”Våld mot kvinnor och barn”

Kapitel 15

article-2678150-1f5581ec00000578-576_634x187

Nu tänkte jag skriva om termen som buset använder sig av när polisen är för effektiva. Många män inom mc-världen, nazismen och Sons of Odin skanderar om våldet mot kvinnor och barn. Vi ska skyddas mot än det ena och än det andra. Många av dem som på eget bevåg ska skydda oss mot nån slags fiende är själva dömda för våld mot kvinnor. 

En av fördelarna med att skriva om mc-världen är att personer som inte vågar prata öppet om våld, hot och tvång hör av sig till mig. För ett tag sen fick jag reda på att en man inom 81-sfären har misshandlat sin sjuka, sängliggande mamma i åratal. Ingen har vågat ingripa. Den mannen är stolt medlem i Payback, fackföreningen som skanderar att polisen ska satsa på, och förebygga, våld mot kvinnor och barn.  
Nu vet vi ju alla att den frasen används för att fokus ska flyttas bort från buset själva, inte att de verkligen bryr sig om att våldet sker.

När jag själv drabbades var jag så manipulerad att jag inte riktigt förstod vad det var som hände. Och jag är ändå en skapligt intelligent person. Än idag försöker jag bena ut om jag verkligen blev misshandlad eller inte, trots att jag vet att så skedde. Den gången bröt jag mot alla gangsterregler som finns och bad polisen om hjälp, men blev avvisad från polisstationen. När jag ringde kvinnojouren frågade de om jag hade fått blåmärken, vilket jag inte hade. Jag hade ”bara” en bula i huvudet efter att ha kastats ner i sängkarmen. Det var första gången jag fick stryk, men inte den sista. Jag tvingades till sex varje dag, annars blev det bråk. Motståndet nöttes ner och till slut var det bara att ställa upp. Kvinnojouren blev ingen hjälp.
Jag vet vad jag pratar om. Jag har varit utsatt och tvingats stänga av normala reaktioner för att överleva. Jag hade ingenstans att ta vägen, och jag kunde inte flytta. Jag kom inte undan. Vårt destruktiva förhållande blev ett kaos av trygghet. Jag visste vad jag hade, vem jag hade, och hur vi fungerade ihop. Vi blev en egen ö-liknande nation utan insyn. Han gjorde så att jag inte behövde bära hela världen ensam, han – gangstern – gjorde det åt mig. Han formade om hela min personlighet, och jag håller fortfarande på att försöka sätta ihop delar jag trodde mig ha förlorat.

Det är alltid enklare att låta någon annan bestämma, speciellt när ens självständiga personlighet har skrapats bort till ett ingenting. Det är en av anledningarna till att det är så svårt att nå tjejer och kvinnor i de här destruktiva världarna.

Jag kommer med glädje dra mitt strå till stacken. Jag har blivit tillfrågad att, tillsammans med Fryshuset och Cides, föreläsa på Södertörns högskola för blivande poliser och socionomer. Vi ska berätta om tjejer i gängkriminalitet. Det är ett slutet event, och för min egen säkerhet skriver jag inte ut datum och tid.  

Jag återkopplar efteråt; om det blev pannkaka, eller om jag lyckades förmedla några av mina erfarenheter.

//LiseLotte Divelli

Kontaktannons

Kapitel 12

För två år sedan skrev jag en satirisk kontaktannons för att beskriva kraven som ställs på kvinnor inom mc-världen, och troligtvis inom många andra grupperingar. Jag trodde att jag hade raderat den, men igår hittade jag den i gamla laptopen. För två år sedan publicerade jag den via en annan bloggare, under pseudonym. 

De här människorna använder begreppet traditionella värderingar. De ser gärna på sig själv som krigande vikingar, vilket gör det extra roligt. Kvinnor på vikingatiden var mer jämlika än vi är idag, något de har missat. Jag har skrivit lite om det här i tidigare kapitel. 

stock-vector-cartoon-funny-character-viking-vector-illustration-364462511

Dominant kärleksfull man med traditionella familjevärderingar söker kvinna med stora bröst.

