Mord eller självmord?

Kapitel 25

noose

Kapitel 25! Det trodde jag aldrig. Efter kapitel 6 tänkte jag att det räckte, men icke.
Jag har suttit framför skärmen och försökt få ihop ett svulstigt, undersökande journalistiskt underverk, men jag fick lov att ge upp. Alla har sina begränsningar, och det här var ett berg som inte gick att bestiga.
Mina funderingar har mest handlat om hur jag ska formulera det jag vet är så nära sanningen man kan komma utan att vara mc-medlem, till att fungera i ett fiktivt drama. Med tanke på allt jag har skrivit tidigare borde det inte vara så svårt, men ändå fastnade jag i syftet.
Hur beskriver man en faktisk person som blev hängd när han ville ta sig ur sitt röd-vita mc-gäng? Han var den han var, inte särskilt trevlig, men ändå vid liv. Han var bara några månader från att bli pappa. De skulle flytta in i sitt nya hus.

Det gäller att göra honom rättvisa utan att klampa in på ett område där anhöriga kan känna igen sig? Det finns ett flertal familjer därute som tror att deras kriminella familjemedlemmar har begått självmord när det istället varit skickligt iscensatta mord. Och nu pratar vi om dem vars kroppar har hittats, inte de som är försvunna, vars anhöriga aldrig får svar.
Jag har diskuterat konceptet mord/självmord med en fd polis. Han erkände sin frustration över att den här sortens fall inte utreds ordentligt, speciellt när det är så uppenbart att självmord inte har varit lösningen för den drabbade.
I de här kretsarna begår man inte självmord. I de tyngsta klubbarna lever och dör man för sina bröder. Man tar inte livet av sig. Däremot kan de ta livet av varandra, speciellt när någon inte vill vara med längre.
Hemligheterna följer med i graven.

Jag har redan börjat skapa en parallell historia, ett skeende som är snarlikt, men ändå inte.

//LiseLotte Divelli
 

 

Från korthus till sjunkhål

Kapitel 22

I tidigare texter har jag påstått att många av Schjervas medlemsklubbar har blivit tvångsanslutna till Payback. När jag säger det menar jag inte att hoten skett med vapen och våld. Allt som behövs är att någon annan klubb med ett uppbyggt våldskapital kommer på besök; vetskapen om att det kan vara farligt att säga nej.
Varje klubb har ofta fikakvällar då vänner och SBM-anslutna hojåkare är välkomna. Det är då affärer och annat görs upp utan att det märks utåt, olagliga eller inte. Våldskapitalet hälsar på och fikar och den icke anslutna klubben får veta att det vore bra med ett Payback-medlemskap. Varför det är så viktigt för 81-sfären att bygga upp Payback är obegripligt. Kanske storhetsvansinne.

vrednye-svojstva-kofe

Oberoende klubb – ej medlem i SBM. Anonym klubb – vill inte offentligt visa sitt medlemskap i Payback.
I ett tidigare kapitel har jag berättat om Payback Resistance Run – den svenska mc-världens patetiska protest mot polisen. Informationen som jag offentliggjorde tvingade fram en förändring i rutinerna.
I helgen som gick var det äntligen dags för Schjervas nya satsning – Payback Biker- & Familydays!
Helgen blev en flopp.
Mc-folkets barn skulle ju också blandas in i eländet, om det nu ens kom några barn.
Istället för att kunna köra sin protestrunda runt Västerås på raggarfesten, fick de brumma fram i nån undanskymd skog. Det var säkert inte en enda polis där för att bekräfta deras behov av öppen protest mot något som inte finns.
Att Schjerva även blandade in en dokumentärfilmare i sin subkultur var klantigt. Ingen i mc-världen tycker om att visa sig offentligt.
Vem är väl jag att säga vad jag tycker, jag lämnade ju umgänget för snart tre år sen, men jag rekommenderar de som inte vill vara med att lämna Payback. Det är inte särskilt farligt att stå upp mot Schjerva. Hans makt är bedräglig, det spelar ingen roll hur mycket han än slår sig för bröstet.
Tyvärr meddelar han i artikeln på skärmbilden att de kommer jobba hårt för att få upp nästa års deltagarantal. Antingen går ni ur, eller så får ni räkna med att övertalas hotas till att delta och bli filmade, men inte av polisen, utan av någon som gått på myten om sig själv.

unnamed-11
Men kom ihåg att en person som tar till hot, alltid har förlorat diskussionen.

