Mord eller självmord?

Kapitel 25

noose

Kapitel 25! Det trodde jag aldrig. Efter kapitel 6 tänkte jag att det räckte, men icke.
Jag har suttit framför skärmen och försökt få ihop ett svulstigt, undersökande journalistiskt underverk, men jag fick lov att ge upp. Alla har sina begränsningar, och det här var ett berg som inte gick att bestiga.
Mina funderingar har mest handlat om hur jag ska formulera det jag vet är så nära sanningen man kan komma utan att vara mc-medlem, till att fungera i ett fiktivt drama. Med tanke på allt jag har skrivit tidigare borde det inte vara så svårt, men ändå fastnade jag i syftet.
Hur beskriver man en faktisk person som blev hängd när han ville ta sig ur sitt röd-vita mc-gäng? Han var den han var, inte särskilt trevlig, men ändå vid liv. Han var bara några månader från att bli pappa. De skulle flytta in i sitt nya hus.

Det gäller att göra honom rättvisa utan att klampa in på ett område där anhöriga kan känna igen sig? Det finns ett flertal familjer därute som tror att deras kriminella familjemedlemmar har begått självmord när det istället varit skickligt iscensatta mord. Och nu pratar vi om dem vars kroppar har hittats, inte de som är försvunna, vars anhöriga aldrig får svar.
Jag har diskuterat konceptet mord/självmord med en fd polis. Han erkände sin frustration över att den här sortens fall inte utreds ordentligt, speciellt när det är så uppenbart att självmord inte har varit lösningen för den drabbade.
I de här kretsarna begår man inte självmord. I de tyngsta klubbarna lever och dör man för sina bröder. Man tar inte livet av sig. Däremot kan de ta livet av varandra, speciellt när någon inte vill vara med längre.
Hemligheterna följer med i graven.

Jag har redan börjat skapa en parallell historia, ett skeende som är snarlikt, men ändå inte.

//LiseLotte Divelli
 

 

Kontaktannons

Kapitel 12

För två år sedan skrev jag en satirisk kontaktannons för att beskriva kraven som ställs på kvinnor inom mc-världen, och troligtvis inom många andra grupperingar. Jag trodde att jag hade raderat den, men igår hittade jag den i gamla laptopen. För två år sedan publicerade jag den via en annan bloggare, under pseudonym. 

De här människorna använder begreppet traditionella värderingar. De ser gärna på sig själv som krigande vikingar, vilket gör det extra roligt. Kvinnor på vikingatiden var mer jämlika än vi är idag, något de har missat. Jag har skrivit lite om det här i tidigare kapitel. 

stock-vector-cartoon-funny-character-viking-vector-illustration-364462511

Dominant kärleksfull man med traditionella familjevärderingar söker kvinna med stora bröst.

Om mig:

Efter dåliga erfarenheter med en missbrukande mamma till mina barn söker jag kärleken igen. Är du nyfiken på det jag har att erbjuda; tveka inte, mejla ett svar.
(Jag har gått livets hårda skola och har fått hjälp med stavningen.)
Jag arbetar som frilansande konsult i en tätt sammansatt firma. Hos oss kommer alltid heder och lojalitet först. Vi är en förening och delar demokratisk upp vinsterna i en strikt hierarki. Allt kontant. När pengarna flyter in blir livet roligare att leva. Vi jobbar främst med säkerhetsuppdrag. Frågar du om vad vi gör får du inga svar, men det gör inget, du lär dig snabbt att inte fråga.
Mina tider är oregelbundna, men jag förväntar mig att du finns hemma när jag behöver dig. Just nu har jag ingenstans att bo, men tillsammans med dig vill jag slå ner nya rötter, det spelar ingen roll var. Allt jag behöver är att du har en bostad utan tjafs om hyran.
Jag är en givmild person. Ibland hittar jag nya vitvaror och elprylar längs vägen. Du kommer alltid ha nytt och fint hemma.
Jag är hel och ren och trivs bäst i firmans kläder, även om det alltid hänger en kostym nånstans i garderoben.

Jag söker:

