men han såg mest malplacerad ut. Jag frågade om han skulle in till någon. (Vi har portkod.) Han kom av sig och nekade till inviten, något jag redan förstått att han skulle göra. Hur ska en hårding agera när personen han är utsänd för att skrämma inte går att hota?

Jag har fått frågor och åsikter om personer med kopplingar till mc-världen som tycker att jag borde vara livrädd efter mina texter. Jag vägrar dock låta rädslan ta över, eller så är jag så korkad att jag inte förstår riskerna. Vem vet.

I min bok Skärvor beskriver jag utanförskapets mörker på ett realistiskt sätt. En äldre, allvarlig journalist frågade hur jag vågade ge ut en bok som så tydligt fångat den slutna mc-världen och dess psykologi.
Jag hade inga svar på varför jag avslöjar det jag vet, offentligt, annat än att jag måste. Driften är för stark.

Min personliga åsikt är att den svenska föreningsrätten måste ses över. Möjligheten att gömma sin organiserade brottslighet bakom formen av en förening måste kraftigt begränsas. Som jag har skrivit tidigare är en ändring av  föreningsrätten det enda som mc-världen är rädda för. I övrigt finns inga direkta juridiska hinder för organiserad brottslighet att växa. Polisen gör sitt bästa för att dra sina strån till stacken, men buset skrattar bara åt deras ansträngningar.

Kanske är jag otroligt okunnig och naiv i mitt ställningstagande gentemot begränsningen av den grundlagsskyddade föreningsrätten, men jag står ändå för min åsikt. 

Noterat: Alla SBM-anslutna klubbar är föreningar, men de flesta är icke-kriminella klubbar som inte har klarat av trycket att neka ett medlemskap, vilket är både farligt och otryggt för medlemmar och anhöriga. Hells Angels och Peter Schjerva hävdar starkt  motsatsen.

Bandidos är ingen godkänd förening. 

//LiseLotte Divelli

En sån som jag – har lyckats påverka :)

img1469668926367

Kapitel 9

Hej igen, 

En del av framgången med de här kapitlen är att Schjerva, via sin nättidning, slår sig för bröstet och hävdar att mediaexponeringen, vare sig den är positiv eller negativ, bevisar att han växer i anseende. Storhetsvansinnet tar sig nya uttryck via benämningen ”frihetskämpe”. Han öser sitt förakt över att media har börjat skriva mer detaljerat om  Payback, samtidigt som han motsägelsefullt arbetar med att få ut sitt budskap.
Med mina kapitel har jag åstadkommit en viss förändring, framförallt genom att berätta för vanliga människor hur mc-världen fungerar. Schjervas livsuppgift är att sprida sitt gnälliga budskap till allmänheten, men det jag har svårt att förstå är vilken allmänhet det handlar om. Såvitt jag vet struntar vanliga och ickekriminella människor i de kränkta, kriminella ”livets-hårda-skolare” som häckar innanför låsta grindar.
De skrämmer bilister i trafiken genom att köra hotfullt. Idag var det en biker som dundrade fram, alldeles för fort, längs en 40-väg i centrum utan en tanke på kvinnor och barn på trottoaren. Ni minns; våld mot kvinnor och barn?
Men Schjerva har gått på myten om sig själv och tror att världen faktiskt är intresserad.
Mina kapitel har även fått Payback att lägga om rutinerna kring sin protestrunda i Västerås. 

I det här forumet har jag exponerat allt jag vet. Schjerva skriver osande ”artiklar” där han lägger ut journalisternas namn, trots att han i tidigare inlägg skrivit om pressetikens regler. Dubbelmoral, ja. Men han har hittills inte lagt ut mitt namn, jag som är en få personer som delar med mig av min kunskap inifrån den slutna mc-världen. 

Kvinnoförtryck vänds i bilderna nedan till något som liknar en kärlekshistoria mot ett backdrop av spelande violiner. Allt är frid och fröjd i en jämlik värld där umgänget med strippor, kvinnor, fruar, flickvänner framstår som ett fnissande kuddkrig.

b79bd724-bdea-446f-b1f1-755d9a8653ed5159c601-0ce3-4611-a602-2f91350e57be
Skitsnack!
Jag har personligen sett en annan sida av eländet. Kvinnor är egendom, inget annat, hur jämlika de än anser sig vara. Problemet är att de inte har referenser från en normal tillvaro, och de tror att deras utanförskap fungerar likadant som hos normen. Som kvinna tafsas man oftast inte på inom mc-världen, vilket är en av de sakerna jag uppskattade mest. Men anledningen till att kvinnor inte tafsas på, är inte på grund av respekt för kvinnan, utan av respekt för mannen/klubbmedlemmen hon tillhör. Nedan har jag märkt ut regel 3 där det klart och tydligt står att hojar, kvinnor och västar är medlemmarnas egendom.
 20160802_023949png

Djävulen man känner.

Kapitel 8

cartoon_gorilla

Efter ett flertal artiklar om Hells Angels klubblokal i Nacka har MC-Sveriges fackförening Payback slagit sig för bröstet. Peter Schjerva fortsätter hamra in den gamla myten om att villaägare och vanliga Svenssons känner sig tryggare med Hells Angels i området, än utan deras närvaro.
För att stödja sina åsikter på annat än tomma slagord, hänvisar Schjerva till något han kallar för direkt forskning.

”Den enda direkt forskningen Joakim Hilldéns arbete Effekter av kriminella MC-gäng på brottsfrekvens i Sveriges Kommuner, på området fastslog följande: För flera brottskategorier visar resultatet tecken på att antalet anmälda brott minskar då kriminella MC-gäng finns etablerade i kommunen, vilket kan vara följden av en avskräckande effekt som framkallas på grund av gängens närvaro.” Peter Schjerva  Joakim Hilldén

44512288-a-cartoon-illustration-of-a-biker-looking-scared

Hilldéns avhandling är intressant. Han beskriver den kriminella aspekten av MC-gängen, något som Schjerva själv hävdar är en myt, och ändå används Hilldéns vinkling som stöd för att ge grund åt tomma slag i luften. Antagligen finns det inget annat material att luta sig emot. 

Hells Angels och många andra klubbar är kriminella organisationer, även om de juridiskt sett klassas som föreningar. Som jag har skrivit tidigare har Schjerva vigt sitt liv åt att få MC-Sverige att identifieras med scouterna och Lions.

”Följaktligen visar forskningen och avhandlingen direkt på det faktum att när en mc-klubb flyttar in i ett bostadsområde så sjunker brottsligheten genast och därigenom såsom en direkt bieffekt ökar husvärdena.” Peter Schjerva 

vector-of-a-wild-west-cartoon-cowboy-mascot-pointing-two-handguns-while-grinning-by-chromaco-37352

Schjerva hävdar att kriminaliteten i ett villaområde försvinner när en MC-klubb etablerar sig. Vilken kriminalitet hänvisar han till? Det är inte precis Vilda Västern ute bland svenska villor.
Jag vill snarare påstå att det är ett tillstånd av Stockholmssyndrom som härskar. Det är nog svårare att ta sig ur ett tillstånd av invand gisslan, än en idyll där ett av Sveriges starkaste fästen för organiserad brottslighet har bitit sig fast. Djävulen man ser är tryggare än den som inte syns.  

Personligen skulle det vara givande att få underlag baserat på enskilda villaägare som känner sig tillräckligt trygga för att öppet våga säga sin mening. Kan ingen presentera konkret information över aktuell mäklarstatistik? Huspriser och omsättning? Vill någon verkligen köpa en fastighet i ett område där Hells Angels huserar? Går det att köpa och sälja sin villa?

En liten detalj i sammanhanget; organiserad brottslighet bosätter sig medvetet i bostadsområden för att minska risken för beväpnade polisingripanden.

//LiseLotte Divelli

Lagbok för vem?

Kapitel 7

Eftersom jag har skrivit klart om min tid i den destruktiva mc-världen var tanken att jag skulle undvika att trampa i kladdet, men jag kan inte låta bli. De är ju så komiska. Missförstå mig rätt, jag vet exakt hur farliga och fruktansvärda de är. Jag vet att man inte ska underskatta dem, men deras parallella verklighet når ständigt nya höjder.
Payback, fackföreningen mot polisens ”illegala” trakasserier, ska ge ut en ny bok; en lagbok. Nej, jag skojar inte. De har sammanställt en rad olika rubriker som ska finnas med som underlag för eventuella sammandrabbningar med polisen. Jag har kopierat ett par av rubrikerna med text skrivna av Peter Schjerva och tar inget ansvar för språk och stavning.

Polismans uppträdande – Råd och Tips

Vid varje anmälan kring en polisinsats som olaga kontroller eller olaga husrannsakan bör anmälaren betänka och överväga polismännens uppträdande på plats. Har Poliserna på något sätt inte uppträtt korrekt så yrka på en prövning av polisens uppträdande mot Polisförordningens 10:e paragraf.

