Utdrag av SKOTT

Kapitel 38

Screenshot_20181104-175126_PicsArt

Förord
Jag har fått detaljerna i den här boken berättade för mig, erkännanden om specifika mord och bankrån. Jag fick lära mig strukturen i ett kriminellt liv från personen jag kallar för Kalle.
Likt min karaktär Peter Andersson vet jag inte vad som är sant och vad som var tomt skryt, men det finns dokumenterade likheter mellan vittnesuppgifter och Kalles fysik. Jag har sett skräcken i före detta kriminellas blickar när jag berättar vem Kalle är, när jag nämner hans smeknamn.
Inga bevis finns kvar. Det finns ingen som vågar eller är villig att dela med sig av det jag fick veta. Jag väljer av egen fri vilja att gå ut med den här boken, jag blir inte fri från bördan av att veta det jag fått berättat för mig.
Mardrömmarna som Peter upplever, är mina egna.
”Kalle” finns på riktigt.

Trevlig läsning,
LiseLotte Divelli

 

Utdrag ur Skott, delar av kapitel 23

Peter reser sig upp och går ett varv runt terrassen. Hjärtat bultar och han skulle behöva hinka i sig av whiskyn på bordet, men han vill inte tappa kontrollen igen.
Kalle sitter och stirrar, iakttar. Blicken är mörk, men inget hos honom avslöjar vad han tänker.
Peter vill inte titta på honom, synen skrämmer för mycket. Istället stannar han till och blickar ut över turisterna på stranden, ett underbart vykort.
Till slut sätter han sig igen.
”Förlåt, jag saknar Lucas.” Ett djupt andetag. ”Vad skulle du berätta? Det var om nån ni fick tag på?”
”Vi tog ut honom till stugan och korsade honom.”
Orden uttalas onödigt övertydligt. Peter känner provokationen från Kalle när innehållet når fram. Lungorna töms på luft och han klarar nästan inte av att dra in nytt syre. Han skakar till.
”Du behöver inte berätta mer”, vädjar han och håller avvärjande upp handen och skakar på huvudet.
Kalle flinar utmanande.
”Jag spikade upp honom på en bräda och snittade skinnet. Efteråt hällde jag i salt eller tomatsaft, du vet, allt som svider satan. Alla snackar när man gör så, speciellt om dom tror att dom går fria sen.”
Illamåendet rullar i magen. Desperat försöker han förtränga bilden av en korsfäst man med snittade sår på kroppen, men det går inte. Munnen vattnas och han sväljer samtidigt som han springer mot toaletten. Spyan svider illa.
Han vill inte gråta, han tror inte att han gör det, men ansiktet är blött. Saltet rinner från näsan, inte ögonen. Äcklat hulkar han i handfatet och sköljer rent.
Efteråt står han återigen och letar efter sig själv i spegeln, men han har tappat fokus och får ingen kontakt. En överväldigande trötthet övermannar honom och han svajar till. Kraftlöst sätter han sig ovanpå toalettlocket och lutar huvudet mot sidan, mot den svala kakelväggen.
Han vill åka hem, det får räcka nu.
Till slut reser han sig upp och undviker spegeln där en härjad blick kräver kontakt. Sorgset sköljer han återigen ansiktet med iskallt vatten, men han känner inte kylan. Allt han känner är sorg.
Kalle har hällt upp en liten skvätt whisky till honom och den här gången protesterar han inte. Vågorna rullar in i bakgrunden och solande turister är helt ovetandes om att de sitter här.
Alkoholen lugnar ner honom, men istället för sorg börjar ilskan att härja. Om det finns någon jävla sanning i det som Kalle berättar måste hans jobb bli att exponera honom. Han vet inte hur, men på något sätt måste det kunna göras. Plötsligt känns det oerhört viktigt att spela in Kalle. Han dubbelkollar att det finns batteri kvar och andas ut av lättnad.
En liten stund till.
”Du skulle berätta om hur du korsfäste dom som golade”, kräver han med låg röst.
Tack och lov verkar inte Kalle märka skillnaden hos honom och han måste vara försiktig.
Han är arg, riktigt jävla förbannad. Ska en dåre sitta här och erkänna ska han minsann tvinga ur honom vartenda ord. Allt ska spelas in, inga tvivel får finnas över vem det är som berättar vad. Han blir arg på sig själv också och hoppas att han inte varit vårdslös med inspelningarna. Måtte inget ha blivit raderat.
”Trean har aldrig klarat av att korsa nån, han får hålla vakt. Han tycker det är onödigt, men det är jag som bestämmer och då gör vi på mitt sätt. Efteråt är det okej, vi får bort idioterna, du vet, såna där som inte klarar trycket och ringer snuten. Men han gillar det inte.”
”Men hur gjorde ni då? Hängde ni upp dom?”
Kalle flinar. ”Nej, det behövs inte. Det räcker om dom ligger på en stock eller en bräda. Sen spikar man fast dom. Varför krångla till det?”
Peter gör sitt bästa för att inte visa vad han känner. Fingrarna vill riva tag i något, men han kämpar emot impulsen.
”Hur många har ni korsfäst?”
”Tillräckligt många. Efteråt tömmer jag kropparna och Trean gräver ner dom.”
Det blir tyst en lång stund och Peter försöker tänka glada tankar. Han lyssnar efter vågorna, men kampen är redan förlorad, han hör ingenting. Allt han hör är männen som skriker när de spikas fast i en trästock.
Skriker för sina liv.

