Isolering

Kapitel 3

Blogginlägget är långt, men det är ändå en mycket kort sammanfattning. 

10799163-social-Isolation-alone-loneliness-illustration-Stock-Illustration-solitude

Vad som händer när man väljer att ge sig in i mörkret, det destruktiva, är svårt att förklara, men jag ska göra ett försök. När man är mitt i eländet känns det inte som ett aktivt val, utan mest som en naturlig del av ens personlighet. Har man en gång dansat med djävulen sitter man för alltid fast i ett kladdigt spindelnät. Det spelar ingen roll hur lång tid som passerar, för mig var det ett upphåll på drygt tio år, men spindeltrådarna släppte ändå aldrig taget.
Jag och en väninna som alltid har varit nyfiken på mc-världen gick på en fest i Täby, i maj 2012. Det här var nästan direkt efter att jag fick mina diagnoser.
Nästa fest vi gick på var hos Sofia Hogs augusti 2012. Jag blev igenkänd från tiden då jag levde med min gangster, han som alla hade varit rädda för. Vissa såg lika griniga ut som vanligt när de såg mig, men andra hälsade glatt. Det blev en jättetrevlig kväll, men sen råkade Bandidos och Hells Angels vara där samtidigt. Utåt sett säger båda grupperna att stridsyxan är begravd, men så upplevde jag inte att det var. Bandidos får absolut inte gå på SBM-anslutna klubbfester, men Sofia Hogs välkomnar alla. Som ett exempel kan jag säga att om jag tillhör 81-sfären och säger att det kvittar om Bandidos kommer dit, vilket jag gjorde, då lierar jag mig på något skruvat sätt med fienden.
Av någon anledning blev en kille nerslagen vid scenen. Vi fick aldrig veta varför, det pratas aldrig öppet om interna orsaker. Efter en stund reste han på sig och visade därigenom att han accepterade misshandeln. Trots att alla på festen satt vid borden och deklarerade sitt snuthat hade någon ringt 112. Jag och min väninna bestämde oss för att åka hem och gick mot bilen. Polisen hade hunnit översvämma parkeringen och vi gick förbi en lång rad med handbojade personer på mage i gruset. Jag var så avstängd inombords att jag mest tyckte att vi hade haft tur som inte gått till bilen tidigare än vi gjorde.
Efteråt spreds ryktet att polisen hade gått in på klubbområdet, men jag såg inte att så skedde.
Nästa fest var på Täby-klubbens andra lokal vid Solvalla. Min väninna kunde inte följa med så jag åkte dit själv. Jag var onykter och utan möjlighet att ta mig hem, men jag tänkte att det skulle lösa sig. Jag blev lovad skjuts hem, men det löftet bröts. För att slippa sova över hos någon okänd person gav jag mig ut och liftade. Det var ett väldigt dåligt avslut på en trevlig kväll och följden blev att jag alltid såg till att ha skjuts fixad när vi åkte dit. I efterhand fick jag veta att den festen blev avgörande för min närvaro i mc-världen. Jag hade betett mig bra och lyckats ”tjata” mig tillbaka in i 81-sfären. Jag började få vänförfrågningar från okända mc-människor, både tjejer, killar och klubbar. Man tackar inte nej, förfrågningarna är ett steg på vägen mot acceptans. Jag lämnade ut mina foton och inlägg. Allt behövdes gå igenom, jag kunde ju gudbevars ha poliser i min omgivning, eller själv vara polis.
I januari åkte jag till ett barhäng hos Sofia Hogs, visade upp mig och åkte hem.
Jag fick en ny vän på Facebook, min kvinnliga ”mentor” inom mc-världen, och jag kommer kalla henne för tant S.
I korta drag gick vänskapen ut på att lära mig ett korrekt beteende. Som jag har skrivit tidigare är begreppet ”fel” omöjligt att definiera. Allt handlar om att hålla tyst, att inte prata om något överhuvudtaget, men att ändå vara ärlig. Hon intog en undergiven roll gentemot mig. Jag överöstes med komplimanger. Även om jag såg likadan ut som vanligt gav hon mig rollen som någon att beundra, någon som avancerade ovanligt fort, fortare än man ska göra som ny. Men ett korn av klander fanns alltid nära, vilket skapar osäkerhet. Jag ville ju fortfarande bli accepterad in i den högsta sfären, men jag fjäskar aldrig för någon, och fick höra att jag var bråkig. Jag var oberäknelig och inte som alla andra. Personligen anser jag att det handlar om att kunna tänka självständigt.