Fotografering och filmning – Råd och Tips
Du har som person eller klubb alltid rätt att filma med bild- och ljudupptagning samt fotografera myndighetsperson under tjänsteutövning. Under myndighetsperson ingår såväl poliser av alla sorter, ordningsvakter, kronofogde under tjänsteutövning samt personer från Skattemyndigheten vilket brukar vara de myndighetspersoner som samarbetar med polisen ute på fältet.
Det enda du här behöver betänka är att du inte filmar eller fotar på ett såpass närgånget sätt att det kan uppfattas såsom ofredande och att det sker under tiden myndighetspersonen utövar arbete i tjänsten. Håll dig på cirka 1,5-2 meters avstånd så kan det inte utgöra ofredande eller hindra tjänsteman i yrkesutövning.
Det är dock inte tillåtet att fotografera poliser utanför tjänsten eller exempelvis i hans/hennes privata hem.
Polisen äger ingen rätt att mot någons eller någras vilja fotografera eller filma. Skulle fotografering eller filmning aktualiseras av polisen bör ni därför klart och tydligt deklarera att ni inte tillåter eller medger fotografering/filmning.

ride-like-wind-18169884

Det går att älta det här vansinnet till döddagar. Jag förstår inte hur de orkar hålla på. Att vara medlem i en SBM-ansluten klubb verkar vara mer jobb än nöje, vilket är en direkt motsägelse till grundtanken med att åka motorcykel, fri från vardagskrav. Deras åsikt är att det är polisens fel att de fastnar i juridiska konflikter, inte att de själva är medlemmar i kriminella nätverk.  
Det som ingen i de här grupperingarna verkar tänka på, är att oskyldiga människor aldrig drabbas av polisen. Begår man inga brott, riskerar man varken husrannsakan eller polisinsats. Allt som hejas på av Schjerva med anhang kostar skattebetalarna enorma summor. Varenda paragraf som anses vara felaktigt bedömd av polisen anmäls och måste enligt lag utredas av rätt instans. Jag kan inte avgöra om de beter sig så här för att bli hörda, eller om de verkligen anser sig ha rätt. Troligtvis är det en kombination av båda två. Jag har skrivit det förut, och jag tycker fortfarande att de på många sätt påminner om skrikande småbarn som ingen orkar lyssna på.

Föreningsrätt
För att på bästa sätt skydda sin kriminella verksamhet, den organiserade brottsligheten de själva hävdar inte existerar i Sverige, struktureras den utifrån vår grundlagsskyddade föreningsrätt. Enda sättet att på allvar komma åt den är att förändra grundlagen, något som är mc-världens största skräck. Men det kommer troligtvis inte ske.

Egna lagar
Mc-världen verkar efter egna lagar, vilket de flesta redan vet. Utanförskapet har egna regler som är självklara för de inblandade, även om nog ingen egentligen vet vad det är som gäller. Jag skulle gärna skriva ner dem, men jag vet inte vilka de är, annat än att man ska hålla tyst och ALDRIG någonsin prata med polisen. Befinner du dig i livsfara ska du hellre dö för klubben än att ringa efter hjälp. Om någon utomstående ”idiot” (medmänniska) ringer 112 vid ett akutläge, då håller du tyst, hur många kulhål du än har i kroppen.
Du ska helst inte ha någon polis i släkten.
Klubben kommer före allt. På andra plats kommer barnen, sen tanten (frun/mamman till barnen). Flickvän på sidan om är någon som vackert får vänta på uppmärksamhet. En kvinna som orkar vara kvar i sfären är värdefull och uppskattas. Eftersom utbudet av lojala (lydiga) människor i den här världen är begränsat är det för inblandade kvinnor högsta status att vara gift med en fullvärdig medlem, vilket gör att hon oftast står ut med att mannen har flickvänner på sidan om.246756331

Det jag efterlyser i samband med Paybacks nästa boksläpp, är en motsatt lagbok som beskriver brotten de själva begår, men det är en skrattretande utopi. 
Vad anser de att straffskalan ligger på för mord? Är det olika för olika sidor av samhället? 

Kommer de få fortsätta sprida ut sig i landet under den grundlagsskyddade föreningsrätten? Många hävdar att Hells Angels bara är gamla gubbar som lever på sitt gamla rykte i den kriminella världen. Det är bara struntprat. Det är ständigt nya förmågor under upplärning, samt lägger ut högriskjobben på underklubbarna. 

När ska någon orka ta upp fighten på riktigt?

Det jag trodde var sista kapitlet

Kapitel 6

En svår fråga som jag brukar ställa mig själv, är vid vilken tidpunkt jag fattade beslutet att lämna mc-världen bakom mig.
Det mest försvarbara och förståeliga alternativet borde ju vara det jag skrev om i förra kapitlet, att förhindra mordet på den, i texten, anonyma mc-presidenten, men riktigt så enkelt var det inte. Jag trodde att min strategi, mitt handlade, hade varit korrekt ur allas synvinkel. Ja, för alla utom polisen som ändå inte hade kunnat göra något åt saken. Det jag inte insåg vidden av, var hur obekväm jag blev för hela mc-världen.
Motsägelsefullt läcker den slutna mc-världen som ett såll och det spelar ingen roll att den är uppbyggd på sin code of silence. Nästan direkt efter mötet på McDonalds märkte jag på andras bemötande att de visste vad jag hade gjort. De kan omöjligt ha vetat vad mötet handlat om, men att jag hade ställt krav på de rödvita gudarna gjorde alla osäkra, vilket var tillräckligt för att frysa ut mig.
I mars 2014 bjöds jag in på ett par olika fester, men instinkten sa åt mig att inte närvara. Jag är sansad nog att inse att instinkt inte alltid stämmer överens med verklighet, men jag kände att jag gjorde rätt som tackade nej. Därefter tackade jag nej till andra fester, men åkte nykter till ett barhäng hos Overdooze MC i Huddinge. Jag och Tant S stannade inte överdrivet länge. Tuffa killar från Warrior MC i Västerås var där. Andra tuffingar var också där. Det höll nästan på att bli slagsmål utanför toan när en tupp behövde vässa kammen inför en annan.
I första kapitlet skrev jag om hur lugnt det är på mc-fester och barhäng. Alla har jobbat hårt och lagt stora summor på att förtjäna sina tygmärken, allt enligt kraven från SBM. Att supa sig full och riskera sin plats i rangordningen är något som nästan aldrig sker. Det är väldigt sällan mc-fester är fylleslag, men någon ur varje klubb brukar få sin tur att slappna av och då måste resten av klubben gå i god för hans beteende. Oftast sitter alla hårdingar och stirrar på varandra, och det är riktigt roligt att iaktta dem, speciellt när man har slutat höja dem till skyarna.
Att förlöjliga deras kriminella farlighet är som att lägga handen på en het platta, men det är ändå svårt att låta bli.
Efter barhänget hos Overdooze drog jag mig undan och inbjudningarna slutade komma. All kontakt skedde via Tant S och en annan medlem i en tjejklubb. Tjejklubben bjöd med mig på ett så kallat ”run”, en kortegekörning. Anledningen till runet var, och är, att Payback – fackföreningen för bikers rättigheter – kör sin årliga protest mot polisens ”illegala särbehandling”. Det sker i samband med Powermeet i Västerås.
Festen runt det här eventet äger rum hos Warriors MC, en av de SBM-anslutna klubbarna som står närmast 81-sfären. Jag campade med tjejklubben, drack öl i solen, åkte raggarbil på Powermeet och hade jätteroligt.
På lördagen körde kortegen sin protestrunda. Payback – Schjerva och deras advokat, samt ett flertal representanter från alla SBM-anslutna klubbar, tror på största allvar att deras kortegekörning ska påverka vanliga svenskars förståelse över hur utsatta Hells Angels och övriga klubbar är. Mitt på dagen, nästan utan publik och med en loj polis som inte bryr sig det minsta, kör de sin runda igenom Västerås. Jag vet inte ens om deras protest sker med demonstrationstillstånd, eller om de kör utan. För att uppgradera budskapet kör de åt motsatt håll, allt för att tala om att Payback innehar makten mot polisen. Efteråt skrivs det alltid en artikel på nättidningen om den framgångsrika protesten och om att budskapet gått fram till berörda parter. Patetiskt.
Jag struntade fullkomligt i det politiska budskapet, men eftersom Payback tar det där på dödligt allvar, var det bara att åka med, och vem tackar nej till en tur på hoj i sommarvärme? Jag vet att resonemanget inte stämmer, men det var så det var.
På eftermiddagen försvann alla intresserade in i klubblokalen för att lyssna när Paybacks styrelse föreläste om paragrafer och agerande vid kontakt med polis. Jag deltog inte, men tassade in för att gå på toa. Jisses, det var knäpptyst därinne. Alla satt och sög i sig av informationen. Vi andra satt i sommarvärmen och skrattade i smyg åt allvaret.
I övrigt var helgen hos Warrior MC en av de roligaste jag varit om på många år. Kravlöst och med många skratt. Jag fick indikationer på att jag hade chans att bli en hang-around i tjejklubben.
Efteråt hände ingenting. Det blev mest en urblåst ballong av allting.