//LiseLotte Divelli

Kontaktannons

Kapitel 12

För två år sedan skrev jag en satirisk kontaktannons för att beskriva kraven som ställs på kvinnor inom mc-världen, och troligtvis inom många andra grupperingar. Jag trodde att jag hade raderat den, men igår hittade jag den i gamla laptopen. För två år sedan publicerade jag den via en annan bloggare, under pseudonym. 

De här människorna använder begreppet traditionella värderingar. De ser gärna på sig själv som krigande vikingar, vilket gör det extra roligt. Kvinnor på vikingatiden var mer jämlika än vi är idag, något de har missat. Jag har skrivit lite om det här i tidigare kapitel. 

stock-vector-cartoon-funny-character-viking-vector-illustration-364462511

Dominant kärleksfull man med traditionella familjevärderingar söker kvinna med stora bröst.

Om mig:

Efter dåliga erfarenheter med en missbrukande mamma till mina barn söker jag kärleken igen. Är du nyfiken på det jag har att erbjuda; tveka inte, mejla ett svar.
(Jag har gått livets hårda skola och har fått hjälp med stavningen.)
Jag arbetar som frilansande konsult i en tätt sammansatt firma. Hos oss kommer alltid heder och lojalitet först. Vi är en förening och delar demokratisk upp vinsterna i en strikt hierarki. Allt kontant. När pengarna flyter in blir livet roligare att leva. Vi jobbar främst med säkerhetsuppdrag. Frågar du om vad vi gör får du inga svar, men det gör inget, du lär dig snabbt att inte fråga.
Mina tider är oregelbundna, men jag förväntar mig att du finns hemma när jag behöver dig. Just nu har jag ingenstans att bo, men tillsammans med dig vill jag slå ner nya rötter, det spelar ingen roll var. Allt jag behöver är att du har en bostad utan tjafs om hyran.
Jag är en givmild person. Ibland hittar jag nya vitvaror och elprylar längs vägen. Du kommer alltid ha nytt och fint hemma.
Jag är hel och ren och trivs bäst i firmans kläder, även om det alltid hänger en kostym nånstans i garderoben.

Jag söker:

En ung, långhårig kvinna med stora bröst, gärna smal, vältränad och fräsch. Du ska lägga tid på ditt yttre och alltid vara sexig för mig. Du måste alltid vara villig, när jag vill, var vi än är. Med dina tre möjligheter bör du alltid kunna tillfredsställa mig.
Alltid redo, som scouterna säger.
Du får inte vara svartsjuk; jobb och firma kommer alltid i första hand. Onsdagskvällar viks åt vårt obligatoriska personalmöte.
Tatueringar är inget hinder, tvärtom, jag har själv några stycken. Många av dem sitter på halsen och i ansiktet, men de är snygga.
En av kollegorna gaddar billigt, det är bara att säga till om du vill ha.
Du måste ha ett heltidsjobb för att kunna ge mig och min tillvaro stadga. Du sköter ekonomin hemma med räkningar och mat. Mina traditionella familjevärderingar handlar om att du sköter hemmet och att jag tar hand om resten. I den frågan vill jag varken kompromissa eller tjafsa. Jag tycker inte om bråk hemma, så blir det bråk beror det på dig, inte mig.
Du får gärna gå hemifrån, någon annanstans än till jobbet, men för din egen säkerhet måste jag veta vart du går, vilken tid du är hemma och vilken resväg du tar. Du får aldrig stänga av mobilen och måste alltid vara tillgänglig.
Du kommer aldrig någonsin behöva vara rädd längre. Händer det något, vad som helst, säg till. Jag och mina kollegor löser problemet.
Regler att följa:
Du får aldrig mer ringa polisen.
Du får aldrig mer prata med polisen.
Du får inte ha någon som helst positiv åsikt om polisen eller anse att de fyller bra funktioner i samhället.
Du får inte ha någon polis i släkten.
Vi kommer kolla upp allt du säger och märker om du ljuger.
Polisen är ständigt ute efter att trakassera firman, jag tror att de är avundsjuka på vår säkerhetspolicy. Jag är alltid oskyldig och har inget att dölja. Jag betalar till och med bilskatt.
Polisen står överallt, du kommer snart lära dig att se dem.
ACAB!
Okända ansikten kan vara civila poliser. Nya bekantskaper utanför hemmet som bemöter dig trevligt kan vara civila poliser. Firman är för framgångsrik för att polisen ska kunna låta bli att hitta på lögner om oss, och de gör allt i sin makt för att missbruka sin förtryckarverksamhet mot oss oskyldiga knegare.
De andra fruarna välkomnar gärna en ny tjej i gemenskapen. Du måste bara lära dig att tänka på vad du säger, hur du pratar och vem du pratar med. Skvaller är inget vi sysslar med inom firman, men allt du hör från de andra fruarna får du aldrig föra vidare.
Livet med mig och mina kollegor kommer bli din nya familj. Din gamla familj blir ditt förflutna. Du kan aldrig berätta något om mig för dem, trots att jag bor hos dig.
Du får gärna ha egna barn.
Du ska vara flexibel, kunna packa snabbt och följa med på resor med kort varsel. Att sköta om ditt arbete blir ditt ansvar. Nästan varje helg är det fest någonstans i Sverige. Jag kan lova dig nya vänner med en oerhört stark gemenskap. 