Om mig:

Efter dåliga erfarenheter med en missbrukande mamma till mina barn söker jag kärleken igen. Är du nyfiken på det jag har att erbjuda; tveka inte, mejla ett svar.
(Jag har gått livets hårda skola och har fått hjälp med stavningen.)
Jag arbetar som frilansande konsult i en tätt sammansatt firma. Hos oss kommer alltid heder och lojalitet först. Vi är en förening och delar demokratisk upp vinsterna i en strikt hierarki. Allt kontant. När pengarna flyter in blir livet roligare att leva. Vi jobbar främst med säkerhetsuppdrag. Frågar du om vad vi gör får du inga svar, men det gör inget, du lär dig snabbt att inte fråga.
Mina tider är oregelbundna, men jag förväntar mig att du finns hemma när jag behöver dig. Just nu har jag ingenstans att bo, men tillsammans med dig vill jag slå ner nya rötter, det spelar ingen roll var. Allt jag behöver är att du har en bostad utan tjafs om hyran.
Jag är en givmild person. Ibland hittar jag nya vitvaror och elprylar längs vägen. Du kommer alltid ha nytt och fint hemma.
Jag är hel och ren och trivs bäst i firmans kläder, även om det alltid hänger en kostym nånstans i garderoben.

Jag söker:

En ung, långhårig kvinna med stora bröst, gärna smal, vältränad och fräsch. Du ska lägga tid på ditt yttre och alltid vara sexig för mig. Du måste alltid vara villig, när jag vill, var vi än är. Med dina tre möjligheter bör du alltid kunna tillfredsställa mig.
Alltid redo, som scouterna säger.
Du får inte vara svartsjuk; jobb och firma kommer alltid i första hand. Onsdagskvällar viks åt vårt obligatoriska personalmöte.
Tatueringar är inget hinder, tvärtom, jag har själv några stycken. Många av dem sitter på halsen och i ansiktet, men de är snygga.
En av kollegorna gaddar billigt, det är bara att säga till om du vill ha.
Du måste ha ett heltidsjobb för att kunna ge mig och min tillvaro stadga. Du sköter ekonomin hemma med räkningar och mat. Mina traditionella familjevärderingar handlar om att du sköter hemmet och att jag tar hand om resten. I den frågan vill jag varken kompromissa eller tjafsa. Jag tycker inte om bråk hemma, så blir det bråk beror det på dig, inte mig.
Du får gärna gå hemifrån, någon annanstans än till jobbet, men för din egen säkerhet måste jag veta vart du går, vilken tid du är hemma och vilken resväg du tar. Du får aldrig stänga av mobilen och måste alltid vara tillgänglig.
Du kommer aldrig någonsin behöva vara rädd längre. Händer det något, vad som helst, säg till. Jag och mina kollegor löser problemet.
Regler att följa:
Du får aldrig mer ringa polisen.
Du får aldrig mer prata med polisen.
Du får inte ha någon som helst positiv åsikt om polisen eller anse att de fyller bra funktioner i samhället.
Du får inte ha någon polis i släkten.
Vi kommer kolla upp allt du säger och märker om du ljuger.
Polisen är ständigt ute efter att trakassera firman, jag tror att de är avundsjuka på vår säkerhetspolicy. Jag är alltid oskyldig och har inget att dölja. Jag betalar till och med bilskatt.
Polisen står överallt, du kommer snart lära dig att se dem.
ACAB!
Okända ansikten kan vara civila poliser. Nya bekantskaper utanför hemmet som bemöter dig trevligt kan vara civila poliser. Firman är för framgångsrik för att polisen ska kunna låta bli att hitta på lögner om oss, och de gör allt i sin makt för att missbruka sin förtryckarverksamhet mot oss oskyldiga knegare.
De andra fruarna välkomnar gärna en ny tjej i gemenskapen. Du måste bara lära dig att tänka på vad du säger, hur du pratar och vem du pratar med. Skvaller är inget vi sysslar med inom firman, men allt du hör från de andra fruarna får du aldrig föra vidare.
Livet med mig och mina kollegor kommer bli din nya familj. Din gamla familj blir ditt förflutna. Du kan aldrig berätta något om mig för dem, trots att jag bor hos dig.
Du får gärna ha egna barn.
Du ska vara flexibel, kunna packa snabbt och följa med på resor med kort varsel. Att sköta om ditt arbete blir ditt ansvar. Nästan varje helg är det fest någonstans i Sverige. Jag kan lova dig nya vänner med en oerhört stark gemenskap. 

Du får inte vara nykterist, även om det är bra om du kör mig till och från festerna.
Jag älskar en tjej med intelligens och egna åsikter. Snart kommer vi två att bli en, och så även våra åsikter.