shrew24balloon-2

Som jag har påpekat i tidigare kapitel utsätts man för olika lojalitetstest, och det slog mig tidigt att deras utfrysning var en del av ett sådant, men jag blev bara trött och kände mig för gammal för sånt tjafs.
I den vevan orkade jag inte ens försöka engagera mig längre. En torsdag i augusti 2014 gick jag och en kompis ut på den lokala krogen utan att meddela mc-killarna i förväg, vilket gjorde att ingen hade koll på vad jag gjorde. Den kvällen var vi fyra stycken som drogades, varav en som jag inte kände. Efter att vi kommit hem blev vi lealösa och fick svårt att andas. Vi bestämde oss för att ringa efter ambulans. En polisbil hämtade upp oss och körde oss till Danderyds sjukhus.
Efter den händelsen drog sig mc-världen undan. Tant S behöll kontakten med mig, men jag tror mest det berodde på att hon fick uppdraget att hålla koll.
Jag frågade Schjerva rakt ut om jag dumpats av mc-världen på grund av att vi ringt 112 när vi drogades, men enligt honom lät det osannolikt. Han spelade dum och sa att folk skulle börja höra av sig igen, vilket inte skedde. Allt som hände var att jag konstigt nog erbjöds en gratis bil, men jag tackade nej. Det var nu jag började spara skärmbilder av konversationer, mejl och foton, se tidigare kapitel. I det läget hade jag ingen ambition att öppet skriva om mc-världen, men för min egen säkerhet sparade jag informationen.
Problemet var att jag fortfarande levde med hemligheter och inte hade någon att prata med. Resultatet blev att otryggheten och paranoian växte. En dag såg jag spöken bakom varenda grästuva, eller snarare en okänd man i skinnväst som satt på fel ställe. Paranoia gör märkliga saker med sunt förnuft. Jag tog det enorma steget att ringa 11414 för att be om hjälp. Vad för slags hjälp jag behövde visste jag inte, så det blev kalla handen. Om inget brott sker, eller att faktiska hot inte har uttalats finns ingen hjälp att få.
Ett av sätten som Hells Angels har använt sig av för att minska mitt umgänge i kretsarna har varit att sprida ryktet om att jag är farlig och våldsam. Taktiken visar på desperation från deras sida. Den enda fördelen med en sådan situation är att man lämnas ifred. Det negativa är att om någon får för sig att vässa tuppkammen mot min ”farlighet” är jag illa ute.
Vid ett tillfälle på en fest kom en berusad tjej fram till mig och frågade om jag var den där man ska akta sig för? Jag frågade varför. Svaret blev att jag är den där som skjuter folk. Först trodde jag att hon skämtade, men icke. Ett absurt skratt visste inte var det skulle ta vägen, men jag ville inte skratta åt tjejen som hade gjort bort sig och avslöjat för mycket.
Efter vårt korta samtal föll mycket på plats. Det kanske inte är så underligt att före detta mc-vänner ser rädda ut så fort vi ses, eller att de avbokar en fika. Nu är det ett tag sen jag hade något inbokat, men när det hände var det rätt förvirrande.
På heder och samvete – jag har aldrig skjutit någon (absurda och skrämmande tanke) och jag har inga planer på att göra det. 

Det som däremot kan skapa oreda bland kvinnor och unga killar som är vana vid att lyda klubben, är min förmåga att få människor att tänka till och se saker i nytt ljus. fact-fiction-large

I efterhand kan jag se alla turer fram och tillbaka. Beslut är tankeslingor som lurar dig att tro att du vet vad det är du gör. Utifrån ögonblickets förutsättning tvingas du fatta beslut som du kanske inte hade tänkt fatta.
Mitt beslut att återigen närma mig mc-världen i samband med att jag fick min identitetskris, innebar inte att det var särskilt sunt. Tack och lov insåg jag det i tid.
Men beslutet var medvetet och det finns egentligen inga ursäkter. Jag sökte en stark ram av struktur och regler i en värld jag kände igen. Jag visste vad jag gav mig in på och trodde att de kunde ge mig det jag behövde, men antagligen är jag för självständig, intelligent och frispråkig för att passa in i en sektliknande värld. Jag kan inte lyda bara för lydandets skull, och jag kan inte bli religiös. Troligtvis ser nog mc-världen på mig och mitt agerande på ett helt annat sätt än jag själv gör. Om det går så långt att de erkänner att jag existerar, trots bildbevis, kommer de påstå att jag har ljugit och svikit och golat om saker man aldrig pratar om.
Det har gått nästan 2 år sedan jag lämnade mc-världen, och jag har kommit så långt att det är pinsamt att erkänna att jag var beredd att förstöra min tillvaro. Förklaringen finns där, men känslomässigt är det ibland svårt att hantera.
Jag fick aldrig någon hjälp av myndigheter med avprogrammering av hjärntvätt, paranoia och rädsla. Det fanns ingenstans att vända sig. Jag kände knappt att jag hade rätt att be om hjälp, valet hade ju varit mitt eget, men för andra borde det finnas hjälp att få. Tjejerna syns inte, de finns bara där. De vet oftast mer om vad som sker än de ger sken av, men det finns ingen väg ut. Ett annat problem är att ett jämställt och normalt samhälle ställer enorma krav på individuella beslut, något som är vardag för de flesta.
Att tillhöra någon och något är enklare än att stå på egna ben.
Processen med avprogrammering är omfattande och tar lång tid. Börjar man skrapa på ytan måste man vara beredd på att lyssna. Många vet inte ens vad det innebär att tänka självständigt. Allt handlar om klubben. Kritiskt tänkande utanför den manliga åsikten existerar knappt. Om någon ifrågasätter det som står på Paybacks nättidning blir man emotsagd. Alla svar är bra, men bara om det är av samma åsikt som Schjervas. Alla som opponerar sig mot gängse åsikt tas ifrån möjligheten att svara, jag inkluderad. Ändå hävdar Schjerva stint att han kämpar för att bikers ska ha samma yttrandefrihet och rättigheter som vanliga människor. Han glömmer dock bort att deras utanförskap är självvald, inte något som polisen har placerat dem i, även om han är av precis motsatt åsikt. Jag har träffat Schjerva ett par gånger och har oerhört svårt att förstå makten han har över sina anhängare på Payback.

Pinky-and-the-Brain-podering-Critical-Thinking1

Personligen fick jag hjälp av en utomstående, äldre man som fanns tillgänglig varje dag; morgon, kväll och natt. Ibland var jag så illa däran att jag inte kunde avgöra ifall han verkligen existerade, eller om han var ett hopkok av poliser på jakt efter information.
Av olika anledningar finns han inte kvar i mitt liv, men jag är tacksam för tiden jag fick. Utan den är jag osäker på att jag skulle ha klarat av att komma så här långt på så kort tid.

Våld mot kvinnor och barn

Jag kommer aldrig glömma frågan jag fick av en ung tjej på en sommarfest i Södertälje.
”Jag vet inte ens om ifall jag blev våldtagen när jag låg och sov i tältet. Jag tror att jag blev det, men ingen sa nåt till killen eller hans pappa, och då kanske det var okej att han hade sex med mig?”
Vem hjälpte henne när man i de där kretsarna aldrig får ringa polisen? Trots att klubben som hennes föräldrar hörde hemma i visste, lämnades hon i ovisshet om ifall hon våldtagits i över 1 års tid. Ingen vågade agera.
När vi träffades för första gången började vi prata om allt möjligt, men sen sprack hennes fasad, och funderingar och oro över den eventuella våldtäkten kom fram. Jag lyssnade och bekräftade det som hon hade varit så orolig över.

images-14

Vi får inte glömma bort att mc-världen genomsyras av slagord. Ett av dem är att polisens resurser ska pekas om från trakasserier och förföljelse av ”oskyldiga” Hells Angels med anhang, till att fokuseras på våld mot kvinnor och barn. Det är en standardfras de alltid använder sig av.
Jag tror att den traffickerade, drogade tjejen som tvingades strippa i mörkret i klubblokalen i Bromma, påpassad av ”sin” karl i Hells Angels-väst, gärna skulle ha blivit räddad av polisen. Slagorden om att förhindra våld mot kvinnor och barn faller platt till marken vad gäller den drogade tjejen. Den gången var lokalen full av medlemmar i skinnväst från olika klubbar. Red Devils, R&W Crew; Hells Angels olika chapters, och andra underklubbar. Det är omöjligt att hävda att klubben/föreningen inte visste vad som skedde, något de alltid skyller på. Enligt dem själva är Hells Angels ingen kriminell organisation, utan en förening med vissa kriminella element. Hade jag haft möjlighet att ingripa hade jag gjort det, men då hade jag aldrig kommit levande ut ur lokalen. Frågan är också om den drogade tjejen hade vågat bli räddad.

