I år för tjugo år sedan…

Kapitel 36

Screenshot_20181104-175126_PicsArt

 

I år för tjugo år sedan…

…klev ”Kalle” in i mitt liv och tog över. Han älskade mig och tömde min själ. Jag slets in i en värld där våldet blev vardag. Min norm blev för alltid en annan.
Priset blev högt.
Därför skriver jag.
…revs slöjorna bort och min barndom vrålade ut sin närvaro. Förträngda minnen som var så fruktansvärda att ingen klarade av att lyssna.
Min storebror var snabb att kalla mig lögnare; ”Hon ljuger för att få uppmärksamhet.”
Min lillasyster vaknade en morgon av att ha rivit sönder sig själv, hon klarade inte av att möta det som levde kvar, djupt inombords.
De vände mig ryggen och vi har inte pratat sedan dess.
…fick jag ro i förståelsen över varför jag aldrig varit lycklig. Min ilska fick ett svar.
Inte undra på.
Att våldta ett litet barn är att döda en själ.
…bad jag om hjälp när jag trodde att jag var sinnessjuk.
Den kom inte, vare sig i skepnad av sjukvård, polis eller nära familj.
Ensam stod jag i en tornado där min hand höll hårt i Djävulen själv.
…började jag skriva på riktigt, med syfte, med ett mål. Vägen har varit lång och krokig. Avstickare och genvägar har varit återvändsgränder, men jag vet att inte ge mig in där igen.
Tjugo år efter det som ”Kalle” bekände för mig står jag på stadiga ben. Tornadon har blåst över, jag litar på mina ord. Jag må bli skrattad åt, även hånad, men jag vet.
Jag vet.
Och jag visar din bild.
Bitarna jag hittar för att laga mig själv passar.
Inte alltid perfekt, men tillräckligt för att jag inte ska falla igen.
LiseLotte Divelli
2018-05-31