En ung, långhårig kvinna med stora bröst, gärna smal, vältränad och fräsch. Du ska lägga tid på ditt yttre och alltid vara sexig för mig. Du måste alltid vara villig, när jag vill, var vi än är. Med dina tre möjligheter bör du alltid kunna tillfredsställa mig.
Alltid redo, som scouterna säger.
Du får inte vara svartsjuk; jobb och firma kommer alltid i första hand. Onsdagskvällar viks åt vårt obligatoriska personalmöte.
Tatueringar är inget hinder, tvärtom, jag har själv några stycken. Många av dem sitter på halsen och i ansiktet, men de är snygga.
En av kollegorna gaddar billigt, det är bara att säga till om du vill ha.
Du måste ha ett heltidsjobb för att kunna ge mig och min tillvaro stadga. Du sköter ekonomin hemma med räkningar och mat. Mina traditionella familjevärderingar handlar om att du sköter hemmet och att jag tar hand om resten. I den frågan vill jag varken kompromissa eller tjafsa. Jag tycker inte om bråk hemma, så blir det bråk beror det på dig, inte mig.
Du får gärna gå hemifrån, någon annanstans än till jobbet, men för din egen säkerhet måste jag veta vart du går, vilken tid du är hemma och vilken resväg du tar. Du får aldrig stänga av mobilen och måste alltid vara tillgänglig.
Du kommer aldrig någonsin behöva vara rädd längre. Händer det något, vad som helst, säg till. Jag och mina kollegor löser problemet.
Regler att följa:
Du får aldrig mer ringa polisen.
Du får aldrig mer prata med polisen.
Du får inte ha någon som helst positiv åsikt om polisen eller anse att de fyller bra funktioner i samhället.
Du får inte ha någon polis i släkten.
Vi kommer kolla upp allt du säger och märker om du ljuger.
Polisen är ständigt ute efter att trakassera firman, jag tror att de är avundsjuka på vår säkerhetspolicy. Jag är alltid oskyldig och har inget att dölja. Jag betalar till och med bilskatt.
Polisen står överallt, du kommer snart lära dig att se dem.
ACAB!
Okända ansikten kan vara civila poliser. Nya bekantskaper utanför hemmet som bemöter dig trevligt kan vara civila poliser. Firman är för framgångsrik för att polisen ska kunna låta bli att hitta på lögner om oss, och de gör allt i sin makt för att missbruka sin förtryckarverksamhet mot oss oskyldiga knegare.
De andra fruarna välkomnar gärna en ny tjej i gemenskapen. Du måste bara lära dig att tänka på vad du säger, hur du pratar och vem du pratar med. Skvaller är inget vi sysslar med inom firman, men allt du hör från de andra fruarna får du aldrig föra vidare.
Livet med mig och mina kollegor kommer bli din nya familj. Din gamla familj blir ditt förflutna. Du kan aldrig berätta något om mig för dem, trots att jag bor hos dig.
Du får gärna ha egna barn.
Du ska vara flexibel, kunna packa snabbt och följa med på resor med kort varsel. Att sköta om ditt arbete blir ditt ansvar. Nästan varje helg är det fest någonstans i Sverige. Jag kan lova dig nya vänner med en oerhört stark gemenskap. 

Du får inte vara nykterist, även om det är bra om du kör mig till och från festerna.
Jag älskar en tjej med intelligens och egna åsikter. Snart kommer vi två att bli en, och så även våra åsikter.

Med stora förhoppningar om att träffa den rätta.
Vilda Vikingen.

En sån som jag – har lyckats påverka :)

img1469668926367

Kapitel 9

Hej igen, 

En del av framgången med de här kapitlen är att Schjerva, via sin nättidning, slår sig för bröstet och hävdar att mediaexponeringen, vare sig den är positiv eller negativ, bevisar att han växer i anseende. Storhetsvansinnet tar sig nya uttryck via benämningen ”frihetskämpe”. Han öser sitt förakt över att media har börjat skriva mer detaljerat om  Payback, samtidigt som han motsägelsefullt arbetar med att få ut sitt budskap.
Med mina kapitel har jag åstadkommit en viss förändring, framförallt genom att berätta för vanliga människor hur mc-världen fungerar. Schjervas livsuppgift är att sprida sitt gnälliga budskap till allmänheten, men det jag har svårt att förstå är vilken allmänhet det handlar om. Såvitt jag vet struntar vanliga och ickekriminella människor i de kränkta, kriminella ”livets-hårda-skolare” som häckar innanför låsta grindar.
De skrämmer bilister i trafiken genom att köra hotfullt. Idag var det en biker som dundrade fram, alldeles för fort, längs en 40-väg i centrum utan en tanke på kvinnor och barn på trottoaren. Ni minns; våld mot kvinnor och barn?
Men Schjerva har gått på myten om sig själv och tror att världen faktiskt är intresserad.
Mina kapitel har även fått Payback att lägga om rutinerna kring sin protestrunda i Västerås. 

I det här forumet har jag exponerat allt jag vet. Schjerva skriver osande ”artiklar” där han lägger ut journalisternas namn, trots att han i tidigare inlägg skrivit om pressetikens regler. Dubbelmoral, ja. Men han har hittills inte lagt ut mitt namn, jag som är en få personer som delar med mig av min kunskap inifrån den slutna mc-världen. 

Kvinnoförtryck vänds i bilderna nedan till något som liknar en kärlekshistoria mot ett backdrop av spelande violiner. Allt är frid och fröjd i en jämlik värld där umgänget med strippor, kvinnor, fruar, flickvänner framstår som ett fnissande kuddkrig.

b79bd724-bdea-446f-b1f1-755d9a8653ed5159c601-0ce3-4611-a602-2f91350e57be
Skitsnack!
Jag har personligen sett en annan sida av eländet. Kvinnor är egendom, inget annat, hur jämlika de än anser sig vara. Problemet är att de inte har referenser från en normal tillvaro, och de tror att deras utanförskap fungerar likadant som hos normen. Som kvinna tafsas man oftast inte på inom mc-världen, vilket är en av de sakerna jag uppskattade mest. Men anledningen till att kvinnor inte tafsas på, är inte på grund av respekt för kvinnan, utan av respekt för mannen/klubbmedlemmen hon tillhör. Nedan har jag märkt ut regel 3 där det klart och tydligt står att hojar, kvinnor och västar är medlemmarnas egendom.
 20160802_023949png

En sån som jag – i vägen.