Jag har sagt att det här är sista kapitlet om min tid i mc-världen, men vi får se. Framöver ska jag lägga all min ”farliga” energi på att skriva nästa bok, del två i min serie. Jag ska redigera noveller och etablera mig så gott det går.
En sak jag inte ska göra är att omge mig med farliga 81:or i skinnvästar täckta av tygmärken. De jämställer ju sin föreningsverksamhet med scouterna och det kanske stämmer. Båda lever för sina märken som deklarerar för omvärlden vilka de är. Skillnaden är att scouterna verkar för det goda. Hells Angels verkar för mord, misshandel, missbruk, våld, utpressning, traffickering och skräckslagen lojalitet. Problemet är att de inte anser sig vara annorlunda än oss andra, att deras så kallade kultur är normal.
Allt jag kan göra är att slå på lyset och sluta glorifiera det som ingen vet något om. Det är en av anledningarna till att jag har skrivit ner de här kapitlen.

En sån som jag – i vägen.

Hittills har jag inte drabbats av hot, jag har bara fått ett ”gott råd”, att jag ska lämna det gamla bakom mig och fokusera framåt. Om det händer mig något kommer folk säga att jag borde ha tänkt mig för, eller att jag skulle ha varit mer försiktig. Det stämmer säkert, men någonstans måste rädslan för hot och utpressning ge vika för något annat. På grund av hot och tystnad tillåts ett parallellt utanförskap att växa sig starkare och starkare. Samhället följer lagar och regler, vilket brottslingarna inte gör.
Om jag drabbas av brott på grund av de här kapitlen, kom ihåg att jag har gjort det här med öppna ögon. Jag lider inte av storhetsvansinne. Jag är inte naiv nog att tro att jag kan förändra något, men däremot ska man alltid kunna stå för det man gör.  

cropped-destiny-courage.jpg 

Kapitel 5

Kvinnor i de här umgängena ska inte, eller bör inte få reda på mc-klubbens affärer, och därför blev hela situationen svår att hantera.
Lite bakgrund.
I mars 2012 blev jag kompis med en man som bor i närheten av mig. Vi träffades på den lokala SBM-anslutna mc-klubben. Vi började umgås, dricka kaffe och prata om allt och ingenting. I den här texten kallar jag honom för A.S. Texten är en mycket kortfattad sammanfattning av en lång och svår tid.

Felaktig information för att testa min lojalitet?

Den röda rubriken är till för att du som läser ska förstå att jag var väldigt skeptisk till allt jag fick höra om vapen och droger. För att inte gå sönder i den här världen måste man lära sig att sortera bort lögner. Frågan är bara vad som är lögn och vad som är sant.

Första gången jag klev ner i det som skulle bli en jäkla sörja var när jag frågade A.S varför han aldrig bar sin mc-väst.
”Vi i klubben kom överens om att dom inte ska bli inblandade i det jag ska göra.”
”Jaha”, sa jag och lät saken bero.
Vid ett annat tillfälle stod vi vid min bil och småpratade. Jag undrade vad han hade sysslat med under veckan.
”Jag stack till Red and White på möte. Nu har jag äntligen fått igenom det jag vill få gjort.”
”Vad menar du?”
”Anledningen till att jag inte har västen på mig.”
Det var allt han sa den gången.
Tiden gick, vi umgicks, men det låg hela tiden på kompisnivå.
Något mer var aldrig aktuellt.
Allteftersom månaderna passerade började han öppna upp sig mer och mer. Han berättade hur han tjänade extrapengar på att transportera enstaka vapen från lastbilar söder om stan till en köpare i Tensta. Enligt honom kom vapnen till Norrköping där de lastades om för distribution via lastbilar för vidare transport upp i landet. Enstaka vapen i enstaka lastbilar. En gång skröt han om hur han tagit tunnelbanan igenom stan med sex skjutvapen under jackan. Hans bil hade varit trasig och tunnelbanan blev enda alternativet.
Han förklarade att polisen hade slagit ner hårt mot illegal vapenhandel hösten 2013 via ökad närvaro och tillslag. Ingen i ”branschen” vågade sälja eller köpa. Polisens insatser fungerade och skakade om vapenhandeln i hela Sverige under flera månader. Däremot försvann inga konflikter. De låg och pyrde, vilket var anledningen till att antalet skjutningar ökade explosionsartat under våren 2014.
A.S sa att han hade långa listor med beställningar på allt från automatgevär, handeldvapen, granater och en granatkastare. Han skulle ha kunnat distribuera över 30 vapen i norrort; norra Stockholm och Roslagen, utan att anstränga sig.
I hans och mitt umgänge var jag inte någon oskyldig eller blåögd person. Jag hade redan tidigare levt med min gangster, i en tillvaro där vapen och våld tillhörde vardagen. 
Jag var i behov av extrapengar och erbjöd honom min hjälp, men han var för snål. Numera ser jag snålheten som en välsignelse, eftersom det gjorde att jag aldrig begick några brott. Vem vet, han kanske var snål på grund av att han ljög för mig. Han kanske bara hittade på sina vapentransporter. Istället förväntades jag vara glad och tacksam över några nagellack och turer på motorcykeln, men han insåg inte att jag redan hade levt med en man som behandlat mig på samma sätt, vilket gjorde att jag inte var särskilt imponerad.
A.S var alkoholist. En dunk hembränt räckte bara några dagar och när vi sågs klarade han knappt av att stå på benen. Han fick minnesluckor, men jag vet inte om det stämde, eller bara var en ursäkt för att slippa ta ansvar för sitt beteende.
Under året vi umgicks pratade han om sig själv i gåtor, i svårtydda påståenden. Han var inte välkommen till vissa klubbar, men han ville inte berätta varför, annat än att det snart skulle förändras. Snart skulle allt återgå till det normala.
A.S ser ut som en snäll tomte, men skenet bedrar. Efter en tid sa han till mig att det inte fanns någon återvändo, att jag visste för mycket för att kunna ta mig bort från umgänget med livet i behåll. Det klassiska med en hotfull förmaning är att man isoleras från att prata om det man hör. Man ska hålla käften. Vid den här tidpunkten kunde jag inte avgöra om allt han sa var lögn, eller om det fanns ett korn av sanning i eländet.
Som sagt, han gav sken av att vara en rätt trevlig person, men när han förklarade att han hade ordnat så att människor skulle dö under 2014 blev det allt svårare att få grepp om situationen. Han spydde ut sitt hat över en kvinnlig närpolis i kommunen, men han uttalade inget konkret mordhot, även om det pyrde under ytan.
Fler och fler detaljer började krypa fram, och framförallt att han hade beställt ett mord, att det var därför han var så fattig.
Det jag fick veta var att en mc-president skulle mördas på grund av att han hade spridit ett dåligt rykte om A.S som skulle ha våldtagit en tonårsflicka. Mc-presidenten hade skrivit brev till alla SBM-anslutna klubbar och bett dem förbjuda A.S från att närvara på klubbarna.
Den gången fick jag inte veta fler detaljer.
Mitt äckel gentemot A.S växte. Det värsta var att anklagelsen om våldtäkt inte kändes så långsökt, inte med tanke på hur väl jag lärt känna honom.
Det är svårt att förklara varför jag i det läget inte ringde polisen, men i de där kretsarna gör man inte det. Kommer det fram att du ringer polisen är risken stor att du skadas svårt. 

En kväll i december 2013 var AS så berusad att han knappt kunde stå på benen. Han hällde i sig groggar bestående av ca 80% hembränt och 20% julmust. Plötsligt började han muttra om hur fattig han var, hur mycket pengar han hade betalat för att få ”förnamn och efternamn, president i xx MC” mördad.
Jag frågade lite till, men kände att jag befann mig på osäker mark. Nu var det inte längre ett oklart scenario av planterad lojalitetsinformation.
Nu var det på riktigt.
Jag bestämde mig för att aldrig berätta för honom att han hade avslöjat sig. En eventuell spritstinkande minneslucka blev plötsligt en välsignelse. Vem visste vad konsekvenserna skulle bli, och jag vågade inte chansa.
Än idag vet jag inte om han efter avslöjandet visste att jag visste.