Med stora förhoppningar om att träffa den rätta.
Vilda Vikingen.

Isolering

Kapitel 3

Blogginlägget är långt, men det är ändå en mycket kort sammanfattning. 

10799163-social-Isolation-alone-loneliness-illustration-Stock-Illustration-solitude

Vad som händer när man väljer att ge sig in i mörkret, det destruktiva, är svårt att förklara, men jag ska göra ett försök. När man är mitt i eländet känns det inte som ett aktivt val, utan mest som en naturlig del av ens personlighet. Har man en gång dansat med djävulen sitter man för alltid fast i ett kladdigt spindelnät. Det spelar ingen roll hur lång tid som passerar, för mig var det ett upphåll på drygt tio år, men spindeltrådarna släppte ändå aldrig taget.
Jag och en väninna som alltid har varit nyfiken på mc-världen gick på en fest i Täby, i maj 2012. Det här var nästan direkt efter att jag fick mina diagnoser.
Nästa fest vi gick på var hos Sofia Hogs augusti 2012. Jag blev igenkänd från tiden då jag levde med min gangster, han som alla hade varit rädda för. Vissa såg lika griniga ut som vanligt när de såg mig, men andra hälsade glatt. Det blev en jättetrevlig kväll, men sen råkade Bandidos och Hells Angels vara där samtidigt. Utåt sett säger båda grupperna att stridsyxan är begravd, men så upplevde jag inte att det var. Bandidos får absolut inte gå på SBM-anslutna klubbfester, men Sofia Hogs välkomnar alla. Som ett exempel kan jag säga att om jag tillhör 81-sfären och säger att det kvittar om Bandidos kommer dit, vilket jag gjorde, då lierar jag mig på något skruvat sätt med fienden.
Av någon anledning blev en kille nerslagen vid scenen. Vi fick aldrig veta varför, det pratas aldrig öppet om interna orsaker. Efter en stund reste han på sig och visade därigenom att han accepterade misshandeln. Trots att alla på festen satt vid borden och deklarerade sitt snuthat hade någon ringt 112. Jag och min väninna bestämde oss för att åka hem och gick mot bilen. Polisen hade hunnit översvämma parkeringen och vi gick förbi en lång rad med handbojade personer på mage i gruset. Jag var så avstängd inombords att jag mest tyckte att vi hade haft tur som inte gått till bilen tidigare än vi gjorde.
Efteråt spreds ryktet att polisen hade gått in på klubbområdet, men jag såg inte att så skedde.
Nästa fest var på Täby-klubbens andra lokal vid Solvalla. Min väninna kunde inte följa med så jag åkte dit själv. Jag var onykter och utan möjlighet att ta mig hem, men jag tänkte att det skulle lösa sig. Jag blev lovad skjuts hem, men det löftet bröts. För att slippa sova över hos någon okänd person gav jag mig ut och liftade. Det var ett väldigt dåligt avslut på en trevlig kväll och följden blev att jag alltid såg till att ha skjuts fixad när vi åkte dit. I efterhand fick jag veta att den festen blev avgörande för min närvaro i mc-världen. Jag hade betett mig bra och lyckats ”tjata” mig tillbaka in i 81-sfären. Jag började få vänförfrågningar från okända mc-människor, både tjejer, killar och klubbar. Man tackar inte nej, förfrågningarna är ett steg på vägen mot acceptans. Jag lämnade ut mina foton och inlägg. Allt behövdes gå igenom, jag kunde ju gudbevars ha poliser i min omgivning, eller själv vara polis.
I januari åkte jag till ett barhäng hos Sofia Hogs, visade upp mig och åkte hem.
Jag fick en ny vän på Facebook, min kvinnliga ”mentor” inom mc-världen, och jag kommer kalla henne för tant S.
I korta drag gick vänskapen ut på att lära mig ett korrekt beteende. Som jag har skrivit tidigare är begreppet ”fel” omöjligt att definiera. Allt handlar om att hålla tyst, att inte prata om något överhuvudtaget, men att ändå vara ärlig. Hon intog en undergiven roll gentemot mig. Jag överöstes med komplimanger. Även om jag såg likadan ut som vanligt gav hon mig rollen som någon att beundra, någon som avancerade ovanligt fort, fortare än man ska göra som ny. Men ett korn av klander fanns alltid nära, vilket skapar osäkerhet. Jag ville ju fortfarande bli accepterad in i den högsta sfären, men jag fjäskar aldrig för någon, och fick höra att jag var bråkig. Jag var oberäknelig och inte som alla andra. Personligen anser jag att det handlar om att kunna tänka självständigt.