Hittills har jag inte drabbats av hot, jag har bara fått ett ”gott råd”, att jag ska lämna det gamla bakom mig och fokusera framåt. Om det händer mig något kommer folk säga att jag borde ha tänkt mig för, eller att jag skulle ha varit mer försiktig. Det stämmer säkert, men någonstans måste rädslan för hot och utpressning ge vika för något annat. På grund av hot och tystnad tillåts ett parallellt utanförskap att växa sig starkare och starkare. Samhället följer lagar och regler, vilket brottslingarna inte gör.
Om jag drabbas av brott på grund av de här kapitlen, kom ihåg att jag har gjort det här med öppna ögon. Jag lider inte av storhetsvansinne. Jag är inte naiv nog att tro att jag kan förändra något, men däremot ska man alltid kunna stå för det man gör.  

cropped-destiny-courage.jpg 

Kapitel 5

Kvinnor i de här umgängena ska inte, eller bör inte få reda på mc-klubbens affärer, och därför blev hela situationen svår att hantera.
Lite bakgrund.
I mars 2012 blev jag kompis med en man som bor i närheten av mig. Vi träffades på den lokala SBM-anslutna mc-klubben. Vi började umgås, dricka kaffe och prata om allt och ingenting. I den här texten kallar jag honom för A.S. Texten är en mycket kortfattad sammanfattning av en lång och svår tid.

Felaktig information för att testa min lojalitet?

Den röda rubriken är till för att du som läser ska förstå att jag var väldigt skeptisk till allt jag fick höra om vapen och droger. För att inte gå sönder i den här världen måste man lära sig att sortera bort lögner. Frågan är bara vad som är lögn och vad som är sant.

Första gången jag klev ner i det som skulle bli en jäkla sörja var när jag frågade A.S varför han aldrig bar sin mc-väst.
”Vi i klubben kom överens om att dom inte ska bli inblandade i det jag ska göra.”
”Jaha”, sa jag och lät saken bero.
Vid ett annat tillfälle stod vi vid min bil och småpratade. Jag undrade vad han hade sysslat med under veckan.
”Jag stack till Red and White på möte. Nu har jag äntligen fått igenom det jag vill få gjort.”
”Vad menar du?”
”Anledningen till att jag inte har västen på mig.”
Det var allt han sa den gången.
Tiden gick, vi umgicks, men det låg hela tiden på kompisnivå.
Något mer var aldrig aktuellt.
Allteftersom månaderna passerade började han öppna upp sig mer och mer. Han berättade hur han tjänade extrapengar på att transportera enstaka vapen från lastbilar söder om stan till en köpare i Tensta. Enligt honom kom vapnen till Norrköping där de lastades om för distribution via lastbilar för vidare transport upp i landet. Enstaka vapen i enstaka lastbilar. En gång skröt han om hur han tagit tunnelbanan igenom stan med sex skjutvapen under jackan. Hans bil hade varit trasig och tunnelbanan blev enda alternativet.
Han förklarade att polisen hade slagit ner hårt mot illegal vapenhandel hösten 2013 via ökad närvaro och tillslag. Ingen i ”branschen” vågade sälja eller köpa. Polisens insatser fungerade och skakade om vapenhandeln i hela Sverige under flera månader. Däremot försvann inga konflikter. De låg och pyrde, vilket var anledningen till att antalet skjutningar ökade explosionsartat under våren 2014.
A.S sa att han hade långa listor med beställningar på allt från automatgevär, handeldvapen, granater och en granatkastare. Han skulle ha kunnat distribuera över 30 vapen i norrort; norra Stockholm och Roslagen, utan att anstränga sig.
I hans och mitt umgänge var jag inte någon oskyldig eller blåögd person. Jag hade redan tidigare levt med min gangster, i en tillvaro där vapen och våld tillhörde vardagen. 
Jag var i behov av extrapengar och erbjöd honom min hjälp, men han var för snål. Numera ser jag snålheten som en välsignelse, eftersom det gjorde att jag aldrig begick några brott. Vem vet, han kanske var snål på grund av att han ljög för mig. Han kanske bara hittade på sina vapentransporter. Istället förväntades jag vara glad och tacksam över några nagellack och turer på motorcykeln, men han insåg inte att jag redan hade levt med en man som behandlat mig på samma sätt, vilket gjorde att jag inte var särskilt imponerad.
A.S var alkoholist. En dunk hembränt räckte bara några dagar och när vi sågs klarade han knappt av att stå på benen. Han fick minnesluckor, men jag vet inte om det stämde, eller bara var en ursäkt för att slippa ta ansvar för sitt beteende.
Under året vi umgicks pratade han om sig själv i gåtor, i svårtydda påståenden. Han var inte välkommen till vissa klubbar, men han ville inte berätta varför, annat än att det snart skulle förändras. Snart skulle allt återgå till det normala.
A.S ser ut som en snäll tomte, men skenet bedrar. Efter en tid sa han till mig att det inte fanns någon återvändo, att jag visste för mycket för att kunna ta mig bort från umgänget med livet i behåll. Det klassiska med en hotfull förmaning är att man isoleras från att prata om det man hör. Man ska hålla käften. Vid den här tidpunkten kunde jag inte avgöra om allt han sa var lögn, eller om det fanns ett korn av sanning i eländet.
Som sagt, han gav sken av att vara en rätt trevlig person, men när han förklarade att han hade ordnat så att människor skulle dö under 2014 blev det allt svårare att få grepp om situationen. Han spydde ut sitt hat över en kvinnlig närpolis i kommunen, men han uttalade inget konkret mordhot, även om det pyrde under ytan.
Fler och fler detaljer började krypa fram, och framförallt att han hade beställt ett mord, att det var därför han var så fattig.
Det jag fick veta var att en mc-president skulle mördas på grund av att han hade spridit ett dåligt rykte om A.S som skulle ha våldtagit en tonårsflicka. Mc-presidenten hade skrivit brev till alla SBM-anslutna klubbar och bett dem förbjuda A.S från att närvara på klubbarna.
Den gången fick jag inte veta fler detaljer.
Mitt äckel gentemot A.S växte. Det värsta var att anklagelsen om våldtäkt inte kändes så långsökt, inte med tanke på hur väl jag lärt känna honom.
Det är svårt att förklara varför jag i det läget inte ringde polisen, men i de där kretsarna gör man inte det. Kommer det fram att du ringer polisen är risken stor att du skadas svårt. 