Jag höll tyst och växlade mellan lojalitet till utanförskapet jag trodde mig tillhöra, och till det som alltid är rätt sak att göra. Periodvis inbillade jag mig att jag skulle kunna leva med vetskapen om att någon hade mördats. Sånt ska ju ingå i livsstilen. Ångesten och oron växte och efter några veckor insåg jag att jag behövde hjälp. Jag kände ända in i själen att det var bråttom.
Men vem skulle jag vända mig till? En vanlig människa ringer givetvis polisen. Men myndigheterna arbetar efter lagar och regler, vilket gör att en stor apparat dras igång, och att min inblandning röjs. Det fanns inga bevis, vilket skulle göra mig otroligt sårbar ifall polisen inte kunde gå vidare med sin utredning. Allt jag hade var det som en kriminell alkoholist berättat i förtroende.
Hur jag än vände och vred på saken visste jag att polisens inblandning skulle ha försatt mig i stor fara, och någonstans kände jag att jag fick skylla mig själv.
Om nu mordet var sanktionerat från de rödvita 81:orna, hur skulle jag kunna agera för att inte avslöja det jag visste?
Under den här tiden försökte jag få fram lite mer uppgifter om själva upplägget för det betalda kontraktet. Jag utnyttjade tillfällena när A.S var berusad.
En av detaljerna som aldrig avslöjades var vem han hade anlitat för att begå mordet, men A.S hade upprepade gånger sagt till mig att aldrig krama om någon från R&W Crew. A.S berättade att det är i själva omfamningen som kniven sticks in i sidan av magen, in under revbenen. Han berättade även vem som var bäst på det, men det är obekräftade uppgifter.
Mer och mer drog jag mig undan från umgänget med A.S. Motstridigt växte hans förtroende för mig, vilket även fortsättningsvis gav mig rollen som biktstol.
Han pratade om att han skulle ingå i amfetaminsmuggling mellan Sverige och Norge. Om det skulle ske via nazisterna i Gävle (eller ännu längre uppåt landet) fick jag inte veta. Han sa även att han hade köpt 7 kg sprängmedel från Skåne.
Återigen, jag vet inte vad som var felaktig information för att testa min lojalitet.
Ibland trodde jag mig kunna leva med allt jag fick höra, men oftast försökte jag hitta utvägar. Magkatarren återkom och jag klippte av mig mitt långa hår. Inombords skrek jag efter hjälp, men inget syntes utåt.
Till slut fick jag nog och bröt med A.S. I slutet av januari 2014 tog jag bort honom på Facebook och har varken sett eller träffat honom sedan dess.
Nu började en period av strategi och planering, många gånger i formen av en omedveten bearbetning under långa hundpromenader.
I slutet av februari, om jag minns rätt var det tisdagen den 25 februari, mejlade jag till Peter Schjerva. Jag beskrev situationen in i minsta detalj och sa att jag behövde hjälp med att ta mig ur det här, att det inte gick att hantera längre. Han frågade vad han kunde hjälpa till med. Jag sa att jag behövde få träffa några ur Hells Angels för att lämna över ansvaret till dem. I vanlig ordning kunde han inte hävda att han kände till någon specifik person, men att han skulle försöka.
Samma kväll ringde en av de fullvärdiga medlemmarna till mig. Efter lite fram och tillbaka bestämde vi oss för en relativt säker mötesplats; McDonalds i Åkersberga. Jag vägrade att släppa in någon av dem hemma. Tisdagen ställdes in, men han återkom dagen efter, efter deras veckomöte, och vi avtalade tid.
Jag ska inte gå in på vem och vilka jag hade möte med, annat än att jag berättade allt om anledningen till mötet. Jag berättade vem det var som A.S hade sagt skulle mördas och varför. De frågade om A.S var beväpnad, och jag sa att enligt honom själv var han det, men jag visste inte med vad. Jag berättade om hans vapentransporter, amfetaminsmuggling, inköp av 7 kg sprängmedel etc.
Allt de sa till mig var att A.S måste ha testat min lojalitet och att inget troligtvis stämde. För att befria sig själv från ansvar bemötte han informationen om A.S och hans mc-klubb som helt okända detaljer.
Besöket slutade i trevlig ton och dagen efter ville Schjerva veta ifall han hade varit till någon hjälp.
Mc-presidenten som skulle mördas visade sig vara en vettig småbarnsförälder. Han är säkert inte guds bästa barn, men han förtjänade definitivt inte att mördas. Han ringde mig och tackade innerligt för min insats. Representanter för Hells Angels hade varit till hans klubb för att informera om händelserna och lämnat över mitt telefonnummer.
Lite ironiskt är att det planerade mordet, enligt A.S, var sanktionerat från de rödvita 81:orna som jag blandade in genom att kräva ett möte. När informationen spred sig att A.S hade skvallrat till en sån som mig kunde de inte agera på något annat sätt än att avbryta det betalda kontraktet. Men det är obekräftade uppgifter.

Jag kommer alltid att vaksamt se mig om över axeln, men jag vägrar att vara rädd. Jag slog näven i bordet och sa ifrån.
Och jag räddade livet på en människa som hade försökt ge upprättelse åt en våldtagen tonåring.

 

Farlig är inte alltid farligast

Kapitel 4 

Det finns många trevliga och skattebetalande bikers i Sverige, människor som brinner för mc-intresset, och som ändå är med i SBM-anslutna klubbar. Efter att jag lämnade umgänget är det dem jag saknar, men i den här världen är det antingen eller. Det finns inget mellanting.

SBM = Svenska Biker Modellen

gangster-baby

Ett fåtal mc-klubbar lyckas hålla sig utanför SBM, och ett flertal som ingår i sfären är inte kriminella. De har bara inte orkat stå utanför kravet på medlemskap. Sen finns klubbarna som gömmer sin organiserade brottslighet bakom den grundlagsskyddade föreningsrätten. Det är dem jag skriver om här.
Ett utanförskap innebär att man som person eller organisation har placerat sig utanför det vanliga samhället. Jag ska försöka beskriva hur ett utanförskap är, och fokusera på deras parallella existens i ett annat slags Sverige.
Deras värld är inte exotisk eller spännande på det sätt som porträtteras i exempelvis Sons Of Anarchy. De finns inga nakna kvinnor i drivar på bardiskarna, bara slitna kärringar som dreglar framför unga killar i Hells Angels-väst.
Verkligheten är en trött och hårt styrd diktatur. Högst upp tronar Hells Angels över sina underklubbar; chapters, även om de själva hävdar sig vara en demokrati. De avskyr den nedsättande benämningen mc-gäng. De är mc-klubbar. För dem är det en oerhört viktig distinktion. Inom Svenska Biker-Modellen, SBM, hävdar Hells Angels och deras ”fackförening” Payback att alla medlemmar har lika stor rösträtt på mötena. Enligt dem är upplägget rättvist. Hells Angels tar bara på sig ansvaret för sin rösträtt, ynka 5%, vilket i deras egna ögon säkert stämmer. I verkligheten är det dock Hells Angels som har avgörandet i alla frågor, och inte olika underklubbar eller enskilda medlemmar. Ingenting som rör ämnet trademark av logotyper eller klubbfärger sker utan att Hells Angels har sagt sitt. Man får aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, inkräkta på något som är varumärkesskyddat av Hells Angels. Det fick en konstnär i Skåne bittert lära sig.
Motsträviga klubbar pressas att ansluta sig till SBM. Om någon av klubbarna använder västar eller märken utan tillstånd kan de förlora allting. De kartläggs och hotas, även anhöriga och närstående. Väldigt få klubbar klarar av att stå emot trycket och därför växer SBM stadigt i medlemsantal. Hells Angels åberopar själva att SBM startades för att styra upp det som växte vilt på 90-talet; mc-klubbar utan struktur. Utan SBM kan vem som helst starta en mc-klubb och ränna runt på stan i diverse olika västar. Visserligen kan man göra det ändå, men då får man vara beredd på otrevligt besök.
I Sverige har vi en grundlagsskyddad föreningsrätt, anledningen till att de flesta mc-klubbar startas upp som föreningar. Det är ett smart upplägg för att undvika den juridiska benämningen kriminell organisation, vilket gör att klubben inte kan klassas som organiserad brottslighet. Deras självrättfärdiga syn på sig själva motiveras med att det i alla svenska föreningar finns kriminella element. Hells Angels jämställer sig och sin kriminalitet med exempelvis scouterna och Lions. Jag vet ärligt talat inte om de verkligen anser att det är så, men det är så de resonerar via sin fackförening Payback.
De SBM-klubbar som har råd arbetar oavbrutet via advokater för att inte kategoriseras som kriminella organisationer, vilket skulle ge polisen större möjlighet att kontrollera eländet. Via rättsystemet slåss de ständigt för att få rätt i olika paragraffrågor. Polisen JO-anmäls till höger och vänster, vilket betyder ökade kostnader för skattebetalarna. Som medborgare i Sverige har vi rätt att få vår sak prövad i rätten, men att älta paragraf efter paragraf känns överdrivet och mest ett skrik på uppmärksamhet.
Problemet med deras självbild är att de vet att kriminalitet är ett lagbrott, men att de inte anser att det är fel. De har själva placerat sig i sitt utanförskap, även om de gnälligt skyller på myndigheternas svek, och då framförallt på polisens trakasserier. Det är polisens och samhällets fel att de begår brott. Det är polisen som har gett Hells Angels dåligt rykte och tvingat in dem i deras utanförskap.
De anser sig inte ha skyldighet att betala skatt eftersom myndigheterna samarbetar med polisen för att förstöra deras liv. Det är polisens fel att anhöriga till mc-medlemmar sägs upp från arbetsplatser, eller vräks från bostäder. På sin höjd kan de betala vägskatt. Trots det ska de ha rätt till allt som ingår i ett normalt samhälle; skolor, omsorg och sjukvård.
Mc-gängen hävdar på fullaste allvar att organiserad brottslighet inte existerar i Sverige, att det är något som polisen har uppfunnit för att få fortsätta trakassera dem.
Peter Schjerva piskar upp stämningen med artiklar och kommentarer som är fulla av gnäll, hot och okunskap. De skriker ut sina ACAB och att snutarna minsann ska sättas fast. Högt och tydligt ältar de sitt hat mot myndigheterna. Polisernas för- och efternamn läggs ut, och i vissa perversa fall även numret på polisbrickan, men de ”stackars” mc-medlemmarna benämns aldrig med något annat än xxx. Ingen klubb vågar lägga ut sitt namn och även där blir det xxx. Allt jag kan känna när jag läser de dåligt skrivna artiklarna är att ingen såg smågrabbarna i sandlådan. Ingen ingrep innan det var försent. Småbarnsfasonerna sitter kvar, men numera är de stora och farliga.
child-s-prisoner-criminal-convict-jailbird-costume-boys-small-4-6

