Från korthus till sjunkhål

Kapitel 22

I tidigare texter har jag påstått att många av Schjervas medlemsklubbar har blivit tvångsanslutna till Payback. När jag säger det menar jag inte att hoten skett med vapen och våld. Allt som behövs är att någon annan klubb med ett uppbyggt våldskapital kommer på besök; vetskapen om att det kan vara farligt att säga nej.
Varje klubb har ofta fikakvällar då vänner och SBM-anslutna hojåkare är välkomna. Det är då affärer och annat görs upp utan att det märks utåt, olagliga eller inte. Våldskapitalet hälsar på och fikar och den icke anslutna klubben får veta att det vore bra med ett Payback-medlemskap. Varför det är så viktigt för 81-sfären att bygga upp Payback är obegripligt. Kanske storhetsvansinne.

vrednye-svojstva-kofe

Oberoende klubb – ej medlem i SBM. Anonym klubb – vill inte offentligt visa sitt medlemskap i Payback.
I ett tidigare kapitel har jag berättat om Payback Resistance Run – den svenska mc-världens patetiska protest mot polisen. Informationen som jag offentliggjorde tvingade fram en förändring i rutinerna.
I helgen som gick var det äntligen dags för Schjervas nya satsning – Payback Biker- & Familydays!
Helgen blev en flopp.
Mc-folkets barn skulle ju också blandas in i eländet, om det nu ens kom några barn.
Istället för att kunna köra sin protestrunda runt Västerås på raggarfesten, fick de brumma fram i nån undanskymd skog. Det var säkert inte en enda polis där för att bekräfta deras behov av öppen protest mot något som inte finns.
Att Schjerva även blandade in en dokumentärfilmare i sin subkultur var klantigt. Ingen i mc-världen tycker om att visa sig offentligt.
Vem är väl jag att säga vad jag tycker, jag lämnade ju umgänget för snart tre år sen, men jag rekommenderar de som inte vill vara med att lämna Payback. Det är inte särskilt farligt att stå upp mot Schjerva. Hans makt är bedräglig, det spelar ingen roll hur mycket han än slår sig för bröstet.
Tyvärr meddelar han i artikeln på skärmbilden att de kommer jobba hårt för att få upp nästa års deltagarantal. Antingen går ni ur, eller så får ni räkna med att övertalas hotas till att delta och bli filmade, men inte av polisen, utan av någon som gått på myten om sig själv.

unnamed-11
Men kom ihåg att en person som tar till hot, alltid har förlorat diskussionen.