Till att börja med hördes alltid jag och tant S privat på Facebook. Första gången vi träffades var på Täby-klubbens vinterfest, februari 2013, i lokalen vid Solvalla. Den gången hade jag ordnat med skjuts hem. Tant S var försenad och jag och min väninna hann bli smått onyktra. Redan när vi kom dit bjöds vi in till att sitta vid Hells Angels bord. Ska jag vara riktigt ärlig hade jag inte väntat mig något annat, det var där jag hörde hemma. Nyfikna, till synes oskyldiga frågor ställdes om alla möjliga detaljer. Det var bara att le, vara glad och svara så lättsamt som möjligt på förhöret. Uppenbarligen skötte vi oss bra för när Tant S kom dit blev vi nästan genast inbjudna till klubben i Bromma, på en så kallad special invite. Jag hade varit där förut, så det var inga konstigheter.
Efter det blev min väninna förbjuden att följa med på fler fester av sin nya pojkvän.
Ett par månader senare bjöds jag återigen in till en stor fest hos Hells Angels i Bromma. Nykter och utan sällskap åkte jag dit. Ett par av mc-killarnas fruar tog hand om mig. En av dem höll sig i närheten och ställde sina frågor på ett mycket trevligt sätt, men det var ändå en variant av ett förhör.
En av fruarnas uppgift inom mc-världen är att ge männen en stabil yttre fasad. Allt skrivs på kvinnan; bostad, bil och eventuella lån. Hon måste ha ett vanligt jobb och kunna erbjuda en fasad som inte går att ifrågasätta. Där föll jag platt, jag hade varit sjukskriven för länge för att räknas som en tillgång. Men precis som allt annat uttalades inget öppet.
Tidigt i vår vänskap fick jag veta av tant S att jag borde dra ner på min Facebook-tid. Ville jag inte stänga ner mitt konto, ansåg hon att jag skulle hålla en lägre profil. Jag fick inte skriva något avslöjande om mina nya vänner, men att checka in från festerna var okej. Motsägelsefullt utökades vänlistan stadigt av HA-anslutna män från England, Frankrike, Tyskland, USA och Canada. Trots att jag inte har mc-körkort blev jag inbjuden att ingå i en amerikansk sluten grupp av biker-fantaster. Mitt flöde på Facebook övergick från vanliga människors inlägg om allt möjligt, till snuthat och förföljelsemani, blandat med bilder på arga unga män och motorcyklar.
Vid det här laget började jag få presenter av tant S. Jag fick en originalhoodie, en munkjacka, med logotypen ”Support your local 81”. Hon sa att jag skulle vara försiktig, att snuten skulle haffa mig så snart jag visade mig ute med den, vilket inte hände. Jag blev varnad för att rivaliserande gäng skulle slå ner mig, vilket heller aldrig hände. Nu är jag inte så naiv att jag gick med munkjackan i centrum, men jag brukade ha den på mig i skogen. I jackans försvar måste jag säga att det är det skönaste mysplagg jag nånsin har haft, men numera ligger den nerpackad i källaren.
Tant S betalade även för en tatuering, och jag tackade inte nej.
Hon ringde mig var och varannan vecka, oftast för att ställa frågor. Hon checkade av mitt humör, vad jag hade sysslat med, vilka jag umgåtts med och om jag skulle hitta på nåt speciellt. Ibland var samtalen normala, men ibland hördes det att hon följde redan uppgjorda frågor. Vem som behövde svaren på frågorna vet jag inte, men antagligen hennes vän som var medlem i RDMC – Red Devils, eller någon annan från HA. Under de samtalen var jag noga med att inte säga för mycket, då kunde jag bli klassad som en skvallerbytta. Samtidigt var det viktigt att vara ärlig. Jag lärde mig att jag som kvinna i det där umgänget var tvungen att alltid meddela tant S var jag fanns, men så hade även livet varit med min gangsterkarl. Jag var van. Om jag gick ut på en vanlig krog var regeln att meddela vart jag skulle, snuten kunde ju vänta på att locka in mig i avslöjande samtal.