De slår hårt.

Payback, eller Peter Schjerva, anser på fullaste allvar att mc-klubbarnas utsatta existens går att jämföra med judarnas lidande under Hitlers naziststyre. Nazisterna är i det här fallet synonymt med svenska polisen.
När Australien och Tyskland vågade kriminalisera mc-gäng, supporters och anhöriga, glödde tangenterna hett. Artikel efter artikel spydde ut galla över stöveltrampen från nazisterna (polisen) som närmade sig det stackars mc-folket.
Motsägelsefullt försöker Schjerva pressa sina följare att inte rösta på SD, att deras politik är förödande för den kriminella ”kulturen”. (Nu är jag lite modig som benämner deras så kallade kultur för kriminell, vilket den är, men inte i juridisk mening.) Däremot är de flesta anhängare och medlemmar i mc-världen rasister av icke skådat slag. Samarbetena över blockgränserna handlar om pengar, inte om ideologi. Blockgränser = gäng från olika etniska bakgrunder, där även nazister ingår. Samarbete = knarkhandel, trafficking, vapenhandel etc. De enda som står vid sidan om är gängen som vägrar lyda under Hells Angels.
Sådant här gör deras jämförelse med judarnas lidande mer än skrattretande. När jag berättar valda delar om det här för vanliga människor är det nästan ingen som tror mig.
I inlägg efter inlägg på nättidningen gapas det över att media springer polisens ärenden, att media ensidigt matas med en felaktig bild av oskyldiga Hells Angels-medlemmar. De anser att vanliga människor är avundsjuka på deras livsstil, men att media färgar allas uppfattning om bikers till det negativa. Jag hade ett jättebra förslag, nämligen att om de är så himla oskyldiga, varför inte öppna upp grindarna för möten mellan media och vanliga människor. Men det skapade rädsla och gnället startade direkt. Deras välbevarade och slutna kultur fick inte riskera att exponeras. Bristen på logik är skrattretande.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

En av sektmedlemmarna – en fanatisk följare till Schjervas idioti – uttalade i nättidningens flöde att Beatrice Ask borde avrättas med ett nackskott. Jag har ingen skärmbild över den konversationen, men då jäklar röt jag till och sa ifrån.
En annan hävdade att när hela bikerkulturen vinner över polisen så ska snutarna få se på så mycket skit att kriget i Syrien kommer likna en sandstrand. Men det fanns ingen närmare förklaring på vad det är för slags krig som polisen ska förlora. Där har jag heller ingen skärmbild, men den gången svarade jag med ett enkelt: ”Har du varit i krigets Syrien?”
Jag fick inget svar.
När jag gav mig in i det här umgänget igen, och Schjerva försökte värva mig till ett engagemang i nättidningen/fackföreningen, påpekade jag bristerna i deras upplägg. Det första jag gjorde var att erbjuda mig att redigera de dåligt skrivna artiklarna. Förorättat avböjdes förslaget. Kvinnosynen är låg, och jag hade fräckheten att ifrågasätta hans texter och livsverk, vilket blev för mycket. Ingen ville lyssna eller utveckla något som sitter fast i en oerhört trist rundgång. Men någonstans var han ändå attraherad av min förmåga att kunna sätta ihop skrivna ord till meningar, och han ville att jag skulle hjälpa till, men bara på hans villkor.
Som jag skrev i tidigare kapitel sökte jag tillhörighet och sammanhang. Jag jobbade hårt för att kunna acceptera ekvationen i det som Schjerva och hans lärljungar predikade, men det gick inte.
Han hotar även öppet journalister och författare som inte tycker likadant. Visserligen skrev han det i ”sagans form”, men det var bara för att han inte vågade stå för det han gör. Offentligt ifrågasatte jag det han gjorde, och det tog inte många kommentarer innan han tappade fattningen. Om jag inte minns fel var det i februari eller mars 2015. Efter det tog jag bort honom från min vänlista. Det var för mig ett viktigt steg i frigörelsen från utanförskapet, men det kostade mig umgänget med min kvinnliga mentor, Tant S. Så fort jag berättade att jag tagit bort Schjerva från Facebook sa hon ”hejdå, hörs sen”, och lade på luren. Inte ett ljud efter det. Så ”stark” är lojaliteten och pratet om systerskap.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En av de viktigaste aspekterna för lojaliteten och sammanhållningen bland kriminella grupperingar är förmågan att inte prata bredvid mun. För att hålla människor i schack får man ibland ta del av viss information, trots att framförallt kvinnor inte ska bli inblandade. Kruxet är att man aldrig vet om det man hör är sant eller falskt. Det är ett slags välbeprövat lojalitetstest. På så sätt vet de exakt vem som har sagt för mycket, och då hänger den personen löst i ö-rådet.

 

Men jag är stolt över att jag räddade en mc-president från att bli mördad över en skitgrej.

Isolering

Kapitel 3

Blogginlägget är långt, men det är ändå en mycket kort sammanfattning. 

10799163-social-Isolation-alone-loneliness-illustration-Stock-Illustration-solitude