Till att börja med hördes alltid jag och tant S privat på Facebook. Första gången vi träffades var på Täby-klubbens vinterfest, februari 2013, i lokalen vid Solvalla. Den gången hade jag ordnat med skjuts hem. Tant S var försenad och jag och min väninna hann bli smått onyktra. Redan när vi kom dit bjöds vi in till att sitta vid Hells Angels bord. Ska jag vara riktigt ärlig hade jag inte väntat mig något annat, det var där jag hörde hemma. Nyfikna, till synes oskyldiga frågor ställdes om alla möjliga detaljer. Det var bara att le, vara glad och svara så lättsamt som möjligt på förhöret. Uppenbarligen skötte vi oss bra för när Tant S kom dit blev vi nästan genast inbjudna till klubben i Bromma, på en så kallad special invite. Jag hade varit där förut, så det var inga konstigheter.
Efter det blev min väninna förbjuden att följa med på fler fester av sin nya pojkvän.
Ett par månader senare bjöds jag återigen in till en stor fest hos Hells Angels i Bromma. Nykter och utan sällskap åkte jag dit. Ett par av mc-killarnas fruar tog hand om mig. En av dem höll sig i närheten och ställde sina frågor på ett mycket trevligt sätt, men det var ändå en variant av ett förhör.
En av fruarnas uppgift inom mc-världen är att ge männen en stabil yttre fasad. Allt skrivs på kvinnan; bostad, bil och eventuella lån. Hon måste ha ett vanligt jobb och kunna erbjuda en fasad som inte går att ifrågasätta. Där föll jag platt, jag hade varit sjukskriven för länge för att räknas som en tillgång. Men precis som allt annat uttalades inget öppet.
Tidigt i vår vänskap fick jag veta av tant S att jag borde dra ner på min Facebook-tid. Ville jag inte stänga ner mitt konto, ansåg hon att jag skulle hålla en lägre profil. Jag fick inte skriva något avslöjande om mina nya vänner, men att checka in från festerna var okej. Motsägelsefullt utökades vänlistan stadigt av HA-anslutna män från England, Frankrike, Tyskland, USA och Canada. Trots att jag inte har mc-körkort blev jag inbjuden att ingå i en amerikansk sluten grupp av biker-fantaster. Mitt flöde på Facebook övergick från vanliga människors inlägg om allt möjligt, till snuthat och förföljelsemani, blandat med bilder på arga unga män och motorcyklar.
Vid det här laget började jag få presenter av tant S. Jag fick en originalhoodie, en munkjacka, med logotypen ”Support your local 81”. Hon sa att jag skulle vara försiktig, att snuten skulle haffa mig så snart jag visade mig ute med den, vilket inte hände. Jag blev varnad för att rivaliserande gäng skulle slå ner mig, vilket heller aldrig hände. Nu är jag inte så naiv att jag gick med munkjackan i centrum, men jag brukade ha den på mig i skogen. I jackans försvar måste jag säga att det är det skönaste mysplagg jag nånsin har haft, men numera ligger den nerpackad i källaren.
Tant S betalade även för en tatuering, och jag tackade inte nej.
Hon ringde mig var och varannan vecka, oftast för att ställa frågor. Hon checkade av mitt humör, vad jag hade sysslat med, vilka jag umgåtts med och om jag skulle hitta på nåt speciellt. Ibland var samtalen normala, men ibland hördes det att hon följde redan uppgjorda frågor. Vem som behövde svaren på frågorna vet jag inte, men antagligen hennes vän som var medlem i RDMC – Red Devils, eller någon annan från HA. Under de samtalen var jag noga med att inte säga för mycket, då kunde jag bli klassad som en skvallerbytta. Samtidigt var det viktigt att vara ärlig. Jag lärde mig att jag som kvinna i det där umgänget var tvungen att alltid meddela tant S var jag fanns, men så hade även livet varit med min gangsterkarl. Jag var van. Om jag gick ut på en vanlig krog var regeln att meddela vart jag skulle, snuten kunde ju vänta på att locka in mig i avslöjande samtal.
