Utdrag av SKOTT

Kapitel 38

Screenshot_20181104-175126_PicsArt

Förord
Jag har fått detaljerna i den här boken berättade för mig, erkännanden om specifika mord och bankrån. Jag fick lära mig strukturen i ett kriminellt liv från personen jag kallar för Kalle.
Likt min karaktär Peter Andersson vet jag inte vad som är sant och vad som var tomt skryt, men det finns dokumenterade likheter mellan vittnesuppgifter och Kalles fysik. Jag har sett skräcken i före detta kriminellas blickar när jag berättar vem Kalle är, när jag nämner hans smeknamn.
Inga bevis finns kvar. Det finns ingen som vågar eller är villig att dela med sig av det jag fick veta. Jag väljer av egen fri vilja att gå ut med den här boken, jag blir inte fri från bördan av att veta det jag fått berättat för mig.
Mardrömmarna som Peter upplever, är mina egna.
”Kalle” finns på riktigt.

Trevlig läsning,
LiseLotte Divelli

 

Utdrag ur Skott, delar av kapitel 23

Peter reser sig upp och går ett varv runt terrassen. Hjärtat bultar och han skulle behöva hinka i sig av whiskyn på bordet, men han vill inte tappa kontrollen igen.
Kalle sitter och stirrar, iakttar. Blicken är mörk, men inget hos honom avslöjar vad han tänker.
Peter vill inte titta på honom, synen skrämmer för mycket. Istället stannar han till och blickar ut över turisterna på stranden, ett underbart vykort.
Till slut sätter han sig igen.
”Förlåt, jag saknar Lucas.” Ett djupt andetag. ”Vad skulle du berätta? Det var om nån ni fick tag på?”
”Vi tog ut honom till stugan och korsade honom.”
Orden uttalas onödigt övertydligt. Peter känner provokationen från Kalle när innehållet når fram. Lungorna töms på luft och han klarar nästan inte av att dra in nytt syre. Han skakar till.
”Du behöver inte berätta mer”, vädjar han och håller avvärjande upp handen och skakar på huvudet.
Kalle flinar utmanande.
”Jag spikade upp honom på en bräda och snittade skinnet. Efteråt hällde jag i salt eller tomatsaft, du vet, allt som svider satan. Alla snackar när man gör så, speciellt om dom tror att dom går fria sen.”
Illamåendet rullar i magen. Desperat försöker han förtränga bilden av en korsfäst man med snittade sår på kroppen, men det går inte. Munnen vattnas och han sväljer samtidigt som han springer mot toaletten. Spyan svider illa.
Han vill inte gråta, han tror inte att han gör det, men ansiktet är blött. Saltet rinner från näsan, inte ögonen. Äcklat hulkar han i handfatet och sköljer rent.
Efteråt står han återigen och letar efter sig själv i spegeln, men han har tappat fokus och får ingen kontakt. En överväldigande trötthet övermannar honom och han svajar till. Kraftlöst sätter han sig ovanpå toalettlocket och lutar huvudet mot sidan, mot den svala kakelväggen.
Han vill åka hem, det får räcka nu.
Till slut reser han sig upp och undviker spegeln där en härjad blick kräver kontakt. Sorgset sköljer han återigen ansiktet med iskallt vatten, men han känner inte kylan. Allt han känner är sorg.
Kalle har hällt upp en liten skvätt whisky till honom och den här gången protesterar han inte. Vågorna rullar in i bakgrunden och solande turister är helt ovetandes om att de sitter här.
Alkoholen lugnar ner honom, men istället för sorg börjar ilskan att härja. Om det finns någon jävla sanning i det som Kalle berättar måste hans jobb bli att exponera honom. Han vet inte hur, men på något sätt måste det kunna göras. Plötsligt känns det oerhört viktigt att spela in Kalle. Han dubbelkollar att det finns batteri kvar och andas ut av lättnad.
En liten stund till.
”Du skulle berätta om hur du korsfäste dom som golade”, kräver han med låg röst.
Tack och lov verkar inte Kalle märka skillnaden hos honom och han måste vara försiktig.
Han är arg, riktigt jävla förbannad. Ska en dåre sitta här och erkänna ska han minsann tvinga ur honom vartenda ord. Allt ska spelas in, inga tvivel får finnas över vem det är som berättar vad. Han blir arg på sig själv också och hoppas att han inte varit vårdslös med inspelningarna. Måtte inget ha blivit raderat.
”Trean har aldrig klarat av att korsa nån, han får hålla vakt. Han tycker det är onödigt, men det är jag som bestämmer och då gör vi på mitt sätt. Efteråt är det okej, vi får bort idioterna, du vet, såna där som inte klarar trycket och ringer snuten. Men han gillar det inte.”
”Men hur gjorde ni då? Hängde ni upp dom?”
Kalle flinar. ”Nej, det behövs inte. Det räcker om dom ligger på en stock eller en bräda. Sen spikar man fast dom. Varför krångla till det?”
Peter gör sitt bästa för att inte visa vad han känner. Fingrarna vill riva tag i något, men han kämpar emot impulsen.
”Hur många har ni korsfäst?”
”Tillräckligt många. Efteråt tömmer jag kropparna och Trean gräver ner dom.”
Det blir tyst en lång stund och Peter försöker tänka glada tankar. Han lyssnar efter vågorna, men kampen är redan förlorad, han hör ingenting. Allt han hör är männen som skriker när de spikas fast i en trästock.
Skriker för sina liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s