En kväll i december 2013 var AS så berusad att han knappt kunde stå på benen. Han hällde i sig groggar bestående av ca 80% hembränt och 20% julmust. Plötsligt började han muttra om hur fattig han var, hur mycket pengar han hade betalat för att få ”förnamn och efternamn, president i xx MC” mördad.
Jag frågade lite till, men kände att jag befann mig på osäker mark. Nu var det inte längre ett oklart scenario av planterad lojalitetsinformation.
Nu var det på riktigt.
Jag bestämde mig för att aldrig berätta för honom att han hade avslöjat sig. En eventuell spritstinkande minneslucka blev plötsligt en välsignelse. Vem visste vad konsekvenserna skulle bli, och jag vågade inte chansa.
Än idag vet jag inte om han efter avslöjandet visste att jag visste.

Jag höll tyst och växlade mellan lojalitet till utanförskapet jag trodde mig tillhöra, och till det som alltid är rätt sak att göra. Periodvis inbillade jag mig att jag skulle kunna leva med vetskapen om att någon hade mördats. Sånt ska ju ingå i livsstilen. Ångesten och oron växte och efter några veckor insåg jag att jag behövde hjälp. Jag kände ända in i själen att det var bråttom.
Men vem skulle jag vända mig till? En vanlig människa ringer givetvis polisen. Men myndigheterna arbetar efter lagar och regler, vilket gör att en stor apparat dras igång, och att min inblandning röjs. Det fanns inga bevis, vilket skulle göra mig otroligt sårbar ifall polisen inte kunde gå vidare med sin utredning. Allt jag hade var det som en kriminell alkoholist berättat i förtroende.
Hur jag än vände och vred på saken visste jag att polisens inblandning skulle ha försatt mig i stor fara, och någonstans kände jag att jag fick skylla mig själv.
Om nu mordet var sanktionerat från de rödvita 81:orna, hur skulle jag kunna agera för att inte avslöja det jag visste?
Under den här tiden försökte jag få fram lite mer uppgifter om själva upplägget för det betalda kontraktet. Jag utnyttjade tillfällena när A.S var berusad.
En av detaljerna som aldrig avslöjades var vem han hade anlitat för att begå mordet, men A.S hade upprepade gånger sagt till mig att aldrig krama om någon från R&W Crew. A.S berättade att det är i själva omfamningen som kniven sticks in i sidan av magen, in under revbenen. Han berättade även vem som var bäst på det, men det är obekräftade uppgifter.
Mer och mer drog jag mig undan från umgänget med A.S. Motstridigt växte hans förtroende för mig, vilket även fortsättningsvis gav mig rollen som biktstol.
Han pratade om att han skulle ingå i amfetaminsmuggling mellan Sverige och Norge. Om det skulle ske via nazisterna i Gävle (eller ännu längre uppåt landet) fick jag inte veta. Han sa även att han hade köpt 7 kg sprängmedel från Skåne.
Återigen, jag vet inte vad som var felaktig information för att testa min lojalitet.
Ibland trodde jag mig kunna leva med allt jag fick höra, men oftast försökte jag hitta utvägar. Magkatarren återkom och jag klippte av mig mitt långa hår. Inombords skrek jag efter hjälp, men inget syntes utåt.
Till slut fick jag nog och bröt med A.S. I slutet av januari 2014 tog jag bort honom på Facebook och har varken sett eller träffat honom sedan dess.
Nu började en period av strategi och planering, många gånger i formen av en omedveten bearbetning under långa hundpromenader.
I slutet av februari, om jag minns rätt var det tisdagen den 25 februari, mejlade jag till Peter Schjerva. Jag beskrev situationen in i minsta detalj och sa att jag behövde hjälp med att ta mig ur det här, att det inte gick att hantera längre. Han frågade vad han kunde hjälpa till med. Jag sa att jag behövde få träffa några ur Hells Angels för att lämna över ansvaret till dem. I vanlig ordning kunde han inte hävda att han kände till någon specifik person, men att han skulle försöka.
Samma kväll ringde en av de fullvärdiga medlemmarna till mig. Efter lite fram och tillbaka bestämde vi oss för en relativt säker mötesplats; McDonalds i Åkersberga. Jag vägrade att släppa in någon av dem hemma. Tisdagen ställdes in, men han återkom dagen efter, efter deras veckomöte, och vi avtalade tid.
Jag ska inte gå in på vem och vilka jag hade möte med, annat än att jag berättade allt om anledningen till mötet. Jag berättade vem det var som A.S hade sagt skulle mördas och varför. De frågade om A.S var beväpnad, och jag sa att enligt honom själv var han det, men jag visste inte med vad. Jag berättade om hans vapentransporter, amfetaminsmuggling, inköp av 7 kg sprängmedel etc.
Allt de sa till mig var att A.S måste ha testat min lojalitet och att inget troligtvis stämde. För att befria sig själv från ansvar bemötte han informationen om A.S och hans mc-klubb som helt okända detaljer.
Besöket slutade i trevlig ton och dagen efter ville Schjerva veta ifall han hade varit till någon hjälp.
Mc-presidenten som skulle mördas visade sig vara en vettig småbarnsförälder. Han är säkert inte guds bästa barn, men han förtjänade definitivt inte att mördas. Han ringde mig och tackade innerligt för min insats. Representanter för Hells Angels hade varit till hans klubb för att informera om händelserna och lämnat över mitt telefonnummer.
Lite ironiskt är att det planerade mordet, enligt A.S, var sanktionerat från de rödvita 81:orna som jag blandade in genom att kräva ett möte. När informationen spred sig att A.S hade skvallrat till en sån som mig kunde de inte agera på något annat sätt än att avbryta det betalda kontraktet. Men det är obekräftade uppgifter.