Nätverken och förgreningarna har ständig koll. Det behöver inte vara klubbmedlemmar, det går lika bra med allt från prospekts, hangarounds, dörrvakter och andra tjejer. Det ska alltid finnas folk i närheten om nåt händer. Vad det var som skulle kunna hända fanns det aldrig något svar på, men taktiken fungerade och det var tryggt med osynliga livvakter. Om en normal man försökte närma sig var krogvakterna framme direkt, och han fick lämna stället. Att vara skyddad på det där sättet var skönt, men det är ändå ett led i en isolering från samhället. Till slut blir det ett för stort projekt att gå på krogen och man nöjer sig med festerna på mc-klubbarna. Mc-killarnas ursäkt är att det handlar om att bevara klubbkulturen, inte om att kontrollera kvinnorna.
Peter Schjerva, självutnämnd ”generalsekreterare” för Payback; fackföreningen mot polisens ”illegala trakasserier av oskyldiga bikers”, skapade en ingående kontakt med mig. Han var den som jobbade hårdast för att pränta in paranoian över hur polisen jobbar för att trakassera mc-folk. Ihärdigt tjatade han om att varje människa i min närhet kunde vara utsänd av polisen för att få information. Vad det handlade om för information fanns det aldrig några konkreta exempel på. Om jag fick samtal från Tele2 var det poliser från span. Om det ringde på dörren var det poliser som var ute i något oförklarligt ärende för att trakassera. Enligt Schjerva kunde polisen kliva in helt utan husrannsakan och ta för sig. Jag som anser mig vara relativt sansad blev påverkad och till slut såg jag poliser överallt. Jag tyckte de satt i bilar, och kom gåendes på trottoaren. Man lär sig tamejsjutton varenda registreringsskylt i kommunen, enbart för att konstatera att Schjerva kanske har rätt. Att befinna sig i ett sådant utanförskap kan enklast förklaras med att befinna sig på en annan frekvens. Personligen har jag försökt att inte tänka så mycket på det, men häromdagen insåg jag hur illa det faktiskt har varit. Det är ett oerhört tröttsamt sätt att leva på, men man tänker inte på det när man befinner sig där. Det ingår i tillvaron.
Tidigt i mitt umgänge försökte jag involvera mig i Schjervas nättidning. De behöver, och behövde, hjälp med redigering och korrektur, vilket avböjdes. Mer om det i nästa inlägg.
Till mitt försvar vill jag säga att jag givetvis blev kollad av civilpolisen och att jag hamnade i alla möjliga register. Det ingår i deras arbete. Efter tio års uppehåll syntes jag återigen i de tyngsta kretsarna och uppdateringar i polisregister faller sig naturligt. Däremot har de inte tillräckliga resurser att lägga på någon som faktiskt inte begår några brott.
Paranoia och misstänksamhet är det jag har fått jobba hårdast med för att få bort, men tyvärr kommer det nog förfölja mig i många år. Skillnaden mot då är att jag inte längre lever med inbillade civilpoliser i hasorna.
Det jag har beskrivit kanske inte låter särskilt märkvärdigt, men att dagligen bli påmind om vem som kontrollerar ens existens, gör att man förlorar sig själv. Jag tappade umgänget med normala människor, jag kunde ju inte prata om vad det var som försiggick i mitt liv. En så enkel sak som att gå till gymmet innebar att varenda person som tränade kunde vara polis, och var de inte det så var de där i polisens regi.
Andra som förstod magnituden av mitt umgänge drog sig undan. I slutändan var det jag själv och min överlevnadsinstinkt som gjorde att jag ville bort från mc-världen. Jag var, och är, för gammal för att vilja bli styrd av män i skinnväst. Jag vill tillägga att jag inte hade något slags förhållande med någon av karlarna. Ryktet cirkulerade att jag var svår, och inte mig emot. Självbevarelsedriften ville inte begå samma misstag som jag hade gjort med min före detta gangster.
Unga tjejer som av någon anledning träffar en snygg mc-kille har dock inte en chans. Där fattas det resurser för att bryta ett destruktivt förlopp. Det finns inga möjligheter för dem att ta sig ur livsstilen. Sekten är alldeles för förödande.
Det pratas om att rädda unga killar ur kriminaliteten, men vem tänker på tjejerna?

…och ja, det traffickeras kvinnor som är drogade och tvingas strippa på festerna. Jag har sett det själv, men det gick inte att rädda någon just då, inte på plats.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s