Vad som händer när man väljer att ge sig in i mörkret, det destruktiva, är svårt att förklara, men jag ska göra ett försök. När man är mitt i eländet känns det inte som ett aktivt val, utan mest som en naturlig del av ens personlighet. Har man en gång dansat med djävulen sitter man för alltid fast i ett kladdigt spindelnät. Det spelar ingen roll hur lång tid som passerar, för mig var det ett upphåll på drygt tio år, men spindeltrådarna släppte ändå aldrig taget.
Jag och en väninna som alltid har varit nyfiken på mc-världen gick på en fest i Täby, i maj 2012. Det här var nästan direkt efter att jag fick mina diagnoser.
Nästa fest vi gick på var hos Sofia Hogs augusti 2012. Jag blev igenkänd från tiden då jag levde med min gangster, han som alla hade varit rädda för. Vissa såg lika griniga ut som vanligt när de såg mig, men andra hälsade glatt. Det blev en jättetrevlig kväll, men sen råkade Bandidos och Hells Angels vara där samtidigt. Utåt sett säger båda grupperna att stridsyxan är begravd, men så upplevde jag inte att det var. Bandidos får absolut inte gå på SBM-anslutna klubbfester, men Sofia Hogs välkomnar alla. Som ett exempel kan jag säga att om jag tillhör 81-sfären och säger att det kvittar om Bandidos kommer dit, vilket jag gjorde, då lierar jag mig på något skruvat sätt med fienden.
Av någon anledning blev en kille nerslagen vid scenen. Vi fick aldrig veta varför, det pratas aldrig öppet om interna orsaker. Efter en stund reste han på sig och visade därigenom att han accepterade misshandeln. Trots att alla på festen satt vid borden och deklarerade sitt snuthat hade någon ringt 112. Jag och min väninna bestämde oss för att åka hem och gick mot bilen. Polisen hade hunnit översvämma parkeringen och vi gick förbi en lång rad med handbojade personer på mage i gruset. Jag var så avstängd inombords att jag mest tyckte att vi hade haft tur som inte gått till bilen tidigare än vi gjorde.
Efteråt spreds ryktet att polisen hade gått in på klubbområdet, men jag såg inte att så skedde.
Nästa fest var på Täby-klubbens andra lokal vid Solvalla. Min väninna kunde inte följa med så jag åkte dit själv. Jag var onykter och utan möjlighet att ta mig hem, men jag tänkte att det skulle lösa sig. Jag blev lovad skjuts hem, men det löftet bröts. För att slippa sova över hos någon okänd person gav jag mig ut och liftade. Det var ett väldigt dåligt avslut på en trevlig kväll och följden blev att jag alltid såg till att ha skjuts fixad när vi åkte dit. I efterhand fick jag veta att den festen blev avgörande för min närvaro i mc-världen. Jag hade betett mig bra och lyckats ”tjata” mig tillbaka in i 81-sfären. Jag började få vänförfrågningar från okända mc-människor, både tjejer, killar och klubbar. Man tackar inte nej, förfrågningarna är ett steg på vägen mot acceptans. Jag lämnade ut mina foton och inlägg. Allt behövdes gå igenom, jag kunde ju gudbevars ha poliser i min omgivning, eller själv vara polis.
I januari åkte jag till ett barhäng hos Sofia Hogs, visade upp mig och åkte hem.
Jag fick en ny vän på Facebook, min kvinnliga ”mentor” inom mc-världen, och jag kommer kalla henne för tant S.
I korta drag gick vänskapen ut på att lära mig ett korrekt beteende. Som jag har skrivit tidigare är begreppet ”fel” omöjligt att definiera. Allt handlar om att hålla tyst, att inte prata om något överhuvudtaget, men att ändå vara ärlig. Hon intog en undergiven roll gentemot mig. Jag överöstes med komplimanger. Även om jag såg likadan ut som vanligt gav hon mig rollen som någon att beundra, någon som avancerade ovanligt fort, fortare än man ska göra som ny. Men ett korn av klander fanns alltid nära, vilket skapar osäkerhet. Jag ville ju fortfarande bli accepterad in i den högsta sfären, men jag fjäskar aldrig för någon, och fick höra att jag var bråkig. Jag var oberäknelig och inte som alla andra. Personligen anser jag att det handlar om att kunna tänka självständigt.
Till att börja med hördes alltid jag och tant S privat på Facebook. Första gången vi träffades var på Täby-klubbens vinterfest, februari 2013, i lokalen vid Solvalla. Den gången hade jag ordnat med skjuts hem. Tant S var försenad och jag och min väninna hann bli smått onyktra. Redan när vi kom dit bjöds vi in till att sitta vid Hells Angels bord. Ska jag vara riktigt ärlig hade jag inte väntat mig något annat, det var där jag hörde hemma. Nyfikna, till synes oskyldiga frågor ställdes om alla möjliga detaljer. Det var bara att le, vara glad och svara så lättsamt som möjligt på förhöret. Uppenbarligen skötte vi oss bra för när Tant S kom dit blev vi nästan genast inbjudna till klubben i Bromma, på en så kallad special invite. Jag hade varit där förut, så det var inga konstigheter.
Efter det blev min väninna förbjuden att följa med på fler fester av sin nya pojkvän.
Ett par månader senare bjöds jag återigen in till en stor fest hos Hells Angels i Bromma. Nykter och utan sällskap åkte jag dit. Ett par av mc-killarnas fruar tog hand om mig. En av dem höll sig i närheten och ställde sina frågor på ett mycket trevligt sätt, men det var ändå en variant av ett förhör.
En av fruarnas uppgift inom mc-världen är att ge männen en stabil yttre fasad. Allt skrivs på kvinnan; bostad, bil och eventuella lån. Hon måste ha ett vanligt jobb och kunna erbjuda en fasad som inte går att ifrågasätta. Där föll jag platt, jag hade varit sjukskriven för länge för att räknas som en tillgång. Men precis som allt annat uttalades inget öppet.
Tidigt i vår vänskap fick jag veta av tant S att jag borde dra ner på min Facebook-tid. Ville jag inte stänga ner mitt konto, ansåg hon att jag skulle hålla en lägre profil. Jag fick inte skriva något avslöjande om mina nya vänner, men att checka in från festerna var okej. Motsägelsefullt utökades vänlistan stadigt av HA-anslutna män från England, Frankrike, Tyskland, USA och Canada. Trots att jag inte har mc-körkort blev jag inbjuden att ingå i en amerikansk sluten grupp av biker-fantaster. Mitt flöde på Facebook övergick från vanliga människors inlägg om allt möjligt, till snuthat och förföljelsemani, blandat med bilder på arga unga män och motorcyklar.
Vid det här laget började jag få presenter av tant S. Jag fick en originalhoodie, en munkjacka, med logotypen ”Support your local 81”. Hon sa att jag skulle vara försiktig, att snuten skulle haffa mig så snart jag visade mig ute med den, vilket inte hände. Jag blev varnad för att rivaliserande gäng skulle slå ner mig, vilket heller aldrig hände. Nu är jag inte så naiv att jag gick med munkjackan i centrum, men jag brukade ha den på mig i skogen. I jackans försvar måste jag säga att det är det skönaste mysplagg jag nånsin har haft, men numera ligger den nerpackad i källaren.
Tant S betalade även för en tatuering, och jag tackade inte nej.
Hon ringde mig var och varannan vecka, oftast för att ställa frågor. Hon checkade av mitt humör, vad jag hade sysslat med, vilka jag umgåtts med och om jag skulle hitta på nåt speciellt. Ibland var samtalen normala, men ibland hördes det att hon följde redan uppgjorda frågor. Vem som behövde svaren på frågorna vet jag inte, men antagligen hennes vän som var medlem i RDMC – Red Devils, eller någon annan från HA. Under de samtalen var jag noga med att inte säga för mycket, då kunde jag bli klassad som en skvallerbytta. Samtidigt var det viktigt att vara ärlig. Jag lärde mig att jag som kvinna i det där umgänget var tvungen att alltid meddela tant S var jag fanns, men så hade även livet varit med min gangsterkarl. Jag var van. Om jag gick ut på en vanlig krog var regeln att meddela vart jag skulle, snuten kunde ju vänta på att locka in mig i avslöjande samtal.
Nätverken och förgreningarna har ständig koll. Det behöver inte vara klubbmedlemmar, det går lika bra med allt från prospekts, hangarounds, dörrvakter och andra tjejer. Det ska alltid finnas folk i närheten om nåt händer. Vad det var som skulle kunna hända fanns det aldrig något svar på, men taktiken fungerade och det var tryggt med osynliga livvakter. Om en normal man försökte närma sig var krogvakterna framme direkt, och han fick lämna stället. Att vara skyddad på det där sättet var skönt, men det är ändå ett led i en isolering från samhället. Till slut blir det ett för stort projekt att gå på krogen och man nöjer sig med festerna på mc-klubbarna. Mc-killarnas ursäkt är att det handlar om att bevara klubbkulturen, inte om att kontrollera kvinnorna.
Peter Schjerva, självutnämnd ”generalsekreterare” för Payback; fackföreningen mot polisens ”illegala trakasserier av oskyldiga bikers”, skapade en ingående kontakt med mig. Han var den som jobbade hårdast för att pränta in paranoian över hur polisen jobbar för att trakassera mc-folk. Ihärdigt tjatade han om att varje människa i min närhet kunde vara utsänd av polisen för att få information. Vad det handlade om för information fanns det aldrig några konkreta exempel på. Om jag fick samtal från Tele2 var det poliser från span. Om det ringde på dörren var det poliser som var ute i något oförklarligt ärende för att trakassera. Enligt Schjerva kunde polisen kliva in helt utan husrannsakan och ta för sig. Jag som anser mig vara relativt sansad blev påverkad och till slut såg jag poliser överallt. Jag tyckte de satt i bilar, och kom gåendes på trottoaren. Man lär sig tamejsjutton varenda registreringsskylt i kommunen, enbart för att konstatera att Schjerva kanske har rätt. Att befinna sig i ett sådant utanförskap kan enklast förklaras med att befinna sig på en annan frekvens. Personligen har jag försökt att inte tänka så mycket på det, men häromdagen insåg jag hur illa det faktiskt har varit. Det är ett oerhört tröttsamt sätt att leva på, men man tänker inte på det när man befinner sig där. Det ingår i tillvaron.
Tidigt i mitt umgänge försökte jag involvera mig i Schjervas nättidning. De behöver, och behövde, hjälp med redigering och korrektur, vilket avböjdes. Mer om det i nästa inlägg.
Till mitt försvar vill jag säga att jag givetvis blev kollad av civilpolisen och att jag hamnade i alla möjliga register. Det ingår i deras arbete. Efter tio års uppehåll syntes jag återigen i de tyngsta kretsarna och uppdateringar i polisregister faller sig naturligt. Däremot har de inte tillräckliga resurser att lägga på någon som faktiskt inte begår några brott. 
Paranoia och misstänksamhet är det jag har fått jobba hårdast med för att få bort, men tyvärr kommer det nog förfölja mig i många år. Skillnaden mot då är att jag inte längre lever med inbillade civilpoliser i hasorna.
Det jag har beskrivit kanske inte låter särskilt märkvärdigt, men att dagligen bli påmind om vem som kontrollerar ens existens, gör att man förlorar sig själv. Jag tappade umgänget med normala människor, jag kunde ju inte prata om vad det var som försiggick i mitt liv. En så enkel sak som att gå till gymmet innebar att varenda person som tränade kunde vara polis, och var de inte det så var de där i polisens regi.
Andra som förstod magnituden av mitt umgänge drog sig undan. I slutändan var det jag själv och min överlevnadsinstinkt som gjorde att jag ville bort från mc-världen. Jag var, och är, för gammal för att vilja bli styrd av män i skinnväst. Jag vill tillägga att jag inte hade något slags förhållande med någon av karlarna. Ryktet cirkulerade att jag var svår, och inte mig emot. Självbevarelsedriften ville inte begå samma misstag som jag hade gjort med min före detta gangster.
Unga tjejer som av någon anledning träffar en snygg mc-kille har dock inte en chans. Där fattas det resurser för att bryta ett destruktivt förlopp. Det finns inga möjligheter för dem att ta sig ur livsstilen. Sekten är alldeles för förödande.
Det pratas om att rädda unga killar ur kriminaliteten, men vem tänker på tjejerna?