Jag kommer alltid att vaksamt se mig om över axeln, men jag vägrar att vara rädd. Jag slog näven i bordet och sa ifrån.
Och jag räddade livet på en människa som hade försökt ge upprättelse åt en våldtagen tonåring.

 

Farlig är inte alltid farligast

Kapitel 4 

Det finns många trevliga och skattebetalande bikers i Sverige, människor som brinner för mc-intresset, och som ändå är med i SBM-anslutna klubbar. Efter att jag lämnade umgänget är det dem jag saknar, men i den här världen är det antingen eller. Det finns inget mellanting.

SBM = Svenska Biker Modellen

gangster-baby

Ett fåtal mc-klubbar lyckas hålla sig utanför SBM, och ett flertal som ingår i sfären är inte kriminella. De har bara inte orkat stå utanför kravet på medlemskap. Sen finns klubbarna som gömmer sin organiserade brottslighet bakom den grundlagsskyddade föreningsrätten. Det är dem jag skriver om här.
Ett utanförskap innebär att man som person eller organisation har placerat sig utanför det vanliga samhället. Jag ska försöka beskriva hur ett utanförskap är, och fokusera på deras parallella existens i ett annat slags Sverige.
Deras värld är inte exotisk eller spännande på det sätt som porträtteras i exempelvis Sons Of Anarchy. De finns inga nakna kvinnor i drivar på bardiskarna, bara slitna kärringar som dreglar framför unga killar i Hells Angels-väst.
Verkligheten är en trött och hårt styrd diktatur. Högst upp tronar Hells Angels över sina underklubbar; chapters, även om de själva hävdar sig vara en demokrati. De avskyr den nedsättande benämningen mc-gäng. De är mc-klubbar. För dem är det en oerhört viktig distinktion. Inom Svenska Biker-Modellen, SBM, hävdar Hells Angels och deras ”fackförening” Payback att alla medlemmar har lika stor rösträtt på mötena. Enligt dem är upplägget rättvist. Hells Angels tar bara på sig ansvaret för sin rösträtt, ynka 5%, vilket i deras egna ögon säkert stämmer. I verkligheten är det dock Hells Angels som har avgörandet i alla frågor, och inte olika underklubbar eller enskilda medlemmar. Ingenting som rör ämnet trademark av logotyper eller klubbfärger sker utan att Hells Angels har sagt sitt. Man får aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, inkräkta på något som är varumärkesskyddat av Hells Angels. Det fick en konstnär i Skåne bittert lära sig.
Motsträviga klubbar pressas att ansluta sig till SBM. Om någon av klubbarna använder västar eller märken utan tillstånd kan de förlora allting. De kartläggs och hotas, även anhöriga och närstående. Väldigt få klubbar klarar av att stå emot trycket och därför växer SBM stadigt i medlemsantal. Hells Angels åberopar själva att SBM startades för att styra upp det som växte vilt på 90-talet; mc-klubbar utan struktur. Utan SBM kan vem som helst starta en mc-klubb och ränna runt på stan i diverse olika västar. Visserligen kan man göra det ändå, men då får man vara beredd på otrevligt besök.
I Sverige har vi en grundlagsskyddad föreningsrätt, anledningen till att de flesta mc-klubbar startas upp som föreningar. Det är ett smart upplägg för att undvika den juridiska benämningen kriminell organisation, vilket gör att klubben inte kan klassas som organiserad brottslighet. Deras självrättfärdiga syn på sig själva motiveras med att det i alla svenska föreningar finns kriminella element. Hells Angels jämställer sig och sin kriminalitet med exempelvis scouterna och Lions. Jag vet ärligt talat inte om de verkligen anser att det är så, men det är så de resonerar via sin fackförening Payback.
De SBM-klubbar som har råd arbetar oavbrutet via advokater för att inte kategoriseras som kriminella organisationer, vilket skulle ge polisen större möjlighet att kontrollera eländet. Via rättsystemet slåss de ständigt för att få rätt i olika paragraffrågor. Polisen JO-anmäls till höger och vänster, vilket betyder ökade kostnader för skattebetalarna. Som medborgare i Sverige har vi rätt att få vår sak prövad i rätten, men att älta paragraf efter paragraf känns överdrivet och mest ett skrik på uppmärksamhet.
