En sån som jag.

Kapitel 1

1045175_10151480201502036_1769387045_n

Hej,

Vid ett flertal tillfällen har jag blivit tillsagd att antingen skriva en bok om mitt liv, eller att börja föreläsa, men oftast känns det jag har gått igenom alldeles för mörkt. Jag vet inte om mitt mörker är av allmänt intresse, istället har jag gett mina påhittade karaktärer i böckerna drag av mina upplevelser.
Sommaren 2015 publicerade jag min tredje bok, Skärvor, en psykologisk dramathriller som har fångat utanförskapets mörker. När köpare har läst baksidestexten brukar jag få frågan om jag inte är rädd för att skriva en bok som är fiktiv, men som ändå beskriver de kriminellas självvalda utanförskap. Jag brukar le och säga att det inte går att leva med rädsla. Det jag oftast inte berättar är att jag alltid är på min vakt.
Jag har umgåtts med de värsta inom mc-världen. Jag har gått på fester och blivit stoppad i poliskontroller, vilket är något som ingår i livsstilen. Jag har levt med hjärntvättad paranoia där varenda människa som ler måste vara snut, eller i alla fall någon som rapporterar till polisen. Jag har försökt att engagera mig i en värld där jag trodde mig passa in, men jag har alltid haft ett par stora ”fel”; jag kan inte bli religiös och jag kan inte hata polisen. Jag har aldrig kunnat tro på något som inte kan svara på frågan varför. Jag försökte verkligen tro på budskapet i mc-världens sekt, jag hade ingenting annat att luta mig emot, men när 1+1 blev femtiotretton gav jag upp.
Det finns ett par grundregler bland mc-folk.
Den viktigaste är: ”Hör inget, se inget och säg inget.”
Den andra är: ”ACAB – All Cops Are Bastards”. Polisen är för dem livets enda och avgörande fiende som ska hatas med alla existerande medel. Mitt problem är, och var, att jag inte håller med. Jag har inga större problem med polisen, annat än att jag har svårt att lyda på kommando. De gör sitt jobb och följer gällande förordningar och lagar. Begår man inga brott och undviker att umgås med de som ingår i organiserad brottslighet finns det inga resurser över för att ha polisen i hasorna.
Det som allmänheten inte vet är att mc-fester hos de högst rankade klubbarna inte är som på tv. Det är oftast väldigt städade tillställningar där stora och hårda mc-killar står och tittar på varandra. De flesta är nyktra, även jag. Klubbarna ligger avsides och det är bäst att alltid ha bilen med sig.
Man får inte säga eller göra fel, men vad som ingår i beteckningen ”fel” kan skifta från en gång till en annan, vilket skapar stor osäkerhet. Allt jag kan säga är att mc-fester hos de tyngsta klubbarna är ren och skär terrorbalans. Ingen vill bete sig illa. Att komma så långt att man får sina tygmärken till klubbvästarna har krävt så mycket disciplin, pengar och hårt arbete att ingen riskerar sin position genom att mopsa sig mot en rödvit 81-gud. Det jag tyckte om med festerna var att ingen lägre stående klubbmedlem raggade utan tillstånd från en högre rankad klubbmedlem. Ingen tafsade, ingen pratade om pengar och ingen betedde sig illa. Visst förekommer det undantag, precis som på alla ställen, men i stora drag kände jag mig mestadels trygg i umgänget….så länge jag följde reglerna, men även där brast det till slut.  
I kommande inlägg ska jag berätta hur jag tog det medvetna beslutet att bege mig in i en destruktiv värld utan gränser. Jag ska berätta om hjärntvätt, utanförskap, isolering och paranoia; ett aktuellt ämne, eftersom samma tekniker används inom all destruktiv rekrytering. Jag ska berätta om hur det är att komma hem och inse att ytterdörren är upplåst, hur det känns när man inser att någon har brutit sig in? I mitt fall var det en klubbmedlem från Red Devils som hade blivit intresserad av mig och behövde gå igenom min lägenhet; jag kunde ju ha varit snut.
Allt var dock inte dåligt, även om det positiva rann undan väldigt snabbt. Kvinnans roll är intressant i en värld som är hårdare styrd än i många religioner. Jag ska även ta upp den gnälliga sidan hos alla tuffingar. Likt arga småungar står de i sandlådan och skriker på uppmärksamhet, men utan att någon ser. De har lärt sig vad som funkar för att skapa en redig jäkla fruktan som tillåter utpressning, misshandel och mord.
Numera har de skiftat taktik och slåss juridiskt via advokater och sin fackförening Payback, vilket kostar skattebetalarna enorma summor. De försöker ändra sin image och går gärna ut i media och förklarar hur vanliga och missförstådda de är. Deras främsta advokat har stint påtalat att Hells Angels är en sluten herrklubb som bara sysslar med att mecka hoj, grilla korv och dricka öl. Han vidhåller att han aldrig skulle representera dem om de vore kriminella, vilket jag tyckte var rätt skrattretande.
Skulle någon av dem vara kriminell är det oftast samhällets fel.
De här kapitlen kommer antingen orsaka mig skada eller uppskattning. Allt jag vet är att jag tar en enorm risk med att skriva om det jag har upplevt. Den självutnämnda ”generalsekreteraren” för fackföreningen sa till mig att jag är en farlig person, vilket jag starkt ifrågasatte. Enligt honom var det polisen som ansåg att jag var farlig. Det var i det ögonblicket jag för första gången lyckades se igenom skitsnacket.
Början på slutet för mig inom mc-världen.
Hade jag vetat hur jobbigt det skulle bli att avprogrammera mig från hjärntvätten, hade jag kanske aldrig orkat vända dem ryggen. Den kampen ska jag också skriva om.
Resan har varit lång. Idag är det svårt att förstå hur jag kunde ge mig in i mörkret med öppna ögon, men nu är det dags att leva upp till mitt rykte som ”farlig”. Jag tänker följa min penna och skriva ner det jag har upplevt. Jag ska beskriva en värld som väldigt få människor vet något om.
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s