//LiseLotte Divelli

Det jag trodde var sista kapitlet

Kapitel 6

En svår fråga som jag brukar ställa mig själv, är vid vilken tidpunkt jag fattade beslutet att lämna mc-världen bakom mig.
Det mest försvarbara och förståeliga alternativet borde ju vara det jag skrev om i förra kapitlet, att förhindra mordet på den, i texten, anonyma mc-presidenten, men riktigt så enkelt var det inte. Jag trodde att min strategi, mitt handlade, hade varit korrekt ur allas synvinkel. Ja, för alla utom polisen som ändå inte hade kunnat göra något åt saken. Det jag inte insåg vidden av, var hur obekväm jag blev för hela mc-världen.
Motsägelsefullt läcker den slutna mc-världen som ett såll och det spelar ingen roll att den är uppbyggd på sin code of silence. Nästan direkt efter mötet på McDonalds märkte jag på andras bemötande att de visste vad jag hade gjort. De kan omöjligt ha vetat vad mötet handlat om, men att jag hade ställt krav på de rödvita gudarna gjorde alla osäkra, vilket var tillräckligt för att frysa ut mig.
I mars 2014 bjöds jag in på ett par olika fester, men instinkten sa åt mig att inte närvara. Jag är sansad nog att inse att instinkt inte alltid stämmer överens med verklighet, men jag kände att jag gjorde rätt som tackade nej. Därefter tackade jag nej till andra fester, men åkte nykter till ett barhäng hos Overdooze MC i Huddinge. Jag och Tant S stannade inte överdrivet länge. Tuffa killar från Warrior MC i Västerås var där. Andra tuffingar var också där. Det höll nästan på att bli slagsmål utanför toan när en tupp behövde vässa kammen inför en annan.
I första kapitlet skrev jag om hur lugnt det är på mc-fester och barhäng. Alla har jobbat hårt och lagt stora summor på att förtjäna sina tygmärken, allt enligt kraven från SBM. Att supa sig full och riskera sin plats i rangordningen är något som nästan aldrig sker. Det är väldigt sällan mc-fester är fylleslag, men någon ur varje klubb brukar få sin tur att slappna av och då måste resten av klubben gå i god för hans beteende. Oftast sitter alla hårdingar och stirrar på varandra, och det är riktigt roligt att iaktta dem, speciellt när man har slutat höja dem till skyarna.
Att förlöjliga deras kriminella farlighet är som att lägga handen på en het platta, men det är ändå svårt att låta bli.
Efter barhänget hos Overdooze drog jag mig undan och inbjudningarna slutade komma. All kontakt skedde via Tant S och en annan medlem i en tjejklubb. Tjejklubben bjöd med mig på ett så kallat ”run”, en kortegekörning. Anledningen till runet var, och är, att Payback – fackföreningen för bikers rättigheter – kör sin årliga protest mot polisens ”illegala särbehandling”. Det sker i samband med Powermeet i Västerås.
Festen runt det här eventet äger rum hos Warriors MC, en av de SBM-anslutna klubbarna som står närmast 81-sfären. Jag campade med tjejklubben, drack öl i solen, åkte raggarbil på Powermeet och hade jätteroligt.
På lördagen körde kortegen sin protestrunda. Payback – Schjerva och deras advokat, samt ett flertal representanter från alla SBM-anslutna klubbar, tror på största allvar att deras kortegekörning ska påverka vanliga svenskars förståelse över hur utsatta Hells Angels och övriga klubbar är. Mitt på dagen, nästan utan publik och med en loj polis som inte bryr sig det minsta, kör de sin runda igenom Västerås. Jag vet inte ens om deras protest sker med demonstrationstillstånd, eller om de kör utan. För att uppgradera budskapet kör de åt motsatt håll, allt för att tala om att Payback innehar makten mot polisen. Efteråt skrivs det alltid en artikel på nättidningen om den framgångsrika protesten och om att budskapet gått fram till berörda parter. Patetiskt.
Jag struntade fullkomligt i det politiska budskapet, men eftersom Payback tar det där på dödligt allvar, var det bara att åka med, och vem tackar nej till en tur på hoj i sommarvärme? Jag vet att resonemanget inte stämmer, men det var så det var.
På eftermiddagen försvann alla intresserade in i klubblokalen för att lyssna när Paybacks styrelse föreläste om paragrafer och agerande vid kontakt med polis. Jag deltog inte, men tassade in för att gå på toa. Jisses, det var knäpptyst därinne. Alla satt och sög i sig av informationen. Vi andra satt i sommarvärmen och skrattade i smyg åt allvaret.
I övrigt var helgen hos Warrior MC en av de roligaste jag varit om på många år. Kravlöst och med många skratt. Jag fick indikationer på att jag hade chans att bli en hang-around i tjejklubben.
Efteråt hände ingenting. Det blev mest en urblåst ballong av allting.