Problemet med deras självbild är att de vet att kriminalitet är ett lagbrott, men att de inte anser att det är fel. De har själva placerat sig i sitt utanförskap, även om de gnälligt skyller på myndigheternas svek, och då framförallt på polisens trakasserier. Det är polisens och samhällets fel att de begår brott. Det är polisen som har gett Hells Angels dåligt rykte och tvingat in dem i deras utanförskap.
De anser sig inte ha skyldighet att betala skatt eftersom myndigheterna samarbetar med polisen för att förstöra deras liv. Det är polisens fel att anhöriga till mc-medlemmar sägs upp från arbetsplatser, eller vräks från bostäder. På sin höjd kan de betala vägskatt. Trots det ska de ha rätt till allt som ingår i ett normalt samhälle; skolor, omsorg och sjukvård.
Mc-gängen hävdar på fullaste allvar att organiserad brottslighet inte existerar i Sverige, att det är något som polisen har uppfunnit för att få fortsätta trakassera dem.
Peter Schjerva piskar upp stämningen med artiklar och kommentarer som är fulla av gnäll, hot och okunskap. De skriker ut sina ACAB och att snutarna minsann ska sättas fast. Högt och tydligt ältar de sitt hat mot myndigheterna. Polisernas för- och efternamn läggs ut, och i vissa perversa fall även numret på polisbrickan, men de ”stackars” mc-medlemmarna benämns aldrig med något annat än xxx. Ingen klubb vågar lägga ut sitt namn och även där blir det xxx. Allt jag kan känna när jag läser de dåligt skrivna artiklarna är att ingen såg smågrabbarna i sandlådan. Ingen ingrep innan det var försent. Småbarnsfasonerna sitter kvar, men numera är de stora och farliga.
child-s-prisoner-criminal-convict-jailbird-costume-boys-small-4-6

De slår hårt.

Payback, eller Peter Schjerva, anser på fullaste allvar att mc-klubbarnas utsatta existens går att jämföra med judarnas lidande under Hitlers naziststyre. Nazisterna är i det här fallet synonymt med svenska polisen.
När Australien och Tyskland vågade kriminalisera mc-gäng, supporters och anhöriga, glödde tangenterna hett. Artikel efter artikel spydde ut galla över stöveltrampen från nazisterna (polisen) som närmade sig det stackars mc-folket.
Motsägelsefullt försöker Schjerva pressa sina följare att inte rösta på SD, att deras politik är förödande för den kriminella ”kulturen”. (Nu är jag lite modig som benämner deras så kallade kultur för kriminell, vilket den är, men inte i juridisk mening.) Däremot är de flesta anhängare och medlemmar i mc-världen rasister av icke skådat slag. Samarbetena över blockgränserna handlar om pengar, inte om ideologi. Blockgränser = gäng från olika etniska bakgrunder, där även nazister ingår. Samarbete = knarkhandel, trafficking, vapenhandel etc. De enda som står vid sidan om är gängen som vägrar lyda under Hells Angels.
Sådant här gör deras jämförelse med judarnas lidande mer än skrattretande. När jag berättar valda delar om det här för vanliga människor är det nästan ingen som tror mig.
I inlägg efter inlägg på nättidningen gapas det över att media springer polisens ärenden, att media ensidigt matas med en felaktig bild av oskyldiga Hells Angels-medlemmar. De anser att vanliga människor är avundsjuka på deras livsstil, men att media färgar allas uppfattning om bikers till det negativa. Jag hade ett jättebra förslag, nämligen att om de är så himla oskyldiga, varför inte öppna upp grindarna för möten mellan media och vanliga människor. Men det skapade rädsla och gnället startade direkt. Deras välbevarade och slutna kultur fick inte riskera att exponeras. Bristen på logik är skrattretande.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