På besök hos mamma

Kapitel 37

Här nedan publicerar jag en text jag skrev för 17 år sedan, ord från en tid jag aldrig vill återuppleva, men något vi behövde gå igenom för att jag skulle kunna frigöra mig från ett monster.

Jag har en del texter som ligger och skräpar och kan lika gärna lägga ut dem här.

Texten är sann, namn utbytt.

På besök hos mamma.

av LiseLotte Divelli

Det är lördag. Solen skiner och det är varmt ute.

Jonas sitter i pappas bil på parkeringen framför fängelset. I famnen ligger en mjukiskrokodil. Den är grön med stora huggtänder och idag ska mamma få den i present.
Mamma köpte krokodilen till honom som tröst när han dragit ut en tand hos tandläkaren. Han minns hur de döpte den till Kroken i handfatet hemma.
Jonas ser hur mamma kommer gående mot grinden tillsammans med en av vakterna.
Åh, vad han har längtat! Med Kroken hårt i ena handen springer han in genom grinden och rakt in i mammas famn. Hon blir jätteglad över att Kroken ska få bo hos henne tills hon har varit klart i fängelset.
De sätter sig vid ett av trädgårdsborden. Mamma har dukat upp fika och den här gången är det Ballerinakakor. Hon häller upp saft och så delar de på kakorna i paketet. Jonas får åtta och mamma sju. De börjar knapra på kakorna, snurra av överdelen och slicka i sig chokladkrämen. Jonas lyfter över sina kakor till mammas tallrik och sätter sig i hennes famn. Mammas händer är så sköna när hon smeker honom på ryggen och han formar sin lilla kropp mot hennes och känner hur mamma lutar sitt huvud mot hans. Hon luktar i hans hår och säger att det luktar underbart av solen. Jonas säger att han vill ha mer massage. Mamma nickar, men först ska de fika klart.
Efter en liten stund lägger de sig i gräset. Mamma masserar ryggen, benen och fötterna. Det är så skönt!
En stund senare börjar mamma förklara att klockan är mycket och Jonas märker att hon ser lite ledsen ut. Det knyter sig i magen. Han springer in i den lilla besöksstugan för att gömma sig. Därinne står en våningssäng och under den finns en låda med pennor, kritor och papper. Han kastar upp lite av varje till översängen och med lite möda lyckas han klättra upp.
Snart är tiden hos mamma slut.
Han måste hinna rita en teckning, mamma vill gärna ha en varje gång. Hon brukar skriva namn och datum i ett av hörnen och säger att varenda teckning han har gjort sitter upptejpad på väggen i hennes rum.
Mamma kommer in i stugan och säger att nu har det har gått en och en halv timme. Besökstiden är slut. Pappa utanför och väntar, det är dags att åka hem.
Jonas skakar på huvudet. Han vill inte åka hem. Tyst fortsätter han rita med ryggen tryckt mot väggen. Mamma försöker nå honom, men han sitter för högt. Tårarna kommer. Om han sitter jättelångt in mot väggen kanske ingen kan nå honom. Sängen är ju jättehög. Nu kanske han får sova hos mamma inatt.
Både pappa och fängelsevakten kommer in i stugan. Det blir jättetrångt. Tjatet om att han ska klättra ner börjar.
De ska ju på McDonalds efter besöket.
Kom ner nu då!
Mamma bara står där med armarna sträckta mot honom. Efter en liten stund kryper han ner i hennes famn. Hon går ner mot grinden med honom hårt tryckt mot sig. Han håller teckningen hårt i handen. Innan pappa lyfter över honom från mamma ger han henne teckningen.
Mamma viskar att hon älskar honom mest i hela världen.
Sedan vinkar hon hejdå.