Du får inte vara nykterist, även om det är bra om du kör mig till och från festerna.
Jag älskar en tjej med intelligens och egna åsikter. Snart kommer vi två att bli en, och så även våra åsikter.

Med stora förhoppningar om att träffa den rätta.
Vilda Vikingen.

Att vara kriminell handlar om att göra sitt jobb bättre än polisen…sen är det kört.

Kapitel 11

Nu är det länge sen jag skrev här. Jag ska tipsa om en nypublicerad artikel där jag berättar om saker jag aldrig pratar om, verklighetens Gåsmamman.

Det kommer troligtvis inte skrivas så mycket mer i den här bloggen, annat än om jag drabbas av brott. Jag är fortfarande inte utsatt för direkta hot. Det har förekommit ett par incidenter, men inget är tillräckligt allvarligt att göra något åt.

Jag kommer fortsätta belysa de delar av den kriminella världen jag känner till. Alltför många är rädda och lever under hot. Alltför få vill, eller kan, slå på lyset. Det enda rådet jag kan ge, är att ALDRIG låta någon med kopplingar till mc-världen, eller andra gäng, få ekonomisk makt över ditt liv. Det kan handla om en skuld på småkronor, kanske en snabb och enkel väg till extrapengar. Ett vanligt sätt är att köra en bil från A till B. Vad som gömmer sig i bilen; nivån på straffskalan vid ett gripande, är baserat på hur mycket du får betalt. Mitt ex brukade svetsa in droger i bilar som kördes ut ur landet. Många gånger visste inte föraren om att han körde en knarktransport, bara att en bil skulle fraktas till ny ägare mot betalning.

Ett annat sätt är även att föra över pengar på konton, vilket öppnar upp för återbetalning av en ”skuld”. Att köpa saker i den utsattas namn är också en vanlig väg för kriminella att få grepp om någons ekonomi. Personligen har jag avaktiverat mitt privata Swish-konto, och därmed gjort det omöjligt för insättning.  

Nu kommer representanter för de stackars utsatta mc-killarna gapa om orättvisa anklagelser från mitt håll. Ja, det finns givetvis andra kriminella gäng, men strukturen toppstyrs från de rödvita, hur mycket de än försöker hävda motsatsen.

För tillfället skriver jag två böcker; fortsättningen på Skärvor – arbetsnamn Patriark, och ett projekt i samarbete med en polis – arbetsnamn Två sidor av en sanning. Utgivningsdatum är ej fastställt, de måste ju skrivas färdigt först. Min saga Kung Solros ska finansieras, i övrigt är den redo för tryck. 

20161121_164813

Om vi inte hörs innan (hoppas inte) får jag önska alla en trevlig jul och ett gott nytt år. Försök att göra minst en god gärning varje dag, om det så bara är att le mot personen du möter på trottoaren. 

//LiseLotte Divelli

Djävulen man känner.

Kapitel 8

cartoon_gorilla

Efter ett flertal artiklar om Hells Angels klubblokal i Nacka har MC-Sveriges fackförening Payback slagit sig för bröstet. Peter Schjerva fortsätter hamra in den gamla myten om att villaägare och vanliga Svenssons känner sig tryggare med Hells Angels i området, än utan deras närvaro.
För att stödja sina åsikter på annat än tomma slagord, hänvisar Schjerva till något han kallar för direkt forskning.

”Den enda direkt forskningen Joakim Hilldéns arbete Effekter av kriminella MC-gäng på brottsfrekvens i Sveriges Kommuner, på området fastslog följande: För flera brottskategorier visar resultatet tecken på att antalet anmälda brott minskar då kriminella MC-gäng finns etablerade i kommunen, vilket kan vara följden av en avskräckande effekt som framkallas på grund av gängens närvaro.” Peter Schjerva  Joakim Hilldén

44512288-a-cartoon-illustration-of-a-biker-looking-scared

Hilldéns avhandling är intressant. Han beskriver den kriminella aspekten av MC-gängen, något som Schjerva själv hävdar är en myt, och ändå används Hilldéns vinkling som stöd för att ge grund åt tomma slag i luften. Antagligen finns det inget annat material att luta sig emot. 