En av sektmedlemmarna – en fanatisk följare till Schjervas idioti – uttalade i nättidningens flöde att Beatrice Ask borde avrättas med ett nackskott. Jag har ingen skärmbild över den konversationen, men då jäklar röt jag till och sa ifrån.
En annan hävdade att när hela bikerkulturen vinner över polisen så ska snutarna få se på så mycket skit att kriget i Syrien kommer likna en sandstrand. Men det fanns ingen närmare förklaring på vad det är för slags krig som polisen ska förlora. Där har jag heller ingen skärmbild, men den gången svarade jag med ett enkelt: ”Har du varit i krigets Syrien?”
Jag fick inget svar.
När jag gav mig in i det här umgänget igen, och Schjerva försökte värva mig till ett engagemang i nättidningen/fackföreningen, påpekade jag bristerna i deras upplägg. Det första jag gjorde var att erbjuda mig att redigera de dåligt skrivna artiklarna. Förorättat avböjdes förslaget. Kvinnosynen är låg, och jag hade fräckheten att ifrågasätta hans texter och livsverk, vilket blev för mycket. Ingen ville lyssna eller utveckla något som sitter fast i en oerhört trist rundgång. Men någonstans var han ändå attraherad av min förmåga att kunna sätta ihop skrivna ord till meningar, och han ville att jag skulle hjälpa till, men bara på hans villkor.
Som jag skrev i tidigare kapitel sökte jag tillhörighet och sammanhang. Jag jobbade hårt för att kunna acceptera ekvationen i det som Schjerva och hans lärljungar predikade, men det gick inte.
Han hotar även öppet journalister och författare som inte tycker likadant. Visserligen skrev han det i ”sagans form”, men det var bara för att han inte vågade stå för det han gör. Offentligt ifrågasatte jag det han gjorde, och det tog inte många kommentarer innan han tappade fattningen. Om jag inte minns fel var det i februari eller mars 2015. Efter det tog jag bort honom från min vänlista. Det var för mig ett viktigt steg i frigörelsen från utanförskapet, men det kostade mig umgänget med min kvinnliga mentor, Tant S. Så fort jag berättade att jag tagit bort Schjerva från Facebook sa hon ”hejdå, hörs sen”, och lade på luren. Inte ett ljud efter det. Så ”stark” är lojaliteten och pratet om systerskap.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En av de viktigaste aspekterna för lojaliteten och sammanhållningen bland kriminella grupperingar är förmågan att inte prata bredvid mun. För att hålla människor i schack får man ibland ta del av viss information, trots att framförallt kvinnor inte ska bli inblandade. Kruxet är att man aldrig vet om det man hör är sant eller falskt. Det är ett slags välbeprövat lojalitetstest. På så sätt vet de exakt vem som har sagt för mycket, och då hänger den personen löst i ö-rådet.

 

Men jag är stolt över att jag räddade en mc-president från att bli mördad över en skitgrej.

Varför gick det så fel?

Kaptiel 2

Noterat: i den här bloggen inkluderas inte den fina relationen jag har till mina barn. De är välmående och vuxna. Mina barn exponeras inte i den här bloggen.

