Riktat sabotage

Kapitel 13

Nu har det börjat! Jag har lyckats reta upp någon eller några tillräckligt för att drabbas. I jämförelse med andra attentat i samhället är kanske sönderskurna däck inte så allvarligt, men det här var riktat mot mig. Jag vet inte om det är en varning, ett hot eller ett straff. I vilket fall så väljer jag att inte bli rädd. Nya tidningsartiklar är på gång. Böcker skrivs. Bloggen växer. 

I flera dagar hade jag en föraning om att något var på gång. I onsdags förmiddag gick jag ut med hundarna för att åka till skogen och såg att tre däck på lånebilen var sönderskurna. Givetvis ringde jag in en anmälan, och därefter ringde jag till bilägaren. På onsdagskvällen skrev en granne till mig att hon blivit hotfullt bemött i den mörka lillskogen bakom huset. Killen hade stått knäpptyst i regnet, och gått efter henne utan att säga något. Han hade ingen hund, den största anledningen till att överhuvudtaget befinna sig där. Samma kväll var det någon som skar sönder fjärde däcket på min lånebil. Det som jag anser är allvarligt är att gärningsmannen kom tillbaka en andra gång, men jag vet inte om killen i skogen är samma person. 

Det finns några alternativ: 

  • att gärningsmannen är killen som hotade en vän till mig, en ung tjej. Han spred grava lögner om henne i samband med att hon skulle vittna i tingsrätten. Jag körde gladeligen dit henne när hon var för rädd för att ta tåget. 
  • att gärningsmannen tillhör gänget som säljer knark i lillskogen, och som jag har medverkat till att mota bort. De är smarta nog att se vilken bil jag har kört, men korkade nog att inte kolla ägaruppgifterna innan däcken skars sönder. 
  • De jag har bloggat om i tidigare kapitel, men jag tror inte att de sänker sig till att skära sönder däck.  

Om jag inte har haft med polisen att göra innan sabotaget, så har jag det nu. Anmälan kommer läggas ner, men den är i alla fall registrerad. 

Knarkhandeln i skogen har skett öppet, både utanför min balkong och i skydd av den igenväxta skogen. Många av Åkersbergas tonåringar har sprungit här och handlat, även vuxna människor som låtsas sitta vid förrådet bara för att. Det är nästan roligt att sitta och titta. En av gärningsmännen är en minderårig person som alla tonåringar känner till, och som alla är rädda för. Han bär kniv och har huggit ner minst en person. Jag har personligen inte ringt polisen när handeln sker, de hinner ändå inte fram i tid för att ta killarna på bar gärning, men jag har fotograferat. Jag har felanmält skogen till kommunen, vilket kanske låter konstigt, men för att få den röjd och utgallrad måste det göras så. Andra boende ringer polisen. Områdets barn vågar inte gå upp till lekparken längre. Klipporna används som uteplats för att röka cannabis, eller vad det nu är de använder. Stenar och träd är taggade (klottrade) med gängets id. Likt kackerlackor har de invaderat området. De tror att ingen ser, eller att de är så pass farliga att ingen vågar agera, men de bor inte ens här och är inte så himla osynliga. Kommunen är fullt medvetna om problemet med drogförsäljning längs hela Bergavägen. 

5937800_69

Om priset blir några däck, så må det vara hänt. 

En sån som jag – mitt i tystnadens öga

Kapitel 10

Allt runtomkring är tyst.
För tyst.  
Människor i min närhet tror mig inte när jag berättar att ingen har närmat sig eller hotat mig efter alla mc-gängsregler jag har brutit mot. Andra avhoppare som medverkar i intervjuer lever skyddade med nya identiteter. Inte jag. Jag har visserligen inte varit informatör åt polisen, men jag har heller aldrig hållit tyst. 
Jag har skrivit om detaljer som det aldrig ska pratas öppet om.  
Jag har blivit intervjuad i en nationell veckotidning i en avslöjande artikel.
Jag deltog i en pod-intervju där jag pratade om mitt umgänge med den slutna mc-världen. 
Jag var med i Österåkers lokalradio för exakt ett år sedan, och dagen efter stod en mc-kille utanför min port och försökte se hård ut, men han såg mest malplacerad ut. Jag frågade om han skulle in till någon. (Vi har portkod.) Han kom av sig och nekade till inviten, något jag redan förstått att han skulle göra. Hur ska en hårding agera när personen han är utsänd för att skrämma inte går att hota?

Jag har fått frågor och åsikter om personer med kopplingar till mc-världen som tycker att jag borde vara livrädd efter mina texter. Jag vägrar dock låta rädslan ta över, eller så är jag så korkad att jag inte förstår riskerna. Vem vet.

I min bok Skärvor beskriver jag utanförskapets mörker på ett realistiskt sätt. En äldre, allvarlig journalist frågade hur jag vågade ge ut en bok som så tydligt fångat den slutna mc-världen och dess psykologi.
Jag hade inga svar på varför jag avslöjar det jag vet, offentligt, annat än att jag måste. Driften är för stark.

Min personliga åsikt är att den svenska föreningsrätten måste ses över. Möjligheten att gömma sin organiserade brottslighet bakom formen av en förening måste kraftigt begränsas. Som jag har skrivit tidigare är en ändring av  föreningsrätten det enda som mc-världen är rädda för. I övrigt finns inga direkta juridiska hinder för organiserad brottslighet att växa. Polisen gör sitt bästa för att dra sina strån till stacken, men buset skrattar bara åt deras ansträngningar.

Kanske är jag otroligt okunnig och naiv i mitt ställningstagande gentemot begränsningen av den grundlagsskyddade föreningsrätten, men jag står ändå för min åsikt. 

Noterat: Alla SBM-anslutna klubbar är föreningar, men de flesta är icke-kriminella klubbar som inte har klarat av trycket att neka ett medlemskap, vilket är både farligt och otryggt för medlemmar och anhöriga. Hells Angels och Peter Schjerva hävdar starkt  motsatsen.

Bandidos är ingen godkänd förening. 

//LiseLotte Divelli