Hells Angels och många andra klubbar är kriminella organisationer, även om de juridiskt sett klassas som föreningar. Som jag har skrivit tidigare har Schjerva vigt sitt liv åt att få MC-Sverige att identifieras med scouterna och Lions.

”Följaktligen visar forskningen och avhandlingen direkt på det faktum att när en mc-klubb flyttar in i ett bostadsområde så sjunker brottsligheten genast och därigenom såsom en direkt bieffekt ökar husvärdena.” Peter Schjerva 

vector-of-a-wild-west-cartoon-cowboy-mascot-pointing-two-handguns-while-grinning-by-chromaco-37352

Schjerva hävdar att kriminaliteten i ett villaområde försvinner när en MC-klubb etablerar sig. Vilken kriminalitet hänvisar han till? Det är inte precis Vilda Västern ute bland svenska villor.
Jag vill snarare påstå att det är ett tillstånd av Stockholmssyndrom som härskar. Det är nog svårare att ta sig ur ett tillstånd av invand gisslan, än en idyll där ett av Sveriges starkaste fästen för organiserad brottslighet har bitit sig fast. Djävulen man ser är tryggare än den som inte syns.  

Personligen skulle det vara givande att få underlag baserat på enskilda villaägare som känner sig tillräckligt trygga för att öppet våga säga sin mening. Kan ingen presentera konkret information över aktuell mäklarstatistik? Huspriser och omsättning? Vill någon verkligen köpa en fastighet i ett område där Hells Angels huserar? Går det att köpa och sälja sin villa?

En liten detalj i sammanhanget; organiserad brottslighet bosätter sig medvetet i bostadsområden för att minska risken för beväpnade polisingripanden.

//LiseLotte Divelli

Varför gick det så fel?

Kaptiel 2

Noterat: i den här bloggen inkluderas inte den fina relationen jag har till mina barn. De är välmående och vuxna. Mina barn exponeras inte i den här bloggen.