cropped-ethics_roadway_sign_rightway_c473b2af44249.jpg

Hur kan det komma sig att en skapligt intelligent och kompetent människa medvetet väljer att fatta ett destruktivt beslut? Svaret är för långt och komplicerad för att sammanfatta här, men jag ska göra ett försök. Jag kan hänvisa till min första bok, Kampen om Kaos, min självbiografi utgiven på Recito 2008. En reviderad upplaga av den är i standardpocket är planerad för utgivning 2017.
Här är min bakgrund i mycket korta drag.
Jag blev våldtagen och torterad av min morfar, mormor och hennes bror. Det var sadism av oanade krafter gentemot en två-treåring och jag har aldrig fått veta under hur många helger jag skadades.
Jag skriver inte de där två meningarna för att mötas av medlidande, utan för att belysa vidden av skadorna som blev resultatet. Jag gnäller inte och ältar inte min barndom, men jag lever med konsekvenserna av att ha blivit så fruktansvärt skadad. För er som tvivlar på förträngda minnen är allt bekräftat av skyldig part. Trots bekräftelsen hävdar min familj att jag ljög. Psykvården kallade mig lögnare och jag trodde själv att jag var galen. Till slut mötte jag en psykolog som bekräftade mitt beteende, men min familj vände mig ryggen och lämnade mig ensam. Jag har inte träffat mina syskon sedan 1998. 
Min förträngda barndom kom fram i samband med ett nytt förhållande med en man som visade sig vara en mycket farlig människa, en gangster. När alla vände mig ryggen stod han troget kvar vid min sida. Jag blev ett lätt byte. I och med att minnena kom fram och att jag tappade bort allt som definierade min personlighet, min barndom och viktiga familjerelationer, fick han mig att tro att jag var som honom. Han manipulerade, formade och jag passade in. I slutändan hamnade jag i fängelse, vilket jag idag är tacksam för. När det hände var jag dock inte särskilt tacksam, ett fängelse är inte en konstruktiv plats att vara på, tvärtom, men jag tog mitt straff.
Jag fattade ett oerhört dåligt beslut och fick ta konsekvenserna. En sak stod dock klar för mig väldigt tidigt, och det var att utan tiden i fängelse hade jag aldrig klarat av att avsluta förhållandet med gangstern. Vi växte isär och hans makt över mig minskade betänkligt. Under det sista halvåret på Färingsö-anstalten fick jag frigång för studier på Komvux. Ett av ämnena jag pluggade var psykologi grundkurs. Besvärliga jag försökte få svar på vad som hade hänt i min två-åriga hjärna när jag utsattes för oerhörda trauman och tortyr. 
Läraren på Komvux hade inga svar.
Efter anstaltstiden följde några år av en relativt normal vardag som varannanveckas-förälder till mina barn. Tyvärr insjuknade jag i fibromyalgi, men jag köpte en hund, vilket var det bästa jag gjort. Under tre års tid skrev jag på Kampen om Kaos, allt för att hålla igång hjärncellerna. Men likt en tryckkokare började jag få allt svårare att fungera. 2008 tog jag kontakt med Kris och Trauma på Danderyds Sjukhus. Jag fick en underbar psykoterapeut som tillät mig att i detalj gå igenom det som hände mig som barn. Jag fick bekräftelse och förståelse. Att i detalj lyssna på min barndom är onödigt för vänner och bekanta, det är för grova saker som inte ska uttalas högt. Jag hade däremot aldrig fått prata om det och behövde få uttala orden i en skyddad verkstad, vilket blev Kris och Trauma, men inte ens där fick jag svar på vad det är för fel på mig.
I april 2012 fick jag äntligen ett svar, diagnosen Borderline med dissociativ identitetsstörning och PTSD-post traumatisk stress disorder. För första gången satt en läkare framför mig och prickade in allt som var jag. Bekräftelsen var nästan euforisk. Äntligen var jag något och någon som gick att ta på. Jag kunde förklara för andra hur jag fungerar och varför mina trådar i hjärnan är kopplade på det sätt de är. Jag kunde kräva ett annat bemötande av omgivningen än ett svårtolkat ludd. Klara besked, ja eller nej, inget mittemellan. Men en framsida har alltid en baksida. När insikten letade sig in slog även sorgen till. Jag rasade ner i en svår identitetskris, blandad av uppgivenhet och ensamhet. Jag stod ensam utan familj att luta mig mot. Jag behövde ett sammanhang, en tillhörighet, och hittade tillbaka till mc-världen. Där pratar ingen om sina barndomar och ingen berör svåra saker. Förståelsen är unison, de flesta har haft liknande upplevelser. I och med mitt tidigare förhållande med gangstern klev jag utan större problem in i umgänget och blev accepterad. Visst var de paranoida och misstänksamma, det är de alltid, men jag höll måttet. Min förhoppning var att äntligen få den efterlängtade strukturen i mitt liv. Jag och mina diagnoser passade inte in någonstans, och jag trodde på fullaste allvar att jag aldrig skulle bli något annat än ett vrak. This was it. För mig innebar de rödvita västarna trygghet.
I efterhand har jag förstått att det jag behöver är ett staket av rutiner och disciplin. Utan dem flyter jag bara omkring. Problemet har dock varit att jag inte vetat var mitt staket ska stå. Numera har jag kommit så långt att jag klarar av att bygga upp en egen struktur. Jag behöver inte någon utifrån som sätter upp regler, vilket är anledningen till att jag håller mig upptagen med nya projekt.
Nu har ju inte allt bara varit ett becksvart mörker. En av fördelarna med diagnosen var att jag vågade släppa taget om utvecklingen av mina karaktärer i min bok Skärvor. De fick liv, känslor och djup. Jag drog på för fullt på alla växlar, vilket känns när man läser. Mina karaktärer känns så pass äkta det bara går att få dem.
En annan fördel med min diagnos var att jag vågade bli fri i tanken, vilket är en stark motsägelse till mitt behov av disciplinerade rutiner. Tro mig, det är knappt att jag förstår det själv.
Om ni som läser tycker att mitt liv låter jobbigt, skrämmande och överväldigande, tänk på hur det är att sitta fast i min huvud. Jag vet aldrig från en dag till en annan hur jag kommer må. Humöret kan skifta utan förvarning, och det är oftast i möten med andra människor som jag påverkas. Det jag vill slå hål på är myten om den farliga människan med borderline. Jag är inte farlig. Däremot kan jag bli redigt arg, speciellt när någon utsatt varelse inte kan försvara sig själv. Jag är den som reagerar och hjälper till. Jag står inte vid sidan om och väntar. Skillnaden mellan nu och då, är att jag inte längre är rädd för mina humörsvängningar. Jag vågar vara glad, trots att jag vet att ett bakslag kommer. Jag vågar ha ångest; då håller jag mig hemma. Jag vågar bli arg; det finns oftast en anledning. Däremot fastnar jag inte i ilskan längre. 

Nu har jag lagt grunden för kommande inlägg, hur jag tillät mig att som intelligent och kompetent kvinna isoleras från ett normalt umgänge, allt för att passa in i mc-världens utanförskap och fanatiska polishat.