Nätverken och förgreningarna har ständig koll. Det behöver inte vara klubbmedlemmar, det går lika bra med allt från prospekts, hangarounds, dörrvakter och andra tjejer. Det ska alltid finnas folk i närheten om nåt händer. Vad det var som skulle kunna hända fanns det aldrig något svar på, men taktiken fungerade och det var tryggt med osynliga livvakter. Om en normal man försökte närma sig var krogvakterna framme direkt, och han fick lämna stället. Att vara skyddad på det där sättet var skönt, men det är ändå ett led i en isolering från samhället. Till slut blir det ett för stort projekt att gå på krogen och man nöjer sig med festerna på mc-klubbarna. Mc-killarnas ursäkt är att det handlar om att bevara klubbkulturen, inte om att kontrollera kvinnorna.
Peter Schjerva, självutnämnd ”generalsekreterare” för Payback; fackföreningen mot polisens ”illegala trakasserier av oskyldiga bikers”, skapade en ingående kontakt med mig. Han var den som jobbade hårdast för att pränta in paranoian över hur polisen jobbar för att trakassera mc-folk. Ihärdigt tjatade han om att varje människa i min närhet kunde vara utsänd av polisen för att få information. Vad det handlade om för information fanns det aldrig några konkreta exempel på. Om jag fick samtal från Tele2 var det poliser från span. Om det ringde på dörren var det poliser som var ute i något oförklarligt ärende för att trakassera. Enligt Schjerva kunde polisen kliva in helt utan husrannsakan och ta för sig. Jag som anser mig vara relativt sansad blev påverkad och till slut såg jag poliser överallt. Jag tyckte de satt i bilar, och kom gåendes på trottoaren. Man lär sig tamejsjutton varenda registreringsskylt i kommunen, enbart för att konstatera att Schjerva kanske har rätt. Att befinna sig i ett sådant utanförskap kan enklast förklaras med att befinna sig på en annan frekvens. Personligen har jag försökt att inte tänka så mycket på det, men häromdagen insåg jag hur illa det faktiskt har varit. Det är ett oerhört tröttsamt sätt att leva på, men man tänker inte på det när man befinner sig där. Det ingår i tillvaron.
Tidigt i mitt umgänge försökte jag involvera mig i Schjervas nättidning. De behöver, och behövde, hjälp med redigering och korrektur, vilket avböjdes. Mer om det i nästa inlägg.
Till mitt försvar vill jag säga att jag givetvis blev kollad av civilpolisen och att jag hamnade i alla möjliga register. Det ingår i deras arbete. Efter tio års uppehåll syntes jag återigen i de tyngsta kretsarna och uppdateringar i polisregister faller sig naturligt. Däremot har de inte tillräckliga resurser att lägga på någon som faktiskt inte begår några brott. 
Paranoia och misstänksamhet är det jag har fått jobba hårdast med för att få bort, men tyvärr kommer det nog förfölja mig i många år. Skillnaden mot då är att jag inte längre lever med inbillade civilpoliser i hasorna.
Det jag har beskrivit kanske inte låter särskilt märkvärdigt, men att dagligen bli påmind om vem som kontrollerar ens existens, gör att man förlorar sig själv. Jag tappade umgänget med normala människor, jag kunde ju inte prata om vad det var som försiggick i mitt liv. En så enkel sak som att gå till gymmet innebar att varenda person som tränade kunde vara polis, och var de inte det så var de där i polisens regi.
Andra som förstod magnituden av mitt umgänge drog sig undan. I slutändan var det jag själv och min överlevnadsinstinkt som gjorde att jag ville bort från mc-världen. Jag var, och är, för gammal för att vilja bli styrd av män i skinnväst. Jag vill tillägga att jag inte hade något slags förhållande med någon av karlarna. Ryktet cirkulerade att jag var svår, och inte mig emot. Självbevarelsedriften ville inte begå samma misstag som jag hade gjort med min före detta gangster.
Unga tjejer som av någon anledning träffar en snygg mc-kille har dock inte en chans. Där fattas det resurser för att bryta ett destruktivt förlopp. Det finns inga möjligheter för dem att ta sig ur livsstilen. Sekten är alldeles för förödande.
Det pratas om att rädda unga killar ur kriminaliteten, men vem tänker på tjejerna?

…och ja, det traffickeras kvinnor som är drogade och tvingas strippa på festerna. Jag har sett det själv, men det gick inte att rädda någon just då, inte på plats.