cropped-ethics_roadway_sign_rightway_c473b2af44249.jpg

Hur kan det komma sig att en skapligt intelligent och kompetent människa medvetet väljer att fatta ett destruktivt beslut? Svaret är för långt och komplicerad för att sammanfatta här, men jag ska göra ett försök. Jag kan hänvisa till min första bok, Kampen om Kaos, min självbiografi utgiven på Recito 2008. En reviderad upplaga av den är i standardpocket är planerad för utgivning 2017.
Här är min bakgrund i mycket korta drag.
Jag blev våldtagen och torterad av min morfar, mormor och hennes bror. Det var sadism av oanade krafter gentemot en två-treåring och jag har aldrig fått veta under hur många helger jag skadades.
Jag skriver inte de där två meningarna för att mötas av medlidande, utan för att belysa vidden av skadorna som blev resultatet. Jag gnäller inte och ältar inte min barndom, men jag lever med konsekvenserna av att ha blivit så fruktansvärt skadad. För er som tvivlar på förträngda minnen är allt bekräftat av skyldig part. Trots bekräftelsen hävdar min familj att jag ljög. Psykvården kallade mig lögnare och jag trodde själv att jag var galen. Till slut mötte jag en psykolog som bekräftade mitt beteende, men min familj vände mig ryggen och lämnade mig ensam. Jag har inte träffat mina syskon sedan 1998. 
Min förträngda barndom kom fram i samband med ett nytt förhållande med en man som visade sig vara en mycket farlig människa, en gangster. När alla vände mig ryggen stod han troget kvar vid min sida. Jag blev ett lätt byte. I och med att minnena kom fram och att jag tappade bort allt som definierade min personlighet, min barndom och viktiga familjerelationer, fick han mig att tro att jag var som honom. Han manipulerade, formade och jag passade in. I slutändan hamnade jag i fängelse, vilket jag idag är tacksam för. När det hände var jag dock inte särskilt tacksam, ett fängelse är inte en konstruktiv plats att vara på, tvärtom, men jag tog mitt straff.
Jag fattade ett oerhört dåligt beslut och fick ta konsekvenserna. En sak stod dock klar för mig väldigt tidigt, och det var att utan tiden i fängelse hade jag aldrig klarat av att avsluta förhållandet med gangstern. Vi växte isär och hans makt över mig minskade betänkligt. Under det sista halvåret på Färingsö-anstalten fick jag frigång för studier på Komvux. Ett av ämnena jag pluggade var psykologi grundkurs. Besvärliga jag försökte få svar på vad som hade hänt i min två-åriga hjärna när jag utsattes för oerhörda trauman och tortyr. 
Läraren på Komvux hade inga svar.
Efter anstaltstiden följde några år av en relativt normal vardag som varannanveckas-förälder till mina barn. Tyvärr insjuknade jag i fibromyalgi, men jag köpte en hund, vilket var det bästa jag gjort. Under tre års tid skrev jag på Kampen om Kaos, allt för att hålla igång hjärncellerna. Men likt en tryckkokare började jag få allt svårare att fungera. 2008 tog jag kontakt med Kris och Trauma på Danderyds Sjukhus. Jag fick en underbar psykoterapeut som tillät mig att i detalj gå igenom det som hände mig som barn. Jag fick bekräftelse och förståelse. Att i detalj lyssna på min barndom är onödigt för vänner och bekanta, det är för grova saker som inte ska uttalas högt. Jag hade däremot aldrig fått prata om det och behövde få uttala orden i en skyddad verkstad, vilket blev Kris och Trauma, men inte ens där fick jag svar på vad det är för fel på mig.
I april 2012 fick jag äntligen ett svar, diagnosen Borderline med dissociativ identitetsstörning och PTSD-post traumatisk stress disorder. För första gången satt en läkare framför mig och prickade in allt som var jag. Bekräftelsen var nästan euforisk. Äntligen var jag något och någon som gick att ta på. Jag kunde förklara för andra hur jag fungerar och varför mina trådar i hjärnan är kopplade på det sätt de är. Jag kunde kräva ett annat bemötande av omgivningen än ett svårtolkat ludd. Klara besked, ja eller nej, inget mittemellan. Men en framsida har alltid en baksida. När insikten letade sig in slog även sorgen till. Jag rasade ner i en svår identitetskris, blandad av uppgivenhet och ensamhet. Jag stod ensam utan familj att luta mig mot. Jag behövde ett sammanhang, en tillhörighet, och hittade tillbaka till mc-världen. Där pratar ingen om sina barndomar och ingen berör svåra saker. Förståelsen är unison, de flesta har haft liknande upplevelser. I och med mitt tidigare förhållande med gangstern klev jag utan större problem in i umgänget och blev accepterad. Visst var de paranoida och misstänksamma, det är de alltid, men jag höll måttet. Min förhoppning var att äntligen få den efterlängtade strukturen i mitt liv. Jag och mina diagnoser passade inte in någonstans, och jag trodde på fullaste allvar att jag aldrig skulle bli något annat än ett vrak. This was it. För mig innebar de rödvita västarna trygghet.
I efterhand har jag förstått att det jag behöver är ett staket av rutiner och disciplin. Utan dem flyter jag bara omkring. Problemet har dock varit att jag inte vetat var mitt staket ska stå. Numera har jag kommit så långt att jag klarar av att bygga upp en egen struktur. Jag behöver inte någon utifrån som sätter upp regler, vilket är anledningen till att jag håller mig upptagen med nya projekt.
Nu har ju inte allt bara varit ett becksvart mörker. En av fördelarna med diagnosen var att jag vågade släppa taget om utvecklingen av mina karaktärer i min bok Skärvor. De fick liv, känslor och djup. Jag drog på för fullt på alla växlar, vilket känns när man läser. Mina karaktärer känns så pass äkta det bara går att få dem.
En annan fördel med min diagnos var att jag vågade bli fri i tanken, vilket är en stark motsägelse till mitt behov av disciplinerade rutiner. Tro mig, det är knappt att jag förstår det själv.
Om ni som läser tycker att mitt liv låter jobbigt, skrämmande och överväldigande, tänk på hur det är att sitta fast i min huvud. Jag vet aldrig från en dag till en annan hur jag kommer må. Humöret kan skifta utan förvarning, och det är oftast i möten med andra människor som jag påverkas. Det jag vill slå hål på är myten om den farliga människan med borderline. Jag är inte farlig. Däremot kan jag bli redigt arg, speciellt när någon utsatt varelse inte kan försvara sig själv. Jag är den som reagerar och hjälper till. Jag står inte vid sidan om och väntar. Skillnaden mellan nu och då, är att jag inte längre är rädd för mina humörsvängningar. Jag vågar vara glad, trots att jag vet att ett bakslag kommer. Jag vågar ha ångest; då håller jag mig hemma. Jag vågar bli arg; det finns oftast en anledning. Däremot fastnar jag inte i ilskan längre. 

Nu har jag lagt grunden för kommande inlägg, hur jag tillät mig att som intelligent och kompetent kvinna isoleras från ett normalt umgänge, allt för att passa in i mc-världens utanförskap och fanatiska polishat.