…och ja, det traffickeras kvinnor som är drogade och tvingas strippa på festerna. Jag har sett det själv, men det gick inte att rädda någon just då, inte på plats.

 

Varför gick det så fel?

Kaptiel 2

Noterat: i den här bloggen inkluderas inte den fina relationen jag har till mina barn. De är välmående och vuxna. Mina barn exponeras inte i den här bloggen.

cropped-ethics_roadway_sign_rightway_c473b2af44249.jpg

Hur kan det komma sig att en skapligt intelligent och kompetent människa medvetet väljer att fatta ett destruktivt beslut? Svaret är för långt och komplicerad för att sammanfatta här, men jag ska göra ett försök. Jag kan hänvisa till min första bok, Kampen om Kaos, min självbiografi utgiven på Recito 2008. En reviderad upplaga av den är i standardpocket är planerad för utgivning 2017.
Här är min bakgrund i mycket korta drag.
Jag blev våldtagen och torterad av min morfar, mormor och hennes bror. Det var sadism av oanade krafter gentemot en två-treåring och jag har aldrig fått veta under hur många helger jag skadades.
Jag skriver inte de där två meningarna för att mötas av medlidande, utan för att belysa vidden av skadorna som blev resultatet. Jag gnäller inte och ältar inte min barndom, men jag lever med konsekvenserna av att ha blivit så fruktansvärt skadad. För er som tvivlar på förträngda minnen är allt bekräftat av skyldig part. Trots bekräftelsen hävdar min familj att jag ljög. Psykvården kallade mig lögnare och jag trodde själv att jag var galen. Till slut mötte jag en psykolog som bekräftade mitt beteende, men min familj vände mig ryggen och lämnade mig ensam. Jag har inte träffat mina syskon sedan 1998. 
Min förträngda barndom kom fram i samband med ett nytt förhållande med en man som visade sig vara en mycket farlig människa, en gangster. När alla vände mig ryggen stod han troget kvar vid min sida. Jag blev ett lätt byte. I och med att minnena kom fram och att jag tappade bort allt som definierade min personlighet, min barndom och viktiga familjerelationer, fick han mig att tro att jag var som honom. Han manipulerade, formade och jag passade in. I slutändan hamnade jag i fängelse, vilket jag idag är tacksam för. När det hände var jag dock inte särskilt tacksam, ett fängelse är inte en konstruktiv plats att vara på, tvärtom, men jag tog mitt straff.
Jag fattade ett oerhört dåligt beslut och fick ta konsekvenserna. En sak stod dock klar för mig väldigt tidigt, och det var att utan tiden i fängelse hade jag aldrig klarat av att avsluta förhållandet med gangstern. Vi växte isär och hans makt över mig minskade betänkligt. Under det sista halvåret på Färingsö-anstalten fick jag frigång för studier på Komvux. Ett av ämnena jag pluggade var psykologi grundkurs. Besvärliga jag försökte få svar på vad som hade hänt i min två-åriga hjärna när jag utsattes för oerhörda trauman och tortyr. 
Läraren på Komvux hade inga svar.
Efter anstaltstiden följde några år av en relativt normal vardag som varannanveckas-förälder till mina barn. Tyvärr insjuknade jag i fibromyalgi, men jag köpte en hund, vilket var det bästa jag gjort. Under tre års tid skrev jag på Kampen om Kaos, allt för att hålla igång hjärncellerna. Men likt en tryckkokare började jag få allt svårare att fungera. 2008 tog jag kontakt med Kris och Trauma på Danderyds Sjukhus. Jag fick en underbar psykoterapeut som tillät mig att i detalj gå igenom det som hände mig som barn. Jag fick bekräftelse och förståelse. Att i detalj lyssna på min barndom är onödigt för vänner och bekanta, det är för grova saker som inte ska uttalas högt. Jag hade däremot aldrig fått prata om det och behövde få uttala orden i en skyddad verkstad, vilket blev Kris och Trauma, men inte ens där fick jag svar på vad det är för fel på mig.
I april 2012 fick jag äntligen ett svar, diagnosen Borderline med dissociativ identitetsstörning och PTSD-post traumatisk stress disorder. För första gången satt en läkare framför mig och prickade in allt som var jag. Bekräftelsen var nästan euforisk. Äntligen var jag något och någon som gick att ta på. Jag kunde förklara för andra hur jag fungerar och varför mina trådar i hjärnan är kopplade på det sätt de är. Jag kunde kräva ett annat bemötande av omgivningen än ett svårtolkat ludd. Klara besked, ja eller nej, inget mittemellan. Men en framsida har alltid en baksida. När insikten letade sig in slog även sorgen till. Jag rasade ner i en svår identitetskris, blandad av uppgivenhet och ensamhet. Jag stod ensam utan familj att luta mig mot. Jag behövde ett sammanhang, en tillhörighet, och hittade tillbaka till mc-världen. Där pratar ingen om sina barndomar och ingen berör svåra saker. Förståelsen är unison, de flesta har haft liknande upplevelser. I och med mitt tidigare förhållande med gangstern klev jag utan större problem in i umgänget och blev accepterad. Visst var de paranoida och misstänksamma, det är de alltid, men jag höll måttet. Min förhoppning var att äntligen få den efterlängtade strukturen i mitt liv. Jag och mina diagnoser passade inte in någonstans, och jag trodde på fullaste allvar att jag aldrig skulle bli något annat än ett vrak. This was it. För mig innebar de rödvita västarna trygghet.
I efterhand har jag förstått att det jag behöver är ett staket av rutiner och disciplin. Utan dem flyter jag bara omkring. Problemet har dock varit att jag inte vetat var mitt staket ska stå. Numera har jag kommit så långt att jag klarar av att bygga upp en egen struktur. Jag behöver inte någon utifrån som sätter upp regler, vilket är anledningen till att jag håller mig upptagen med nya projekt.
Nu har ju inte allt bara varit ett becksvart mörker. En av fördelarna med diagnosen var att jag vågade släppa taget om utvecklingen av mina karaktärer i min bok Skärvor. De fick liv, känslor och djup. Jag drog på för fullt på alla växlar, vilket känns när man läser. Mina karaktärer känns så pass äkta det bara går att få dem.
En annan fördel med min diagnos var att jag vågade bli fri i tanken, vilket är en stark motsägelse till mitt behov av disciplinerade rutiner. Tro mig, det är knappt att jag förstår det själv.
Om ni som läser tycker att mitt liv låter jobbigt, skrämmande och överväldigande, tänk på hur det är att sitta fast i min huvud. Jag vet aldrig från en dag till en annan hur jag kommer må. Humöret kan skifta utan förvarning, och det är oftast i möten med andra människor som jag påverkas. Det jag vill slå hål på är myten om den farliga människan med borderline. Jag är inte farlig. Däremot kan jag bli redigt arg, speciellt när någon utsatt varelse inte kan försvara sig själv. Jag är den som reagerar och hjälper till. Jag står inte vid sidan om och väntar. Skillnaden mellan nu och då, är att jag inte längre är rädd för mina humörsvängningar. Jag vågar vara glad, trots att jag vet att ett bakslag kommer. Jag vågar ha ångest; då håller jag mig hemma. Jag vågar bli arg; det finns oftast en anledning. Däremot fastnar jag inte i ilskan längre. 

Nu har jag lagt grunden för kommande inlägg, hur jag tillät mig att som intelligent och kompetent kvinna isoleras från ett normalt umgänge, allt för att passa in i mc-världens utanförskap och fanatiska polishat.