shrew24balloon-2

Som jag har påpekat i tidigare kapitel utsätts man för olika lojalitetstest, och det slog mig tidigt att deras utfrysning var en del av ett sådant, men jag blev bara trött och kände mig för gammal för sånt tjafs.
I den vevan orkade jag inte ens försöka engagera mig längre. En torsdag i augusti 2014 gick jag och en kompis ut på den lokala krogen utan att meddela mc-killarna i förväg, vilket gjorde att ingen hade koll på vad jag gjorde. Den kvällen var vi fyra stycken som drogades, varav en som jag inte kände. Efter att vi kommit hem blev vi lealösa och fick svårt att andas. Vi bestämde oss för att ringa efter ambulans. En polisbil hämtade upp oss och körde oss till Danderyds sjukhus.
Efter den händelsen drog sig mc-världen undan. Tant S behöll kontakten med mig, men jag tror mest det berodde på att hon fick uppdraget att hålla koll.
Jag frågade Schjerva rakt ut om jag dumpats av mc-världen på grund av att vi ringt 112 när vi drogades, men enligt honom lät det osannolikt. Han spelade dum och sa att folk skulle börja höra av sig igen, vilket inte skedde. Allt som hände var att jag konstigt nog erbjöds en gratis bil, men jag tackade nej. Det var nu jag började spara skärmbilder av konversationer, mejl och foton, se tidigare kapitel. I det läget hade jag ingen ambition att öppet skriva om mc-världen, men för min egen säkerhet sparade jag informationen.
Problemet var att jag fortfarande levde med hemligheter och inte hade någon att prata med. Resultatet blev att otryggheten och paranoian växte. En dag såg jag spöken bakom varenda grästuva, eller snarare en okänd man i skinnväst som satt på fel ställe. Paranoia gör märkliga saker med sunt förnuft. Jag tog det enorma steget att ringa 11414 för att be om hjälp. Vad för slags hjälp jag behövde visste jag inte, så det blev kalla handen. Om inget brott sker, eller att faktiska hot inte har uttalats finns ingen hjälp att få.
Ett av sätten som Hells Angels har använt sig av för att minska mitt umgänge i kretsarna har varit att sprida ryktet om att jag är farlig och våldsam. Taktiken visar på desperation från deras sida. Den enda fördelen med en sådan situation är att man lämnas ifred. Det negativa är att om någon får för sig att vässa tuppkammen mot min ”farlighet” är jag illa ute.
Vid ett tillfälle på en fest kom en berusad tjej fram till mig och frågade om jag var den där man ska akta sig för? Jag frågade varför. Svaret blev att jag är den där som skjuter folk. Först trodde jag att hon skämtade, men icke. Ett absurt skratt visste inte var det skulle ta vägen, men jag ville inte skratta åt tjejen som hade gjort bort sig och avslöjat för mycket.
Efter vårt korta samtal föll mycket på plats. Det kanske inte är så underligt att före detta mc-vänner ser rädda ut så fort vi ses, eller att de avbokar en fika. Nu är det ett tag sen jag hade något inbokat, men när det hände var det rätt förvirrande.
På heder och samvete – jag har aldrig skjutit någon (absurda och skrämmande tanke) och jag har inga planer på att göra det. 

Det som däremot kan skapa oreda bland kvinnor och unga killar som är vana vid att lyda klubben, är min förmåga att få människor att tänka till och se saker i nytt ljus. fact-fiction-large

I efterhand kan jag se alla turer fram och tillbaka. Beslut är tankeslingor som lurar dig att tro att du vet vad det är du gör. Utifrån ögonblickets förutsättning tvingas du fatta beslut som du kanske inte hade tänkt fatta.
Mitt beslut att återigen närma mig mc-världen i samband med att jag fick min identitetskris, innebar inte att det var särskilt sunt. Tack och lov insåg jag det i tid.
Men beslutet var medvetet och det finns egentligen inga ursäkter. Jag sökte en stark ram av struktur och regler i en värld jag kände igen. Jag visste vad jag gav mig in på och trodde att de kunde ge mig det jag behövde, men antagligen är jag för självständig, intelligent och frispråkig för att passa in i en sektliknande värld. Jag kan inte lyda bara för lydandets skull, och jag kan inte bli religiös. Troligtvis ser nog mc-världen på mig och mitt agerande på ett helt annat sätt än jag själv gör. Om det går så långt att de erkänner att jag existerar, trots bildbevis, kommer de påstå att jag har ljugit och svikit och golat om saker man aldrig pratar om.
Det har gått nästan 2 år sedan jag lämnade mc-världen, och jag har kommit så långt att det är pinsamt att erkänna att jag var beredd att förstöra min tillvaro. Förklaringen finns där, men känslomässigt är det ibland svårt att hantera.
Jag fick aldrig någon hjälp av myndigheter med avprogrammering av hjärntvätt, paranoia och rädsla. Det fanns ingenstans att vända sig. Jag kände knappt att jag hade rätt att be om hjälp, valet hade ju varit mitt eget, men för andra borde det finnas hjälp att få. Tjejerna syns inte, de finns bara där. De vet oftast mer om vad som sker än de ger sken av, men det finns ingen väg ut. Ett annat problem är att ett jämställt och normalt samhälle ställer enorma krav på individuella beslut, något som är vardag för de flesta.
Att tillhöra någon och något är enklare än att stå på egna ben.
Processen med avprogrammering är omfattande och tar lång tid. Börjar man skrapa på ytan måste man vara beredd på att lyssna. Många vet inte ens vad det innebär att tänka självständigt. Allt handlar om klubben. Kritiskt tänkande utanför den manliga åsikten existerar knappt. Om någon ifrågasätter det som står på Paybacks nättidning blir man emotsagd. Alla svar är bra, men bara om det är av samma åsikt som Schjervas. Alla som opponerar sig mot gängse åsikt tas ifrån möjligheten att svara, jag inkluderad. Ändå hävdar Schjerva stint att han kämpar för att bikers ska ha samma yttrandefrihet och rättigheter som vanliga människor. Han glömmer dock bort att deras utanförskap är självvald, inte något som polisen har placerat dem i, även om han är av precis motsatt åsikt. Jag har träffat Schjerva ett par gånger och har oerhört svårt att förstå makten han har över sina anhängare på Payback.

