Varför gick det så fel?

Kapitel 2

Noterat: i den här bloggen inkluderas inte den fina relationen jag har till mina barn. De är välmående och vuxna. Mina barn exponeras inte i den här bloggen.

cropped-ethics_roadway_sign_rightway_c473b2af44249.jpg

Hur kan det komma sig att en skapligt intelligent och kompetent människa medvetet väljer att fatta ett destruktivt beslut? Svaret är för långt och komplicerad för att sammanfatta här, men jag ska göra ett försök. Jag kan hänvisa till min första bok, Kampen om Kaos, min självbiografi utgiven på Recito 2008. En reviderad upplaga av den är i standardpocket är planerad för utgivning 2017.
Här är min bakgrund i mycket korta drag.
Jag blev våldtagen och torterad av min morfar, mormor och hennes bror. Det var sadism av oanade krafter gentemot en två-treåring och jag har aldrig fått veta under hur många helger jag skadades.
Jag skriver inte de där två meningarna för att mötas av medlidande, utan för att belysa vidden av skadorna som blev resultatet. Jag gnäller inte och ältar inte min barndom, men jag lever med konsekvenserna av att ha blivit så fruktansvärt skadad. För er som tvivlar på förträngda minnen är allt bekräftat av skyldig part. Trots bekräftelsen hävdar min familj att jag ljög. Psykvården kallade mig lögnare och jag trodde själv att jag var galen. Till slut mötte jag en psykolog som bekräftade mitt beteende, men min familj vände mig ryggen och lämnade mig ensam. Jag har inte träffat mina syskon sedan 1998.
Min förträngda barndom kom fram i samband med ett nytt förhållande med en man som visade sig vara en mycket farlig människa, en gangster. När alla vände mig ryggen stod han troget kvar vid min sida. Jag blev ett lätt byte. I och med att minnena kom fram och att jag tappade bort allt som definierade min personlighet, min barndom och viktiga familjerelationer, fick han mig att tro att jag var som honom. Han manipulerade, formade och jag passade in. I slutändan hamnade jag i fängelse, vilket jag idag är tacksam för. När det hände var jag dock inte särskilt tacksam, ett fängelse är inte en konstruktiv plats att vara på, tvärtom, men jag tog mitt straff.
Jag fattade ett oerhört dåligt beslut och fick ta konsekvenserna. En sak stod dock klar för mig väldigt tidigt, och det var att utan tiden i fängelse hade jag aldrig klarat av att avsluta förhållandet med gangstern. Vi växte isär och hans makt över mig minskade betänkligt. Under det sista halvåret på Färingsö-anstalten fick jag frigång för studier på Komvux. Ett av ämnena jag pluggade var psykologi grundkurs. Besvärliga jag försökte få svar på vad som hade hänt i min två-åriga hjärna när jag utsattes för oerhörda trauman och tortyr.
Läraren på Komvux hade inga svar.
Efter anstaltstiden följde några år av en relativt normal vardag som varannanveckas-förälder till mina barn. Tyvärr insjuknade jag i fibromyalgi, men jag köpte en hund, vilket var det bästa jag gjort. Under tre års tid skrev jag på Kampen om Kaos, allt för att hålla igång hjärncellerna. Men likt en tryckkokare började jag få allt svårare att fungera. 2008 tog jag kontakt med Kris och Trauma på Danderyds Sjukhus. Jag fick en underbar psykoterapeut som tillät mig att i detalj gå igenom det som hände mig som barn. Jag fick bekräftelse och förståelse. Att i detalj lyssna på min barndom är onödigt för vänner och bekanta, det är för grova saker som inte ska uttalas högt. Jag hade däremot aldrig fått prata om det och behövde få uttala orden i en skyddad verkstad, vilket blev Kris och Trauma, men inte ens där fick jag svar på vad det är för fel på mig.
I april 2012 fick jag äntligen ett svar, diagnosen Borderline med dissociativ identitetsstörning och PTSD-post traumatisk stress disorder. För första gången satt en läkare framför mig och prickade in allt som var jag. Bekräftelsen var nästan euforisk. Äntligen var jag något och någon som gick att ta på. Jag kunde förklara för andra hur jag fungerar och varför mina trådar i hjärnan är kopplade på det sätt de är. Jag kunde kräva ett annat bemötande av omgivningen än ett svårtolkat ludd. Klara besked, ja eller nej, inget mittemellan. Men en framsida har alltid en baksida. När insikten letade sig in slog även sorgen till. Jag rasade ner i en svår identitetskris, blandad av uppgivenhet och ensamhet. Jag stod ensam utan familj att luta mig mot. Jag behövde ett sammanhang, en tillhörighet, och hittade tillbaka till mc-världen. Där pratar ingen om sina barndomar och ingen berör svåra saker. Förståelsen är unison, de flesta har haft liknande upplevelser. I och med mitt tidigare förhållande med gangstern klev jag utan större problem in i umgänget och blev accepterad. Visst var de paranoida och misstänksamma, det är de alltid, men jag höll måttet. Min förhoppning var att äntligen få den efterlängtade strukturen i mitt liv. Jag och mina diagnoser passade inte in någonstans, och jag trodde på fullaste allvar att jag aldrig skulle bli något annat än ett vrak. This was it. För mig innebar de rödvita västarna trygghet.
I efterhand har jag förstått att det jag behöver är ett staket av rutiner och disciplin. Utan dem flyter jag bara omkring. Problemet har dock varit att jag inte vetat var mitt staket ska stå. Numera har jag kommit så långt att jag klarar av att bygga upp en egen struktur. Jag behöver inte någon utifrån som sätter upp regler, vilket är anledningen till att jag håller mig upptagen med nya projekt.
Nu har ju inte allt bara varit ett becksvart mörker. En av fördelarna med diagnosen var att jag vågade släppa taget om utvecklingen av mina karaktärer i min bok Skärvor. De fick liv, känslor och djup. Jag drog på för fullt på alla växlar, vilket känns när man läser. Mina karaktärer känns så pass äkta det bara går att få dem.
En annan fördel med min diagnos var att jag vågade bli fri i tanken, vilket är en stark motsägelse till mitt behov av disciplinerade rutiner. Tro mig, det är knappt att jag förstår det själv.
Om ni som läser tycker att mitt liv låter jobbigt, skrämmande och överväldigande, tänk på hur det är att sitta fast i min huvud. Jag vet aldrig från en dag till en annan hur jag kommer må. Humöret kan skifta utan förvarning, och det är oftast i möten med andra människor som jag påverkas. Det jag vill slå hål på är myten om den farliga människan med borderline. Jag är inte farlig. Däremot kan jag bli redigt arg, speciellt när någon utsatt varelse inte kan försvara sig själv. Jag är den som reagerar och hjälper till. Jag står inte vid sidan om och väntar. Skillnaden mellan nu och då, är att jag inte längre är rädd för mina humörsvängningar. Jag vågar vara glad, trots att jag vet att ett bakslag kommer. Jag vågar ha ångest; då håller jag mig hemma. Jag vågar bli arg; det finns oftast en anledning. Däremot fastnar jag inte i ilskan längre.

Nu har jag lagt grunden för kommande inlägg, hur jag tillät mig att som intelligent och kompetent kvinna isoleras från ett normalt umgänge, allt för att passa in i mc-världens utanförskap och fanatiska polishat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s