Pinky-and-the-Brain-podering-Critical-Thinking1

Personligen fick jag hjälp av en utomstående, äldre man som fanns tillgänglig varje dag; morgon, kväll och natt. Ibland var jag så illa däran att jag inte kunde avgöra ifall han verkligen existerade, eller om han var ett hopkok av poliser på jakt efter information.
Av olika anledningar finns han inte kvar i mitt liv, men jag är tacksam för tiden jag fick. Utan den är jag osäker på att jag skulle ha klarat av att komma så här långt på så kort tid.

Våld mot kvinnor och barn

Jag kommer aldrig glömma frågan jag fick av en ung tjej på en sommarfest i Södertälje.
”Jag vet inte ens om ifall jag blev våldtagen när jag låg och sov i tältet. Jag tror att jag blev det, men ingen sa nåt till killen eller hans pappa, och då kanske det var okej att han hade sex med mig?”
Vem hjälpte henne när man i de där kretsarna aldrig får ringa polisen? Trots att klubben som hennes föräldrar hörde hemma i visste, lämnades hon i ovisshet om ifall hon våldtagits i över 1 års tid. Ingen vågade agera.
När vi träffades för första gången började vi prata om allt möjligt, men sen sprack hennes fasad, och funderingar och oro över den eventuella våldtäkten kom fram. Jag lyssnade och bekräftade det som hon hade varit så orolig över.

images-14

Vi får inte glömma bort att mc-världen genomsyras av slagord. Ett av dem är att polisens resurser ska pekas om från trakasserier och förföljelse av ”oskyldiga” Hells Angels med anhang, till att fokuseras på våld mot kvinnor och barn. Det är en standardfras de alltid använder sig av.
Jag tror att den traffickerade, drogade tjejen som tvingades strippa i mörkret i klubblokalen i Bromma, påpassad av ”sin” karl i Hells Angels-väst, gärna skulle ha blivit räddad av polisen. Slagorden om att förhindra våld mot kvinnor och barn faller platt till marken vad gäller den drogade tjejen. Den gången var lokalen full av medlemmar i skinnväst från olika klubbar. Red Devils, R&W Crew; Hells Angels olika chapters, och andra underklubbar. Det är omöjligt att hävda att klubben/föreningen inte visste vad som skedde, något de alltid skyller på. Enligt dem själva är Hells Angels ingen kriminell organisation, utan en förening med vissa kriminella element. Hade jag haft möjlighet att ingripa hade jag gjort det, men då hade jag aldrig kommit levande ut ur lokalen. Frågan är också om den drogade tjejen hade vågat bli räddad.

Jag har sagt att det här är sista kapitlet om min tid i mc-världen, men vi får se. Framöver ska jag lägga all min ”farliga” energi på att skriva nästa bok, del två i min serie. Jag ska redigera noveller och etablera mig så gott det går.
En sak jag inte ska göra är att omge mig med farliga 81:or i skinnvästar täckta av tygmärken. De jämställer ju sin föreningsverksamhet med scouterna och det kanske stämmer. Båda lever för sina märken som deklarerar för omvärlden vilka de är. Skillnaden är att scouterna verkar för det goda. Hells Angels verkar för mord, misshandel, missbruk, våld, utpressning, traffickering och skräckslagen lojalitet. Problemet är att de inte anser sig vara annorlunda än oss andra, att deras så kallade kultur är normal.
Allt jag kan göra är att slå på lyset och sluta glorifiera det som ingen vet något om. Det är en av anledningarna till att jag har skrivit ner de här kapitlen.